lördag, april 13, 2024
HemPolitikÄr du nöjd med demokratin?

Är du nöjd med demokratin?

Ett återkommande tema på Folkungen är demokrati och mer specifikt dess brister. 

Jag tror mig minnas från min gymnasietid att man på samhällskunskapen, åtminstone till del, framställde demokrati som inte varandes utan inneboende brister, men som det bästa sättet – alternativt minst dåliga – att styra gemensamma angelägenheter i samhället. Idag verkar istället demokrati ha upphöjts till en principernas guldkalv, runt vilken makten och härligheten dansar. 

De politiker som i demokratin utses i val och sedan styr över oss, fattar beslut på i stort sett två områden: man lagstiftar respektive sköter driften av offentlig sektor. Oavsett vilket, så fattas majoritetsbeslut. Det gäller såväl i riksdagen som för regering, kommunstyrelse, regionfullmäktige och alla andra nämnder, utskott och andra förtroendevalda församlingar. 

En konsekvens av detta är att politikers makt och omfattningen på deras beslutsfattande ökar med höjda skatter. Makt i form av pengar överförs från hushållen till politiker. Om man så vill; till demokratin. I ena änden av skatteintervallet har hushållen en hög grad av ekonomisk frihet, i den andra råder full ofrihet (socialism). 

Resonemanget kan även föras för begreppet ”frihet” i en bredare (inte bara ekonomisk) bemärkelse. Om staten har mer pengar kan den upprätthålla en högre grad av kontrollsystem, ha fler poliser i våldsmonopolet, ge mer bidrag till utlokaliserade åsiktsregistreringsuppdrag av Expo-slag, stödja sexualomstörtande organisationer, skriva fler och alltmer vrickade läroplaner, o.s.v. 

Därför gäller att desto lägre skatter, desto mindre ingripande förmåga har politikerna gentemot hushållen och omvänt så minskar hushållens rådighet med ökade skatter. Vi kan kalla detta för graden av frihet hos hushållen.

När majoritetsbeslut fattas i en beslutande församling, så kommer delar av församlingen att bli besviken. Denna egenskap av slaget två slår den tredje, är en fundamental egenskap hos demokratin. 

Två ytterligheter finns: konsensusbeslut där ingen blir besviken respektive beslut som fattas med minsta möjliga majoritet och där därför hälften av medborgarna eller deras representanter ogillar beslutet. Låt oss kalla intervallet mellan dessa ytterligheter för ”graden av demokratisk besvikelse”. 

(Varma, fluffiga konsensusbeslut tillåts ofta symbolisera demokratin, inte minst i ”kriser”. Verkligheten är snarare att en knapp majoritet beslutar att socialism ska råda, varpå konfiskeringen av medborgarnas tillgångar påbörjas.)

Kombinerar man graden av frihet hos hushållen med graden av demokratisk besvikelse, så inser man att demokratin måste sättas i ett frihetligt sammanhang för att överhuvudtaget kunna bedömas. Att 49% är besvikna med de demokratiska besluten i ett samhälle där det allmänna tar 50% av alla inkomster i skatt, är inte samma sak som att samma andel skulle vara besvikna i ett samhälle som tar 5% i skatt. 

Man kan ställa frågan: föredrar du 90% frihet och 10% odemokratisk beskattning eller 50% frihet och 50% demokratisk beskattning? Svaret beror till del förstås på huruvida du tillhör de  demokratiskt nöjda eller besvikna. Är du besviken på de demokratiskt fattade besluten och får betala 50% i skatt, lär du inte se några större fördelar med rådande demokratiska system. (Där befinner jag mig själv). 

Det här borde vara ett problem för de som förespråkar den piedestala guldkalvsversionen av demokrati i kombination med högskattesamhälle, men är det inte. Jag menar att  kombinationen inte är  hållbar. Den splittrar folket och föder nepotism och korruption. Demokrati? Ja tack, men under förbehållet att skatter är låga och att politiker ingriper i folkets havanden i avsevört mindre omfattning än idag. 

Man måste helt enkelt vara socialist för att vara besatt av demokratins förträfflighet. 

Från skribenten

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här