För några år sedan hörde jag följande hjärtevärmande historia berättas från Kungliga tekniska högskolan (KTH). Det utspelade sig i en av dessa numera obligatoriska genuskurser som den kvinnliga rektorn och ”vicerektorn för jämställdhet och genus” prackar på det huvudsakligen manliga studentklientelet.
Studenterna hade fått i läxa till nästa föreläsning att komma redo att berätta om en episod ur sitt eget liv där de hade blivit kränkta. Det är så de jobbar. De tvingar inte på dig den stickiga offerkoftan men i utbyte mot lite sympati och strålkastarljus får du klä på den själv, i knappt märkbara, silkeslena, lager på lager. Listigt, men de manliga studenterna var listigare. De kom överens om att ingen av dem hade någonsin blivit kränkt! De vägrade ge läraren psykologiska snören att snärja dem med.
Jag minns tydligt första gången jag själv utsattes för den här typen av psykologisk påverkansoperation. Året var 1998 när jag påbörjade en utbildning i USA. Det var introduktionsvecka och studenterna skulle lära känna varandra. En dag hade vi ”sensitivity training”. Två inhyrda kvinnor höll i övningen. Vi fick alla ställa oss mot en vägg och sedan ropade de ut olika kategorier och när man hörde en kategori man kunde identifiera sig med fick man gå över rummet till andra väggen. Det började oskyldigt med alla som kan spanska, alla som någon gång blivit av med jobbet, alla som har förlorat en förälder, etc. Även fast vi var vuxna kände vi spänning inför att få höra en kategori man själv tillhörde; ungefär som på skolgården när de två bästa bollkillarna skulle välja lag. Välj mig! – Alla som har barn! – äntligen min tur att tillhöra de utvalda och bli uppmärksammad! Snart började det bli tydligt varthän det barkade. Alla som känner en homosexuell, sett någon som drabbats av rasism, själv är homosexuell, själv drabbats av rasism, utsatts för könsdiskriminering, känner någon som drabbats av övergrepp. Proceduren upprepades flera gånger och insatsen höjdes. Stegvis byggdes det upp en stark känsla av samhörighet och kampvilja mot världens orättvisor.
På den här tiden var samhället ännu inte marinerat i genus och feminism, och homosexualitet utövades huvudsakligen hemma istället för i parader och i klassrummen. Det var ännu tillåtet att ha avvikande åsikter utan att drabbas av repressalier. Utvärderingen av övningen fick bottenbetyg av studenterna. De var inte var dummare än att de direkt kände vibbarna av psykologisk manipulation, inte minst studenterna som kom från forna kommunistländer.
Någon skickade mig den här intressanta redogörelsen över hur kineserna under koreakriget använde samma metod mot amerikanska krigsfångar. Steg för steg uppmuntrade de fångarna att yttra till en början harmlösa medgivanden mot Amerika och för Kina-kommunismen. ”Amerika är inte felfritt, i ett kommunistland finns ingen arbetslöshet.” De fick uttrycka det muntligt, i uppsatstävlingar, i diskussionsgrupper; de bästa vann små priser. Vartefter fångarna mognade höjdes insatsen. Gradvis vann de fångarnas sympatier för sin kommunistideologi. Fångvaktarna behövde knappt använda våld för att hålla fångarna kvar i lägren. Kineserna kallade metoden för ”mild policy”. Nordkoreanerna, å andra sidan, använde brutala metoder för att knäcka de amerikanska fångarna men hade inte alls samma framgång.
Det som pågår på våra skolor, akademier och i regimens medier är mild policy. Berätta om när du blivit kränkt! Berätta om hur patriarkatet skadat dig! Berätta om hur vi kan bygga en mer demokratisk, rättvis, tolerant och inkluderande värld. Berätta om hur mycket bättre värld härskarna kan bygga åt oss om vi slutar göra motstånd och överger våra samhällsbevarande fördomar.
Spela inte med. Gör motstånd. Var stolt. Kanske har du heller aldrig blivit kränkt.
