Precis när vårvädret omfamnade Bryssel i sina armar, visade Malin Björk, ledamot av Europaparlamentet från Sverige, sitt förakt för Europas kristna i hjärtat av EU-huvudstaden. Hon invigde en öppet hatisk utställning i parlamentet, bestående av ett dussin mycket respektlösa bilder av Jesus Kristus. En svensk fotograf hade avbildat Guds son i flera olika miljöer som syftade till att vanhelga den man som dyrkas av kristna över hela världen.
Malin Björk skändade inte profeten Muhammed. Hon är kommunist och hyser därför en glödande fientlighet mot religiös tro i allmänhet. Hat mot religion är en central del av den kommunistiska ideologin, men av skäl som vi kommer att ta upp om en stund är Björk noga med att inte låta sitt hat spilla över på islam. Hon begränsar sitt förakt för tro till kristendomen:
LAST DAY OF THIS BEAUTIFUL AND STRONG EXHIBITION!
Don’t miss it if you happen to be in the European Parliament in Brussels today! @ElisabethOhlson pic.twitter.com/9LYS0YJp6p
— Malin Björk (@MalinBjork_EU) May 4, 2023
Som vi har rapporterat tidigare orsakade utställningen i Europaparlamentet en hel del uppståndelse, med skarpa reaktioner från konservativa i parlamentet. Den franske ledamoten Jean-Paul Garraud förklarade att ”utställningen inte har något konstnärligt över sig”, att den sprider ”politisk hatpropaganda” och att den är ett angrepp på ”allt som utgör vår civilisation”.
Det är vältaliga ord, men de kommer tyvärr inte att ge genklang hos Malin Björk. Hon är ett utmärkt exempel på den typ av privilegierade, bortskämda politiska eliter som främjar vänsterns ideologiska agenda varhelst de får chansen att göra det. Den utställning som Björk stod i spetsen för spelade en stor roll i denna agenda som en maktdemonstration – den signalerade att vänstern kommer att fortsätta sin förföljelse av kristna i Europa.
Den var också ytterligare en del av deras ständiga attacker mot Ungern. Den 17 maj lade Björk upp följande bild på sin Facebook-sida; texten i det nedre högra hörnet lyder ”Upp till kamp mot Orbán och alla andra hbtqi-hatare!”:
Utan att gå in på detaljerna i den ungerska regeringens eminenta kamp för att förhindra sexualiseringen av barn i landet räcker det att säga att Malin Björk är en ivrig ideolog som inte bryr sig särskilt mycket om den familjevänliga politik som har gjort Ungern till en av de starkaste, säkraste och mest motståndskraftiga nationerna i Europa. Liksom vänstern i allmänhet är Björk uttalat motståndare till alla de sociala institutioner som har byggt upp Europa till den starka, välmående och mestadels fredliga kontinent som den är i dag.
Hatet mot den traditionella familjen och mot de värderingar som stöder den är själva livsnerven hos politikern Malin Björk. Hon bildade officiellt sina politiska åsikter under de år då hon skrev för den numera nedlagda feministiska nättidningen Scumgrrrls. Tidningen, som publicerades mellan 2002 och 2012 och där Björk var medgrundare, gav ut ett stadigt flöde av feministisk agitation, ofta med lovordande hänvisningar till våld som politisk metod. Ett av de många exemplen är en hyllning av Valerie Solanas, författare till ett SCUM-manifestet, där akronymen SCUM står för ”Society for Cutting Up Men”.
I en artikel i Scumgrrrls från 2005 hävdas att kvinnorna inte såg någon förbättring i sina liv när en amerikansk stödd regering ersatte talibanerna 2002. Även om den här artikeln inte är skriven av Malin Björk, så är den ett eko av samma islamistiska apologetik som vi kommer att få se mer av om en liten stund.
Björk själv är tydlig med sina ambitioner att inleda ett frontalangrepp på de värderingar som utgör grunden för den västerländska civilisationen. Hon vill ”göra individen verkligt politisk” och – i sann kommunistisk tradition – använda ”strukturella och kollektiva förändringar” som medel för att ”ta itu med våra individuella problem”.
