lördag, juli 13, 2024
HemPolitikDu sköna nyindustrialiserade värld, del 2

Du sköna nyindustrialiserade värld, del 2

Skellefteå kommun har lyfts fram som en slags modellkommun i det som framställs som en grön nyindustrialisering av Norrland. Trenden vänder! Tillväxt! Northvolts batterifabrik ska ge de så behövda arbetstillfällena. Och inte bara det; man ska frälsa världen. Socialingenjörsidéer, teknikoptimism och världsräddande konvergerar i Skellefteå. En ort som ligger ungefär 100 mil längre norrut än Bajkalsjöns övre ände. 

Att fabriken förlades till Skellefteå beror på att kommunens politiker förfogar över det kommunala bolaget Skellefteåkraft och dess årliga elproduktion om 4,12 GWh. Förhandlingssitsen har varit mycket god – man har helt enkelt kunnat erbjuda Northvolt billig el i förment grön förpackning.

Ett besök på kraftbolagets hemsida rekommenderas. Det föreligger förmodligen någon typ av rekord i politisk korrekthet. Åtminstone för ett kommunalt bolag. Man säger sig ha ”fokus på förnybart” och gör reklam för de s.k. globala målen (Agenda 2030). Ordet ”hållbarhet” används i en sådan omfattning att en hållbarhetsejakulation måste sägas föreligga. Man har inte bara en hållbar energiproduktion. Samtliga uttrycken företagande, styrning, nyttjande av naturresurser, energiförsörjning och samhällsutveckling, har försetts med prefixet ”hållbar(t)”. 

Skellefteåkraft döljer inte att 10% av den egna elproduktionen är hänförlig till ett delägande av kärnkraftverket Forsmark. Man får dock rota runt en stund innan man finner den uppgiften. Bolaget omsätter 5,5 miljarder kr och säger sig inte ha några planer på att avyttra sitt kärnkraftsinnehav. Huruvida det betyder att man som utomstående betraktare ska dra slutsatsen att kärnkraft är förny- och hållbart, går inte att svara på.

Den befolkningsmässiga utvecklingen i ett samhälle bestäms av födelseöverskott, inrikes inflyttningsöverskott och invandringsöverskott. De två senare mekanismerna kan fluktuera stort över kort tid. De kan också påverkas genom politiska beslut. Ett stabilt och över tid fungerande samhälle kan dock endast upprätthållas genom födslar. Reproduktion är lika viktig för människan som för vilken art i djurriket som helst. Allt annat är endast en omdisposition av existerande humana resurser (eller belastningar).

Av vikt för en stabil framtid är därför att det finns en fertil och prefertil andel av befolkningen som vill dels stanna i sin hembygd, dels reproducerar sig (eller har för avsikt att göra så). Vill man förstå vilket ”framtidsoptimistiskt skick” en kommun är i, kan man därför studera hur unga vuxna beter sig och särskilt då unga kvinnor. 

Varför kvinnor? Parbildning. Ta åldersgruppen 25-34 år gamla som exempel. Idealt fördelas den 50/50 över könen i en kommun. Förrutsättningar finns då för att så många kärlekskranka män (kvinnor) som möjligt ska finna en kvinna (man) att bygga bo och avla barn tillsammans med. Om däremot underskott råder för ena könet, så säger kombinatoriska matematiska principer att en andel i gruppen kommer att bli utan partner. Sådant könsunderskott kan uppstå genom obalanser i såväl inrikes in- och utflyttning, som dito vad gäller invandring.

Med hjälp av SCB:s utmärkta statistikdatabas är det ett ögonblicks verk att upprätta en förteckning över Sveriges kommuner och sedan räkna ut hur just könsfördelningen ser ut i åldersgruppen 25-34 år gamla. Det är en tragisk läsning.

I riket som helhet råder ett mansöverskott sett över alla åldrar. Det finns ungefär 75 000 fler män än kvinnor och de utgör 50,36% av befolkningen. Det ser annorlunda ut i gruppen 25-34 år. Av det totala mansöverskottet på 75 000, så återfinns 40 000 där. Gruppen består av 51,4% män. 

