lördag, juli 24, 2021
HemPolitikAtt leva eller överleva

Att leva eller överleva

Nyligen satte jag tänderna i en tämligen obskyr liten bok med titeln Where Are We Now: The Epidemic as Politics1 skriven av den italienska filosofen Giorgio Agamben. Boken består av en samling artiklar som Agamben löpande har författat under coronatiden i vilka han kritiserar västerlandets reaktion på det skapligt harmlösa viruset. Förutom den sedvanliga kritiken som vi nog alla hört många gånger 2 så torgför Agamben tre tankar:

  1. Medicin har blivit den nya statsreligionen
  2. De västerländska staterna använder allt oftare undantagstillstånd för att gå runt grundlagar och konstitutioner och med Corona så har de drämt till med det ultimata undantagstillståndet
  3. Folk har tappat livslust i moderniteten

Medicin som religion

Finally, another element to consider is the evident collapse of any commonly shared belief and faith. We might say that people no longer believe in anything, except in a bare biological existence which should be preserved at any cost.

Enligt Agamben så har tre trossystem balanserat varandra sedan den industriella revolutionen och varit benen som den borgerlig demokratin vilar på. De är kristendomen, kapitalismen och vetenskapen. Reaktionen till viruset demonstrerar att vetenskapen, via sin medicinska gren, nu har segrat över de andra och på egen hand bestämmer villkoren för samhället. Kristendomen har helt kapitulerat inför den och Agamben noterar torrt att den nuvarande påven tagit sin namn från ett helgon som hade som praktik att omfamna spetälskedrabbade samt att kyrkan historiskt sett det som en stor dygd att besöka sjuka, inte fly från dem. Kapitalismen verkar även den ha kapitulerat och accepterat villigt de produktivitetssänkningar som reaktionen innebär3. Kvar har vi medicin allena och de medicinska kulthandlingar vi nu alla påtvingas. Maskbärandet, social distansering, tvångsvaccinering, det fobiskt handspritandet, misstänksamheten mot varenda nysning och lägervaktsblickarna mot de som inte följer reglerna. Kristendomen ställde aldrig så hårda krav på vanliga människor när den satt på all makt, endast munkar levde under i närheten av så hårda regler som medicinen nu kräver att samtliga ska lyda under i hela världen. Inkvisitioner och sharialagar är milda jämfört med social distansering.

Det övergripande värdet som driver medicinen är att överleva till varje pris. Agamben gör en analogi med hur modern medicin kan hålla en kropp vid liv nästan hur länge som helst långt efter att lyset där inne har slocknat, på samma sätt hålls våra samhälle vid liv trots att allt som gör livet värt att leva nu upphört inne i samhället. Social distansering förstör själva upplevelsen av att vara människa, att ta våra vänner i handen, krama våra farföräldrar, samlas till stora släktmiddagar, festivaler, gemensam bön, idrott. Inget som ger värde till livet är tillåtet. Vi kan inte ens längre förnimma våra medmänniskors värme och glädje då deras ansikte ständigt är dolda bakom masker eller skilda från oss via datorskärmar. Ahar offrats enkom för att bevara det blotta livet 4. Något ljus i slutet på medicintunneln kan ej heller skymtas då eliten talar om det nya normala, att vi aldrig kommer återgå till det som var och att vi ständigt måste vara på vakt mot nya mutationer. De medicinska översteprästerna har gett politikerna obegränsad makt och raserat samhällena på ett sätt som aldrig skett förut, inte ens under världskrigen. Allt för att hålla oss vid liv.

“The false logic is always the same: just as it was asserted in the face of terrorism that freedom should be abolished in order to defend freedom, now we are told that life has to be suspended in order to protect life.”

Undantagstillstånd

Agamben ser att de borgerliga demokratierna får allt större problem med att upprätthålla sin legitimitet. Eliten klamrat sig allt mer desperat fast vid makten genom att använda olika sorters undantagstillstånd och legala trick, exempelvis patriot act eller HMF lagen, men de försvagas ändå allt mer. Terrorism var under två årtionden ursäkten som användes för att åsidosätta allt vad konstitutioner och grundlag heter men terrorhotet kändes aldrig tillräckligt akut för allmogen att de skulle få fria händer. In klev corona och via medicinen så såg eliten hur de kan säkra sina maktanspråk genom att införa det permanenta undantagstillståndet. Inget hindrade dem längre från att stänga in folk i sina hem som fångar, upplösa alla folksamlingar och helt förstöra alla möjligheter till oppositionell diskussion mellan medborgare.

“A country that decides to renounce its face, to cover with masks the faces of its citizens everywhere is, then, a country that has purged itself of any political dimension. Inhabiting this empty space, which is at every moment subjected to a control which knows no limits, individuals now live in isolation from one another. They have lost the immediate and sensible foundation of their community, and they can only exchange messages directed towards a name that no longer possesses a face. A faceless name.”

Framförallt så har studentlivet som subkultur förintats. Inte längre har vi universitet där intelligenta människor debatterar och diskuterar tillsammans med professorer och där studenter kan leva det säregna och berikande liv som studierna innebär. En erfarenhet som sedan stimulerar hela samhället. Salarna är tomma, kritorna ligger orörda under de svarta tavlorna, studentstädernas gator beträds inte längre av studenter och föreläsningarna sker anonymt via internet. En tradition som går tillbaka till de första katolska universiteten har nått vägs ände. Det är måhända välförtjänt givet hur degenererade universiteten har blivit men man kan ändå känna sorg för vad som slutligen gått förlorat. Nu är det enligt Agamben upp till ungdomen att söka sig till nya ställen där de kan hitta kunskap och förkasta det fattiga substitut de erbjuds via internet.

