Ingen stat kan egentligen motivera sin rätt till territorium och makt över dess invånare moraliskt eftersom ingen undersåte fått välja medlemskapet frivilligt. Det gäller även staten Sverige. När allt kommer omkring är det som Mao säger att ”all politisk makt härleds ur mynningen på en bössa”. Statens rätt att beskatta dig och hunsa dig är inte moraliskt självklar. Staten och de som regerar den gör det för att de kan. När du föds tilldelas du ett tiosiffrigt skattenummer. I gengäld får du ett förtryckt unilateralt socialt ”kontrakt” som lyder ”Betala din skatt så slipper du smaka bössan och om du har tur får du något tillbaka”. Det enda man kan göra är att hoppas att man föds som undersåte i en stat som har någotsånär ens bästa för ögonen.
Det judeokristna argumentet för Israel
För judeokristna är staten Israel och territoriet Palestina ett undantag. De motiverar staten Israels rätt till territoriet med Bibeln och följande logik: (1) Gud gav landet till det bibliska Israels folk, (2) dagens judar är israeliternas arvingar och (3) staten Israel är deras representant. Ergo har staten Israel rätt till territoriet som idag kallas Israel, plus Gaza, Västbanken samt delar av Jordanien och Syrien.
Alla tre länkar i kedjan är svaga. Man kan till att börja med diskutera (2) i vilken mån dagens judar verkligen är besläktade med det bibliska folket Israel. Man kan också diskutera (3) i vilken mån det politiska sionistprojektet Israel representerar dessa judar och deras Gud. Men här ska vi istället se närmare på det bibliska argumentet (1). Vid noggrann läsning håller inte ens det tätt. (Är man inte bibliskt sinnad, eller rentav ateist, måste man förkasta det rakt av.)
I Bibeln finns inget löfte till israeliterna om evig rätt till Israel, det var tvärtom mycket tydligt villkorat i ett kontrakt. Bibeln lovade judarna visserligen en återkomst till landet efter deras fördrivning men det uppfylldes redan för 2 500 år sedan och är sedan länge bortslarvat. Det betyder inte att staten Israel inte skulle ha rätt till territoriet. Det betyder bara att staten Israel inte kan göra anspråk på området med särskild biblisk hävd utan att det står på precis samma moraliskt lösa grund som alla andra stater.
Abrahams förbund med Gud
Abraham föddes i Mesopotamien. Han gjorde ett förbund med Gud, det vill säga ett kontrakt, eller testamente. Det stipulerade att om Abraham höll sig till Gud och förkastade alla andra gudar skulle han få ett land vid Medelhavet som då kallades Kanaans land. Abrahams förbund är det gamla kontraktet med Gud, därav Gamla Testamentet.
På den tiden förstod alla att demografi är makt. Man skaffade så många barn man kunde för att bygga en stark ätt. Den dominanta grenen av Abrahams avkomlingar var israeliterna, efter dennes sonson Israel. Juda är den mest kände av Israels söner. Hans avkomlingar kallas judar. Alla judar är alltså israeliter, men alla israeliter är inte judar. Moses var levit och därmed israelit men inte jude. Gamla Testamentet handlar om hela israels folk, inte bara om judarna. Det ingår i grundläggande kristendomskunskap att kunna räkna upp Israels söner.
Israels förbund för att få äga landet
Kanaans land var redan befolkat. När israeliterna några hundra år senare hade blivit tillräckligt många var de redo att utplåna kananéerna och ta över deras land. Men först var de tvungna att ingå samma förbund med Gud som Abraham, Isak och Jakob hade gjort. Villkoren var återigen som följer:
- Gud ska vara Israels ende gud (första budordet)
- I gengäld ska Israel ska få leva i trygghet och välstånd i sitt nya land
En intressant aspekt av Bibeln är att den inte stryker folket och deras härskare medhårs. Gamla Testamentet dokumenterar deras korruption, dekadens och mänskliga svagheter. När Nya Testamentet tar vid, med Jesus födelse, då finns i stort sett bara judarna kvar av de tolv stammarna. Jesus går hårt åt de judiska ledarna och deras hyckleri. Bibeln är på sätt och vis mer hederlig än mycket av modern historieskrivning vilken gärna framhåller förträffligheten i det innevarande året, överlägsenheten hos den rådande politiska ordningen, samtidigt som den gärna förlöjligar tidigare generationers strävan och värderingar. I moderna skolböcker har den goda sidan vunnit alla krig. Icke så i Bibeln.