Bland de ”individuella problem” som hon identifierar finner vi en mängd hatfull retorik som är direkt riktad mot det europeiska samhällets huvudfåra. Hon blandar antipati mot heterosexuella individer och familjer med kommunistiska revolutionära tirader. Ibland blir dock hennes sexualiserade kommunism nästan underhållande. I en tonårsupprorisk artikel i Scumgrrrls från 2009 (då hon var 27 år) höjer Malin Björk hbtq-rörelsen till skyarna som den ultimata revolutionära kraften:
HBTQ-personer hyllas ibland som de ultimata de-stabiliserarna av heteropatriarkatet, som lever utanför normerna för reproduktion av mänskligheten, normer för hur vi ska älska varandra (och inte) och utanför normer som strukturerar vår sexualitet och våra sexuella relationer.
För Björk tjänar denna nya könsbaserade ideologi samma roll som en ideologisk murbräcka mot ett fritt, öppet och välmående samhälle som Lenins kommunistiska praktik av marxismen gjorde i den ryska revolutionen (se min bok Demokrati eller socialism, s. 81-86). Den agitatoriska tonen är också likartad, liksom fokuseringen på de liv som hundratals miljoner människor lever i lycka och stillhet. Denna tanke är tydligen outhärdlig för Björk, som vill hitta sätt att ”bekämpa den dagliga diskrimineringen, anpassningen till dominerande beteenden och normer” som ”verkar vara påbjudna” i samhället. Hon räknar upp ”monogami, heterosexuell sexualitet … livslånga relationer, att klättra på yrkesstegen, att vara goda konsumenter” som exempel på diskriminerande och ”dominerande” beteenden som på något sätt är förtryckande.
Till skillnad från Lenin, som identifierade ”proletariatet” som den förtryckta klassen, identifierar Björk sig själv som förtryckt, i egenskap av homosexuell kvinna. Märkligt nog förklarar hon aldrig exakt hur den vanliga livsstilen i samhället förtrycker henne; Lenin hade åtminstone en genomarbetad teori för att förklara det förtryck han identifierade. Hans teori var felaktig, men han hade åtminstone en …
För att vara rättvis mot Malin Björk, om vi sträcker ut vår bild av det, skulle hennes sexuella kommunism kunna tolkas som ett argument för att samhället måste bli mer tolerant mot alternativa familjeformer. Men även med denna generositet kan Björk ändå inte dra sin ideologi till sin spets utan att utan att hamna i leninism. Efter hennes tirad om hur välfärdsstatens förmåner stimulerar det sätt att leva som de flesta människor ändå väljer skulle man förvänta sig att Björk skulle kräva att välfärdsstaten upphör. Ett libertarianskt ”lämna mig ifred”-avslut hade på sätt och vis varit respektabelt.
Det händer inte. När välfärdsstaten väl har skällts ut som ett slags ”heteropatriarkiskt” förtryckssystem som tvingar människor att ingå ”livslånga relationer” kräver Malin Björk att hon och hennes partner ska få tillgång till precis samma välfärdsstatliga förmåner som heterosexuella par får.
Plötsligt är ”monogami” och ”livslånga relationer” i tvåföräldersfamiljer inte längre förtryckande utan värda att sträva efter – och subventioneras med skattemedel.
Med detta sagt är denna egennyttiga vädjan om statliga förmåner egentligen bara en omväg. Malin Björk avslöjar snart det verkliga syftet bakom sitt krav på välfärdsstatens förmåner: hennes homosexualitet är ett politiskt projekt som syftar till att, som hon säger, destabilisera institutioner som familjen som en plats för att uppfostra barn. Björk ser ner på dem som lever i livslånga relationer och arbetar för att förbättra sina bidrag till samhället (”klättra på yrkesstegen”). Även om dessa sociala normer och institutioner inte hindrar henne i hennes livsstilsval – i motsats till vad hon försöker påstå – vill hon ändå ”bekämpa” dessa normer och det ”patriarkat” som de uppenbarligen står för.