Av Sveriges 290 kommuner har 265 ett mansöverskott i denna åldersgrupp. Många kommuner har visserligen ett försumbart sådant, men ett inte obetydligt antal har problem. 44 kommuner har 54% eller fler män i gruppen 25-34 år gamla. Högst upp i listan hamnar Överkalix kommun i Norrbotten, med makalösa 59,2%. På 100 invånare i Överkalix som vill parbilda, så kommer minst 20 män att bli utan kvinna. Det är förstås en katastrof för kommunen och man inser snabbt att det går inte att sia om framtiden utifrån antal invånare i en kommun endast. Köns- och åldersfördelning är avgörande.

Hur ser det då ut i Skellefteå kommun? Där präglas kommunens kommunikation utåt i demografiska frågor av optimism. Man har föresatt sig att folkmängden ska öka från dagens dryga 74 000 till 90 000 (!) och målet ska vara nått redan år 2030. Kommunen uttrycker det så här: ”Skellefteå kommuns vision är att bygga en vacker, rättvis och hållbar stad där det ska finnas plats för alla”.

Det planekonomiska demografimålet kommer naturligtvis inte att uppnås. Födelseunderskottet är besvärande i kommunen och inrikes inflyttningsöverskott och invandringsöverskott skulle behöva summeras till 3600 årligen under 8 år i rad, för att först hålla undan födelseunderskottet och sedan öka folkmängden i en sådan omfattning att kommunens målsättning nås. 

Att kommunala mål uttryckta som ”visioner” inte nås, behöver nu inte vara en katastrof. Det gäller särskilt när visionerna är verklighetsfrånvända fantasier som – skulle de realiseras – endast ger upphov till elände. För naturligtvis skulle inte sjukvård, polis, räddningstjänst, barnomsorg och annan samhällsservice byggas ut i en takt motsvarande 3600 fler invånare per år. Kakan per capita skulle minska. 

Skellefteå hade nu ändå både inrikes inflyttningsöverskott och invandringsöverskott förra året. Här ska arbetas på fabrik! Kommunal inkomstskatt ska strömma in till centralorten! Glada dagar väntar.

Ingenting tyder på att det kommer att bli så. Statistiken är besvärande. Skellefteå tillhörde top 10 kommuner med högst invandringsöverskott i förhållande till den egna befolkningsmängden. Kommunen seglade upp före invandringshavererande Göteborg och Södertälje. I bästa fall beror det på kvalificerad arbetskraftsinvandring. Det är i så fall ett temporärt tillstånd under byggnationerna och idrifttagningen av fabriken. Troligare anvisar Migrationsverket invandrare till Skellefteå enligt planekonomiska vanföreställningar om att där ska de förbli som fabriksarbetare.

Det stannar nu inte där. Nedanstående diagram visar hur invandringsöverskottet fördelades ålders- och könsmässigt. Som synes bidrar invandringen till att göra en redan skev könsfördelning ännu skevare. 

Annorlunda uttryckt: invandringen ökar antalet partnerlösa män i Skellefteå. Och flyttströmmarna inrikes ger samma resultat:

Ett massivt överskott män flyttar till Skellefteå. Kvinnorna lämnar kommunen för högre studier, män gör det inte. Ett motsvarande antal kvinnor flyttar till eller åter Skellefteå i gruppen 25-34 år, men männen är många fler. 55% är män i denna åldersgrupp: 5247 män och 4332 kvinnor. 

Välj mellan ”915 män blir utan kvinna” eller ”påbörja fruimporten”. Kommer Överkalix eller Skellefteå bli först ut med att annonsera efter kvinnfolk? 

Friska samhällen skapas inte genom invandring, inrikes flyttströmmar och planekonomiska ”visioner”. Sådana samhällen kan vara ekonomiskt framgångsrika en stund, men mäter vi framgång över mansåldrar istället för mandatperioder, så står de sig platt. Kramfors och Detroit är samma andas barn. Till dem kan nu läggas Skellefteå. 

Bruksorter förblir bruksorter, även om fabriksproduktionen spottar ut moderniteter. 

Från skribenten

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här