Det är inte kört

0
181
Skaga stavkyrka, föreställ dig doften av tjära. Foto: Klaus Bernpaintner/Folkungen

Under den gångna helgen kan det ha hållits en sammankomst av frihetligt sinnade människor någonstans i Sverige. Om detta skedde var det enda man isåfall gjorde antagligen att fira Bajens guld. Det var i varje fall ingen som gjorde “någon typ av opinionsyttring”, eftersom det skulle spridit virus och föranlett polisiärt och demokratiskt ingripande. Faktum är att om detta evenemang ägde rum kan jag kan ha varit närvarande och blev i så fall fullkomligt uppfylld av att ha fått umgås med så många (lagligt många!) kloka, positiva, entusiastiska män, kvinnor och barn. Människor som samlats för att tänka över hur vi kan ta tillbaka våra samhällen från karriärpolitiker, folkvalda förrädare och globalister – genom att prata om Bajens guld så klart. Det var mycket som gjorde intryck men kanske särskilt att få höra en ung kvinna berätta om det formliga helvete som tagit över skolorna runt om i landet, och hur hon kämpade emot värdegrundstyranniet.

Det övertygade mig om att internet och sociala medier har sin plats, men de kommer aldrig kunna ersätta fysiska möten mellan människor när det gäller att skapa entusiasm och stridsvilja. Detta behöver vi mer av. Mycket mer. Det är ett av Folkungens mål.

När jag i söndags lämnade den eventuella tillställningen, som kanske ägde rum i Västergötland, körde jag hemåt som i ett glädjerus, full av förvissning att det är inte kört. Vi både kan och ska vända detta genom att organisera oss för att återta egenmakt från centralmakten.

Vädret var så där underbart som det kan vara i i Norden i maj. Sol, värme, blå himmel. Grönskan hade exploderat och var ännu vårligt ljusgrönt skir. Fåglarna skrek i träden för att hitta någon att para sig med. Slogs av egenheten hos nordiska människor, hur de känner de att de måste passa på att vara ute när solen skiner; inte slösa vackert väder inomhus. Kom också att tänka på när jag ryckte in i lumpen en tidig juni för rätt många år sedan en liknande vacker dag. Uppställning på garageplan; kollektiv av avklädning av civila paltor, stoppa dem i en säck och på med de gröna. Därefter raka vägen ut i skogen för att försvara vår frihet.

När jag var yngre gillade jag att köra fort från A till B. Nu föredrar jag att ta det lugnt, åka gamla småvägar, uppleva naturen och stanna till vid sevärdheter längs vägen. Första stopp var Undenäs kyrka med sin välskötta kyrkogård. Det var konfirmation på gång men jag gick in i kyrkan, såg på målningarna och kände lugnet. Råkade förbi en tavla som visade namn och årtal för alla kyrkoherdar i församlingen sedan 1300-talet. Bara mansnamn än så länge. Hälsade på prästen, pratade med en kvinna som delade ut konfirmationsljus och for vidare.

Nästa stopp Skaga stavkyrka, en kyrka med anor sedan 1100-talet, enligt sägnen grundad av vikingadottern Skaga. Den har rivits, brunnit och återuppbyggts ett antal gånger men vägrar lägga sig ner och dö. Senast återuppbyggd år 2001 efter en brand. På väg ut mötte jag några personer från det eventuella frihetsevenemanget som också var ute och utforskade våra rötter. Vi utbytte några uppmuntrande ord om vår kristna historia.

Därefter stopp i Älgarås kyrka, en fantastiskt vacker träkyrka. Alla dessa öppna kyrkor! Som i det gamla Sverige där saker och ting fick vara i fred. Detta är helig mark för folkungar. Här stod ett slag år 1205 där Knut Erikssons söner gick till angrepp mot den alltför påvetrogne kung Sverker (den yngre). Tre av eriksönerna får sätta livet till men den fjärde, Erik Knutsson lyckas fly. År 1208 vid slaget vid Lena får Erik sin revansch; tillsammans med Folke jarl och folkunga rote tar de kungamakten ifrån Sverker för att värna självstyret. Även i Älgarås kyrka visade förteckningen över kyrkoherdar enbart mansnamn.

Älgarås kyrka. Foto: Klaus Bernpaintner/Folkungen

Tivedens nationalpark var inte långt härifrån. En given anhalt. På vägen dit mötte jag en groda som ville över vägen, stannade och lät den komma över. Kort därefter ett rådjur och en lågt flygande rovfågel ovanför. I parken föreslog en guide att jag följer spåret till Stora och Lilla trollkyrkan. Det skulle ta ett par timmar och vara lagom. Trollkyrkorna är ett par bergsknallar som tydligt syns av sjöfararna på Vättern eftersom de sticker upp ur skogen. Doften av solvarma tallbarr. Noll mobiltäckning. Det blev nummer åtta på mitt mål att besöka landets alla 30 nationalparker.

Tivedens nationalpark. Foto: Klaus Bernpaintner/Folkungen

Det började bli sent, men nog skulle jag hinna med ett spontant besök hos goda vänner i Örebro. Det var mors dag och det fanns mat så det räckte. Bilens luftkonditionering hade slutat fungera. Men nedvevade fönster och naturlig fläkt är bättre ändå. Ur högtalarna strömmade

Jag flyger över ett land
Det mesta är skog
Och byggvaruhus och miljonprogram
Där jag fick min första kyss
Där jag förlorade mitt första hjärta
Det mesta är granit och morän

Jag flyger över ett land
Som gjort mig lite tjurig och tyst
Fast jag har tusen melodier i hjärtat
Och de flesta är stiffa och enkla
Och de låter som granit och morän

Det är något särskilt med vårt land. Det tillhör dem vars förfäder brukat jorden. Människor med maktambitioner försöker ta det ifrån oss. Men det är inte kört. Förr brukade det längst bak i telefonkatalogerna finnas en beredskapsdel. Där stod bland annat: “Varje meddelande om att motståndet skall uppges är falskt!”

Det är inte kört. Det är långt ifrån kört. Det krävs dock att vi gör något för att sätta stopp och vända utvecklingen. En viktig del av detta är att träffas fysiskt, bekämpa defaitism och bygga stridsmoralen. Motståndet behöver organiseras. Och det har redan börjat.

Föregående artikelHomo cultura
Nästa artikelBara centralstyret kan ge legitimitet

LÄMNA ETT SVAR

Fyll i din kommentar!
Fyll i ditt namn här