Om Malin Björk inte hade bestämt sig för att skända en av de heligaste delarna av den kristna tron hade det kanske inte varit nödvändigt att avslöja hennes antikristna, revolutionära och till och med odemokratiska värderingar. Hennes politiska val har dock gjort det legitimt att undersöka vem hon egentligen är och vilka politiska övertygelser hon har. Det har också gjort det legitimt att påpeka att hon inte är en rationell och osjälvisk person som vill tjänstgöra i offentliga ämbeten för att skydda demokratin, friheten och de stabiliserande institutionerna i vårt samhälle.
Malin Björk har en självförhärligande revolutionärs inställning, en fiende till det öppna samhället, någon vars politiska mål är att förstöra, inte att bygga upp. Det är ett tankesätt som vi känner igen alltför väl från nästan två århundraden av socialism och kommunism, dess extrema auktoritära sluttillstånd.
Det är i detta sammanhang intressant att notera att Björk summariskt avfärdar den traditionella familjen som ett ”västerländskt” projekt. Hon är uppenbarligen omedveten om att muslimer har en mycket stark tradition av att bilda vad hon spydigt kallar ”kärnfamiljer från den borgerliga västvärlden”.
På tal om islam. Varför valde Malin Björk att skända Jesus Kristus i Europaparlamentet? Varför tog hon inte in en utställning som skulle visa den islamiska profeten Muhammed som homosexuell?
Åtminstone ett svar är enkelt att gissa. Malin Björk vet säkert mycket väl vad som skulle hända henne om hon gjorde det. Hon såg förföljelsen av den svenske konstnären Lars Vilks, som var tvungen att leva under ständigt livvaktsskydd efter att ha porträtterat den muslimske profeten som en hund. Björk känner med stor sannolikhet till den långa prövning som följde för Salman Rushdie efter publiceringen av hans ”Satansverserna”. Hon har hört talas om den islamistiska terrorattacken efter att den franska satirtidningen Charlie Hebdo hade utsatt islam för humor.
Hennes val att rikta in sig på kristendomen grundar sig inte på någon sorts oro för yttrandefriheten. Muslimer har inga särskilda privilegier i det avseendet: deras religion är öppen för hela spektrat av yttrandefrihet – precis som alla andra religioner. Vi har rätt att förlöjliga profeten Muhammed lika mycket som vi förlöjligar Jesus Kristus. Som troende kristen är jag själv beredd att försvara rätten för människor som Malin Björk att vanhelga min Herre Jesus Kristus när som helst.
Men när en person i Malin Björks ställning, en ledamot av Europaparlamentet, selektivt väljer att vanhelga en av de stora världsreligionerna och lämna de andra orörda, tar hon till primitiv feghet. Hennes selektiva upprördhet över kristendomen har inget att göra med intellektuell urskiljning, än mindre med mod. Den är helt och hållet feg: hon är rädd för vad muslimerna skulle göra om hon retade upp dem genom att bjuda in till en utställning av till exempel Charlie Hebdo-karikatyrerna och Lars Vilks-teckningarna.
Feghet har ingen plats i politiken. Fegisar följer alltid med folkmassan. De förnyar aldrig, de utmanar aldrig gränserna för den mänskliga erfarenheten och de är alltid snabba med att acceptera konventionella visdomar. Att döma av hennes ideologiska skrifter verkar Björk tro att hon är en rebell i kraft av sin homosexualitet. Det är hon inte: hon är en del av det etablerade, dominerande paradigmet inom den moderna politiska vänstern.
Som parlamentsledamot är hon privilegierad och skyddad från de ekonomiska, sociala, kulturella och politiska stridigheter som Europas arbetande massor dagligen måste stå ut med. Hon är fri att engagera sig i en politisk kampanj mot just de institutioner som har lyft henne dit hon är i dag.
Den enda fråga hon inte vill ställa är: vad händer om hon och hennes kamrater lyckas riva ner det västerländska samhälle som hon är så hätsk mot? Vad kommer att uppstå i dess ställe? Ett nytt Sovjetunionen? Ett islamiskt kalifat? I vilket av dessa skulle Malin Björk behandlas bättre än i just det västerländska samhälle som hon har ett så djupt förakt för?
—
Ursprungligen publicerad i European Conservative
