fredag, december 3, 2021
HemPolitikDemokratins orimliga krav på engagemang

Demokratins orimliga krav på engagemang

Såg ett citat häromdagen. Det påstås härstamma från George Orwell:

Ett folk som väljer korrumperade politiker är inte offer utan medskyldigt.

Till viss del är det givetvis så. Men kan man verkligen förvänta sig att alla förstår de långsiktiga konsekvenserna av sitt eget röstande? Är det inte som att sätta dem vid spakarna i en rymdfarkost och sedan beskylla dem för den oundvikliga kraschen? En okvalificerad uppskattning säger mig att maximalt fem procent av befolkningen har det som krävs för att inte rösta sig själva till tyranni via oemotståndliga erbjudanden om gratis extra allt. Att man inte är duktig på allt här i världen gör en inte till en sämre människa. Några är bra på att bygga hus, några är bra på att vårda sjuka, några är bra på att förstå de långsiktiga konsekvenserna av politiska beslut.

Hur många fattade, när de lät staten förvalta deras pensioner, att den skulle försnilla besparingarna under deras livstid? Hur många fattade att om man tillåter asylinvandring kommer landet, förutom en och annan äkta krigsdrabbad, översvämmas av långväga bidragsparasiter och rappare? Hur många fattade att ”gratis vård” skulle innebära svindyr ransonerad vård för svenskar, att vänta och dö i vårdköer, men gratis vård för människor som inte gjort och aldrig kommer göra ett dagsverke i landet? Hur många fattade att gratis skola skulle leda till att deras barnbarn skulle hjärntvättas i ateism, HBTQ-ideologi, självhatande antirasism, klimatångest och riskera att bli våldtagna under skolrasterna? Hur många fattade att en folkomröstning om kärnkraft den 23 mars 1980 skulle leda till skenande elpriser och elransonering och företagsflykt 41 år senare? Hur många förstod när de röstade för europeisk tullfrihet att de skulle förlora sitt nationella självbestämmande och styras av anonyma byråkrater i Bryssel?

Folket har röstat och folket har fått. Men hur många av dem var kapabla att förstå vad de verkligen skulle få? Det är långa cykler det handlar om. Har ens en 50-åring levt tillräckligt länge för att lära sig se de långsiktiga konsekvenserna av politiska beslut?

Det brukar heta att demokratin förutsätter informerade och intresserade medborgare. Är det verkligen rimligt att tynga folk med ett system som kräver ständig vaksamhet, intresse och engagemang för att det inte ska synderfalla till tyranni? Jag kanske bara vill leva mitt liv, ta hand om mina närmaste och engagera mig i närsamhället. Är det rimligt med ett system där de folkvaldas tyranni är väntevärdet och där den som möjligen föredrar något annat tvingas lägga en stor del av sitt dyrbara liv på andefattiga partiprogram, resor till Almedalen och imbecilla partiledardebatter?

Men kan man inte hindra att landet röstas i fördärvet? Förr löste man problemet genom att rösträtten var begränsad till människor som hade en rimlig chans att förstå den och därtill var den viktad efter lämplighet. Till exempel ansågs jordägare ha ett långsiktigare perspektiv än våldtäktsmän, därför hade de förra rösträtt men inte de senare. Fullgjord värnplikt var ett villkor för rösträtt eftersom det sågs som en markör för fosterlandskärlek. Män ansågs ha mindre benägenhet att demonstrera för ”Refugees welcome” och hade därför rösträtt i större utsträckning än kvinnor. I kyrkböckerna dokumenterades individers ”frejd”, om man var ”ärlig” och huruvida man åtnjöt ”medborgerligt förtroende”. Den som var straffad längre än ett år var vanfrejdad och ansågs olämplig att vara med och påverka; han fick inte rösta, inte vittna i domstol eller inneha offentliga ämbeten – allt för att skydda landet. En stor andel av dagens folkvalda skulle betraktas som vanfrejdade enligt bättre tiders ideal. Många är straffade och kan inte ens försörja sig själva. Nu förtiden anses alla rimliga begränsningar av rösträtten vara odemokratiska, det vill säga dubbelplusdåligt. Att våra förfäder begränsade demokratins dubbeleggade svärd är bara bevis för att de inte var lika upplysta som vi är idag och inte förstod att alla är lika värda.

Vår tids ideal är istället att ju fler som röstar desto mer demokratiskt och dubbelplusbra. Det betraktades som framsteg när kriminella och människor under förvaltarskap äntligen fick rösträtt. Inför valen går numera partister avlönade med partibidrag runt och knackar dörr i gettona för att få nyinflyttade gästarbetare att ”vara med och påverka”. Valsedlarnas instruktioner är tryckta på 10-15 olika språk. Man behöver alltså inte ens kunna språket, försörja sig själv eller kunna knyta ett par skor för att vara med och transferera svenska folkens rikedomar till sin egen stam. Nu är det jättedemokratiskt och demokratin har nått sin fulländning!

George Orwell har många poänger, men i citatet ovan (förutsatt att det är äkta), glömmer han att de flesta inte har förmågan och moralen att välja annat än korrumperade politiker som lovar dem guld och gröna skogar.

Om demokrati är för svårt hur ska man då ordna styret för att det ska vara hållbart och inte leda folket i fördärvet? Det finns inga idiotsäkra system, men en tumregel är att ju större systemet är, desto längre blir återkopplingstiden mellan beslut och resultat, och desto färre blir de som är kapabla att förstå sambandet. En småskalig demokrati på by- eller stadsnivå blir tämligen ofarlig för där blir återkopplingen snabb. Om byrådet röstar för att ta emot 100 stycken 40-åriga afghanska barn, betala för deras mat, uppehälle och kriminalvård så kommer smärtan av beslutet ge sig till känna snabbt. När det görs på Sverige-, EU-, eller världsnivå kan problemen gömmas och växa under årtionden med hjälp av centralbankernas sedelpressar och ständigt nallande ur folkens pensionskassor.

Det visar sig vid närmare eftertanke att inga politiska beslut, utom möjligen försvar, behöver fattas på något så stort som Sverige-nivå. Allt kan beslutas lokalt. Ett lokalt styre skulle vara begripligt och relevant för många fler människor. I den skalan skulle till och med demokrati fungera.

Klaus Bernpaintner
Halv upplänning, halv bayrare, hel civilingenjör och ekonom. Älskar naturen, släktforskning, min plats på jorden. Drivs av nyfikenhet och längtan efter frihet. Söker ständigt nya pusselbitar för att förstå tillvaron. Måste tvångsmässigt dela nya upptäckter med min omvärld. I ständig opposition mot det falska, onda, och fula - sökandes det sanna, det goda och det sköna. [email protected]
Från skribenten

LÄMNA ETT SVAR

Fyll i din kommentar!
Fyll i ditt namn här