Förbundet bryts
Besittningen av landet Israel var alltså kontraktsmässigt förbundet med trofasthet mot den ende guden. Om de övergav honom var kontraktet brutet. Men inte bara det, Gud skulle då driva dem ur landet med hjälp av deras fiender och utplåna dem. Att vara ett utvalt folk var ingen permanent och avundsvärd ställning. Det var inte bara förknippat med välsignelser utan även förbannelser. Vilket öde som skulle drabba folket om de avfaller görs med all önskvärd tydlighet klart på många ställen i skriften, bland annat i Femte Mosebok precis innan intåget i Kanaan:
63 Och liksom Herren förut gladde sig över er när han fick göra er gott och föröka er, så ska Herren nu glädja sig över er också när han utrotar och förgör er. Ni ska ryckas bort ur det land som ni är på väg till för att ta i besittning.
Israeliterna tågar in i landet. De får syn på kananéernas blänkande avgudar och det dröjer inte länge förrän de överger Gud och bryter förbundet. De straffas, reser sig och faller igen. Gamla Testamentet är en enda lång fyllevandring på och vid sidan om den raka och smala stigen. Folket skaffar sig mänskliga kungar istället för Gud. Deras politiker korrumperas, domarna likaså, de inför skyhöga skatter, hög inflation och startar inbördeskrig. De flyttar in avgudar i templet och bedriver tempelprostitution. De börjar till och med offra sina barn till guden Molok, precis som kananéerna gjorde, vilket var själva anledningen till att Gud gav israeliterna uppdraget att utplåna dem. Profeterna, sanningssägarna, jobbar hårt med att varna ledarna och folket och försöka kalla dem tillbaka till förbundet. Efter mycket tålamod, överseende och nya chanser tröttnar Gud till slut. Han låter Israels fiender utplåna större delen av folket och resten förs bort i slaveri till Babylon. Folkutbytet är ett faktum.
Löftet om judarnas återkomst till Israel uppfyllt
Med just Juda stam är det lite speciellt. De fick en andra chans. De skulle få återvända efter 70 års tuktan i Babylon. Det löftet uppfylls omkring 500 fKr. Folket får återvända till Israel och bygga upp sitt tempel i Jerusalem och stadsmurarna igen. Löftet till judarna om att återvända till Israel har alltså redan uppfyllts. Men det höll ändå inte. Grekerna tog dem och sedan ockuperas de av romarna. Och i den tiden föds Jesus. Precis som profeterna före honom går han loss på de judiska ledarnas ondska. Till slut dödar de honom, precis som de gjort med de tidigare profeterna. Och år 70 eKr. förstörs Jerusalem och templet för sista gången, av romarna. Idag ockuperar klippmoskén dess plats. Judarna får nöja sig med att stå nedanför och be, vid klagomuren, de enda resterna av templet.
Inga ytterligare löften om landet
Att vara ett utvalt folk med gudagiven rätt till ett särskilt land var villkorat med hängivenhet till Gud. Israel bröt löftet gång, på gång, på gång och förlorade till slut sin särställning och sin rätt. Ingenstans i Bibeln finns några löften om ytterligare chanser eller någon slags evig rätt till landet. Vissa ortodoxa judar har tagit fasta på detta faktum och är motståndare till sionismen och staten Israel. Återigen, det betyder inte att staten Israel inte har rätt till området. Det betyder bara att den har lika lite rätt som svenska staten har över Sverige och svenskarna – en rätt som enbart härleds ur mynningen på en bössa.
