Dagen jag blev nationalist

0
226

Jag längtar hem sen åtta långa år.
I själva sömnen har jag längtan känt.
Jag längtar hem. Jag längtar var jag går,
– men ej till människor! Jag längtar marken,
jag längtar stenarna där barn jag lekt.
— Verner von Heidenstam

Det finns ingen brist på kyliga och rationella skäl till varför vi bör bejaka det lokala, hela böcker i ekonomi eller psykologi kan säkerligen skrivas om ämnet men i slutändan måste man känna något som får en att verkligen begripa det.

Själv har jag skolats som alla andra i Sverige. I förskolan sjöng vi afrikanska sånger och drömde om fred på vår jord. I grundskolan lärde vi oss hur balla alla andra kulturer är. På högskolan så skolades vi till att bli en del av den globalistiska akademiska världen av cirkulerande Davosmän som ska känna sig lika hemma på ett universitet i Peking som i Göteborg. Samtidigt så nötte givetvis populärkulturen obönhörligt vidare med sin oikofobiska propaganda och vid vuxen ålder så hade den mig helt och hållet i sitt grepp. Jag röstade ja till euron “så man slipper växla pengar när man åker till andra länder”. Svenska var för mig ett så töntigt och oviktigt språk att jag var mäkta stolt över att kunna hävda att jag börjat drömma på engelska och jag raljerade frikostigt över hur sverigedemokrater är grobianer som inte förstår att vår algebra kommer från mellanöstern och vår potatis från Sydamerika.

Sen hände något omvälvande, jag kom hem.

Det började oskyldigt med att jag ville visa min flickvän den sortens fjällområden där jag strövade runt som liten grabb. När vi körde till fjälls och björkarna blev allt kortare runt oss samtidigt som landskapet öppnade upp sig så började en känsla ta form som jag inte riktigt kunde beskriva. När jag slutligen klev ur bilen och doften av fjällbjörk fyllde min näsa så överväldigades jag av känslan att här hör jag hemma. All propagandan var som bortblåst och jag blev på ett ögonblick rotad igen. Det var inte på en nattklubb på Goa som jag “hittade mig själv” utan på en parkering till fjälls. Att en plats verkligen kan vara besjälad blev en högst påtaglig verklighet för mig tillsammans med känslan att det är en plats jag kan tänka mig att dö för att försvara. Där och då blev jag nationalist. Inte den stora nationens nationalist där lärarna ska slå finskan ur tornedalingarna och lapskan ur samerna, nej den lilla nationens nationalist där Sveriges alla små folk och nationer värnar sitt.

Jag är övertygad om att alla kan finna en plats som skapar denna väckelse inom dem men vår samtid gör allt för att förvilla oss genom att säga att det är långt, långt borta där vi bör söka efter det besjälade. Det är vid hipstervandringen runt Kailash eller till vågornas ljud på Bora Boras stränder du ska leta. Att sätta sig vid den lilla tjärnen i sin hembygd och lyssna på fåglarna är för förlorarna, för de som lämnades kvar när alla andra blev storstadskosmopoliter.

Med känslan för blod och jord så kommer viljan att äga, men inte för att exploatera utan för att förädla och vårda. Det småskaliga och lokala leder till det vackra och omsorgsfullt förädlade, det storskaliga och avlägsna urartar oundvikligen till den brutalaste skövlingen. När stockholmsingenjören skådade det vilda Harsprånget i sin fulla prakt och blott såg megawatt forsa förbi så kanske man inte kunde förebrå honom mer än man blir besviken över en lapps ointresse om man sätter honom på en kobbe i Stockholms skärgård. Alla har sin plats på vår jord och det är där de ska domdera och bestämma för att det ska bli rätt, inte någon annanstans.

Det är endast genom att slita upp folk med rötter och allt, forsla in dem till städerna och få dem att tro att processen är en oundviklig del av utvecklingen som man kan förmå dem att skänka bort sitt hem till främmande folk och leva ut sina dagar i den ena identiska lägenheten efter den andra. Rötter är för de Sydamerikanska indianer man ser på tv, inte något som upplysta västerlänningar skall besväras med. Förkasta det, kämpa emot! Släktforska, besök markerna där dina förfäder vandrade, stick ner händerna i myllan de bearbetade, upptäckt vilken plats i vårt land som sjunger din sång.

Föregående artikelRecension: Möte med ondskan – en exorcist berättar
Nästa artikelAtt vårda det sällsynta
Fysiker och bokmal i evig jakt på ledtrådarna som kan förklara modernitetens abnorma galenskap.

LÄMNA ETT SVAR

Fyll i din kommentar!
Fyll i ditt namn här