För 25 år sedan trodde jag att böcker var heliga föremål. Därför fick man inte slänga dem. Jag trodde på alla böckers lika värde.
I min ägo fanns en teknisk bok om Microsoft Windows NT. Det var en typisk amerikansk tegelsten med massor av färgglada bilder. Jag ville bli av med boken då jag gått vidare till annat men eftersom böcker var heliga kunde jag inte bara slänga den i sopen. Jag föreställde mig med fasa hur denna oskyldiga värdefulla skrift skulle kremeras levande, likt Daniel och hans bröder i kung Nebukadnessars ugn, fast alldeles ensam och utan änglars beskydd.
Därför gick jag med min dyrgrip till ett av den kungliga huvudstadens antikvariat på Drottninggatan, någonstans i närheten av Strindbergs blå torn. Åh antikvariat – doften av gamla böcker och generationer av samlad visdom från döda vita män. Här skulle min bok få ett värdigt hem tills någon annan ville förbarma sig och älska den. Jag räckte högtidligt över boken till antikvarien och följande dialog utspelade sig:
– Goddag, kan du ta hand om den här?
– Vad ska jag med den till?
– Sälja den, du får den gratis.
– Släng den!
– Va? Man kan väl inte slänga böcker?
– Självklart kan man det, går alldeles utmärkt.
Jag gick därifrån bedövad av chock. En av vår civilisations kulturbärare uppmanade mig i fullt dagsljus att bränna en bok om Microsoft Windows NT. Jag drev planlöst omkring på stan, funderade, tankarna snurrade, men lyckades till slut justera min världsbild i enlighet med ny upplysning. Hittade en tillräckligt stor soptunna, såg mig förstulet omkring och lät tegelstenen obemärkt glida ner. Kände mig lättad.
”Men det var ju ingen helig bok”, invänder kanske vän av snällhet. Heliga böcker måste väl ändå behandlas med respekt? Jag är rätt säker på att jag hade kunnat hitta minst en människa på denna jord som tyckte att min bok om Windows NT var helig. Om inte annat skulle jag garanterat kunna betala någon för att tycka den är helig. Blir den därmed fridlyst från att brännas?
Visst, okej, men som goda kristna kan vi väl ändå inte bränna böcker med avsikt att såra andras känslor? Låt oss se. I Apostlagärningarna kapitel 19 berättas om när Paulus predikade i Efesus, staden med det stora dianatemplet som räknas till ett av världens sju underverk. Han vann många konvertiter som började tro.
”Många av dem som trodde kom och bekände öppet vad de tidigare hade gjort. Åtskilliga av dem som hade bedrivit trolldom samlade ihop sina böcker och brände upp dem offentligt. Man räknade ut vad de var värda och kom fram till femtiotusen silverdrakmer.”
Vi kan nog vara säkra på att det bland de som inte blivit kristna utan hellre fortsatte att bedriva traditionell trolldom fanns många som fick sina känslor sårade. Hade konvertiterna bara velat bli av med böckerna hade de kunnat sälja dem anonymt hos handlare, eller elda dem hemma i spisen. Men nej, de ville demonstrativt förinta böckerna i allmänhetens åsyn för att väcka känslor. Vår Heliga skrift, Bibeln, beskriver det kränkande bokbålet som en lovvärd handling. Det finns andra historiska exempel på demonstrativa bokbål med litteratur om pedofili, incest, könskorrigeringar med mera. Säkert blev någon vederbörligen kränkt även vid dessa.
Givetvis vore det idealiskt om vi hade ett samhälle där vi alla levde i fred och harmoni, delade samma grundläggande värderingar och inte behövde använda kränkning som metod för att i förtid avslöja fienders framtida intentioner. I väntan på den tiden kan man med gott kristet samvete bränna böcker som uppmanar till att underkuva och döda oss.
