Död medelst HR

En bok jag aldrig läst och inte heller behöver läsa heter Death by HR. Titeln säger allt och den sammanfattar min egen erfarenhet av den här yrkesgruppen.

Till att börja med är jag allergisk mot onödiga anglicismer. Vad är det för fel på ordet personalavdelning?

För det andra, ”HR”, Human Resources, vad är det för mekanisk syn på människor? ”Välkommen till XYZ AB. I vår produktion använder vi oss av råvaruresurser, MÄNSKLIGA RESURSER och ekonomiska resurser.” Då är det väl finare att som Karl Marx och hans ideologiske förebild Adam Smith säga ”jord, ARBETE och kapital”.

Nåväl, det är bara språkliga aspekter. För många år sedan var jag konsult på ett ganska stort framgångsrikt familjeföretag. Ägaren hade byggt upp en imponerande verksamhet under sin livstid och tjänade bra med pengar. Nu var det dags att anställa ”en HR”. Jag frågade ”Varför? Hon kommer förstöra ditt företag. ’HR’ är statens politiska kommissarier i företagen, de är besatta av lagar, regelverk, policy, kränkningar och har aldrig någonsin företagets bästa för ögonen.” Jo men det hade blivit för mycket personaladministration tyckte han och det skulle bli en välbehövlig avlastning. ”Jaha, men välj åtminstone någon som förstår att företag måste göra vinst, och titulera henne personalchef, inte ’HR’.”

Nyligen träffade jag honom igen. Han berättade att ”HR-avdelningen” hade växt bortom alla rimliga proportioner, den var överbelamrad med nonsensärenden och HR-chefinnan hade blivit utbränd och sagt upp sig. Företaget går nu med förlust. ”Du Klaus, jag minns att vi diskuterade det här med att anställa en HR för några år sedan.”

Min första egna erfarenhet av ”HR” var när jag jobbade i finansbranschen i Stockholm. Hon var sadist och gick igång på att ge folk sparken. Bland annat mig.

Min andra erfarenhet var när jag jobbade i USA. Vi hade haft ett videomöte. Jag hade varit i Tyskland över sommaren och släktforskat och min chef, som var korean, drog ett etniskt skämt som jag besvarade vederbörligen. Samma eftermiddag fick jag ett chattmedelande och blev ombedd att infinna mig hos HR-chefinnan. Någon hade visselblåst och anmält oss anonymt. Jag hade mina misstankar mot en kvinna som brukade gå i prideparader och hatade Trump. Hon garvade åt mig när jag sa att Trump kommer vinna valet; och grät när det blev så. I alla fall, av HR fick jag lära mig att dylika etniska skämt inte är okej. Det är ju inte lätt för oss gästarbetare att veta, vi som dessutom växt upp under det frejdiga och toleranta 80-talet. Men jag nickade lydigt och log i mjugg. På vägen ut varnade jag för att vi kommer nog snart ses här igen.

– What do you mean?
– You’ll see.

Ett halvår senare var det dags igen.

– Är det Melissa som skvallrat nu igen?
– Det kan jag tyvärr…
– Lägg av, om det är Melissa så går jag och pratar med henne själv.
– Ja, kanske…

Melissa hade dragit ett kul skämt som drev med män. Jag hade tagit samma skämt och bytte man mot kvinna. Och då aktiverade hon angiverisystemet.

Anledningen att ”HR-avdelningarna” sväller är att företag får allt större regelbördor att förhålla sig till. Det duger inte längre att bara tillhandahålla jobb och inkomst åt de anställda. De har numera även ansvar för de anställdas psykiska sjukdomar, fysiska handikapp, könsförvirring, sexuella fetischer, hudfärg, religion, humor och kränkta små känslor. Det utbildas drösvis med ”HR-människor” på universitet och högskolor, och jag misstänker att de inte får lära sig mycket om hur företag fungerar och välstånd skapas.

Om du driver företag så behandla dina anställda väl och kom ihåg att det finns ännu ingen lag som kräver att man anställer en endaste ”HR”.