All denna erbarmliga fattigdom har införts till folkets jubel och applåder över hela västvärlden och i de länder där förtrycket varit mildast har oppositionen, i ett sällan skådat självskadebeteende, skrikit sig hes efter mer förtryck.

Modernitetströttheten

if people accepted without any mitigation the despotic measures and the unprecedented constraints to which they have been subjected, this was not just because they dreaded the pandemic but, presumably, because they also knew more or less unwittingly that the world in which they had lived up until then could not continue to exist—it was too unjust and too inhumane”

Varför jublar folket när statens stövel trycks mot deras nackar? Agamben misstänker att det är för att människor innerst inne inte vill att clownvärlden ska fortsätta. Det moderna livet i all sin fattigdom och fulhet inspirerar inte folk till att kämpa för att återvinna ”det normala”, snarare ser de förtrycket som en möjlighet till förändring.

Många har de facto fått bättre liv av corona. Fler än en tjänsteman slipper den dagliga rutinen som utgörs av att trängas i boskapstransportsystemen i storstäderna för att sedan parkera arselet i ett vidrigt öppet kontorslandskap som inryms i en anonym skokartong designad av en vänsterarkitekt där han spenderar dagen med att lyssna på sina kollegor prata om mello och att sitta igenom meningslösa möten för att slutligen stressa till dagis där han hämta ungarna samtidigt som en oroade för hur han ska skrapa ihop pengar till den årliga resan till Thailand maler på. Det livet innehöll ändå inte kvalitetstid med farföräldrar, stimulerande festivaler, täta vänskapsband, lyckliga dop eller stora bröllop och studenttiden är sedan länge bortglömd. Att de sakerna förbjudits känns därmed inte. Jag kan i ärlighetens namn med lätthet se mig själv i den beskrivningen.

Revolten mot eliten uteblir helt enkelt eftersom de förstör något som de flesta ändå inte värderade.

Var är vi nu

Det Agamben presenterar kan verka ytterst deprimerande men det är egentligen vita piller han serverar.

Om staterna är så svaga och har så lite legitimitet hos undersåtarna att de måste ta till undantagstillstånd för att kunna behålla makten så är demokratins perversa era snart över, korthuset kommer välta direkt en mild bris blåser upp. Varje maktdemonstration från eliten är ett förtäckt svaghetstecken, potemkinkulisser.

Om medicin så lätt tagit över tronen som det dominant trossystemet så innebär det att folk törstar efter ett genuint spirituellt uppvaknande. Vetenskapen har inte vunnit för att den erbjuder en lockande vision utan för att alla alternativ har förletts att tro att de är förlegade. Nästan vad som helst kan nog ske i den domänen och det är öppet för vem som helst att göra stordåd5.

Och slutligen om folk tycker att livspusslet är så tråkigt och meningslöst att coronarestriktionerna inneburit en förhöjning av deras livskvalitet så innebär det att de trånar efter ett annorlunda och enklare liv. Ett liv utan fördummande och meningslösa jobb, snuskigt höga skatter och själsligt förtvinande byråkratier och proceduren. Det som behövs är att någon visar vägen dit!

Agamben citerar Montaigne när han får frågan av en report om han är rädd för att dö i corona givet sin ålder, citatet blir en fin avrundning på detta inlägg.

“It is not certain where Death awaits us, so let us await it everywhere. To think of death beforehand is to think of our liberty. Whoever learns how to die has learned how not to be a slave. Knowing how to die frees us from all subjection and constraint.”


  1. Giorgio Agamben — Where Are We Now? The Epidemic as Politics
  2. Argument så som att viruset enligt globalisternas egna organs egna siffror blott är obetydligt farligare än vanliga influensor och mildare än tidigare pandemier som vi bara ryckte på axlarna åt. Hur suspekt det är att det av Bill Gates ägda WHO genomfört ett globalt lockdown genrep som skildrade exakt det som nu sker och inte att förglömma att WHO tidigare försökte hetsa världen till samma överreaktion vid fågelinfluensan. Han ordar även om varför det är korkat att förringa konspirationsteorier kring corona givet hur många historiska skeenden som formats av just konspirationer, konspirationer är en del av hur världen fungerar.
  3. Agamben verkar inte ha tänkt igenom just den aspekten tillräckligt. Den så kallade pandemin gynnar tveklöst storkapitalet på många sätt. Moguler som Bill Gates får avkastning på sitt köp av WHO. Storföretagen kan gnugga händerna när människor sjunker ner i depression av hemarresten och försöker shoppa bort sin depression. De megarika står först med händerna utsträckta då staterna trycker pengar. Den allmänna maktförskjutningen från vanligt folk till Davosmän gynnar miljardärerna och internetjättarna täljer guld då hela tillvaron ”digitaliseras”. Det kvittar om ekonomi i stort krymper, det globala kapitalets relativa andel växer och därmed deras reella makt. Genuina frimarknadsförespråkare har givetvis för det mesta kritiserat pandemihanteringen men de har sedan länge marginaliserats på samma sätt som genuint kristna inte längre har någon plats i de olika kyrkorna.
  4. Agamben använder uttrycket bare life
  5. Den ryske sociologen Pitirim Sorokin skrev en fantastisk bok, The Crisis of Our Age, där han beskriver hur materiella och spirituella perioder avlöst varandra genom västerlandets historia, separerade av krisperioder där vad som helst kan ske. Han identifierade, genom en ofattbart rigorös genomgång av vår musikaliska, konstnärliga och vetenskapliga produktion, att vår nuvarande stora materiella era är på väg mot sitt slut.
Johan Simu
Fysiker och bokmal i evig jakt på ledtrådarna som kan förklara modernitetens abnorma galenskap.
Från skribenten

1 KOMMENTAR

LÄMNA ETT SVAR

Fyll i din kommentar!
Fyll i ditt namn här