Ekonomi är samarbete

Handel och kommers har alltid bundit människor samman. Ursprungligen handlade man för att vissa råvaror bara fanns på vissa ställen. Päls från norden byttes mot koppar från södern. Kryddor från öster byttes mot silver från väster. Varierande klimat, grödor och färdigheter var ytterligare anledningar att handla. Man träffades på marknader, organiserade karavaner, fyllde fartyg med varor från andra sidan jorden.

Härskare såg omedelbart finurliga möjligheter att skära ut en del av kakan. Den självklara rätten att fritt få byta varor med en medmänniska ersattes med ett privilegium. Städer anlades och förlänades kungliga privilegiebrev, det vill säga rätten att hålla marknad. Poängen med att bygga centrala platser för handel var för att lätt kunna beskatta dem. Köpingar var mindre platser som också beviljats vissa handelsprivilegier. Tullar blev en annan populär metod att nalla på undersåtarnas arbete och tullstationer upprättades längs vägar och vid stadsportar. Kvarnar var en annan central punkt som var lätt att beskatta, som därför också krävde anläggningstillstånd. Med folkbokföring och sedermera personnummer behövde härskarna inte längre centrala platser för beskattning utan kunde effektivt beskatta undersåtarna direkt.

Skatt var en gång något alla förstod att man betalade motvilligt för att man inte hade något val. Betala eller dödas. Med välfärdsstatens framväxt har synen på skatt listigt omvandlats till en fråga om moral och solidaritet. Skatteverket har utrustat sig med en fredagsmysig ”vision om ett samhälle där alla gör rätt för sig”. I samma förvandlingsnummer har kommers och företagande blivit smått suspekt. Företagare är skattefifflare och miljöbovar. Arbetsgivare suger ur arbetarna och diskriminerar kvinnor. Konsumenter anses behöva myndighetsbeskydd mot bedrägliga producenter.

Avsiktligt eller ej så är detta kilar som överheten slår in i samhället. Det splittrar människor. Konsumenter behöver producenter och vice versa. Arbetsgivare behöver arbetare och vice versa. Faktum är att handel är något av det mest moraliska man kan ägna sig åt. Att få betalt är ett tecken på att man tillhandahållit något som uppskattas av en medmänniska.

Sociologen Franz Oppenheimer förklarade för 100 år sedan att mellanmänskliga handlingar kan delas in i två kategorier: politiska och ekonomiska. Ekonomiska handlingar är frivilliga och skapar ömsesidig nytta för båda parter. Här finner vi alla vanliga ekonomiska transaktioner där man betalar för något man vill ha. Politiska handlingar är grundade på tvång och skapar bara nytta för ena parten. Här finner vi beskattning, tullar med mera.

Att ekonomiska handlingar skapar ömsesidig nytta är en enkel tanke, men samtidigt radikal för alla som av läroplanen fostrats att tänka socialdemokratiskt. Som socialdemokrat vet man ju på förhand att någon alltid blir utnyttjad.

Om man köper ett äpple är det en frivillig transaktion som både köparen och säljaren tjänar på samtidigt. Båda blir rikare, vilket är anledningen till att de överhuvud taget genomför transaktionen. Ett råna till sig ett äpple är däremot en politisk handling.

En av Adam Smiths förtjänster var att han pedagogiskt förklarade att inom ekonomi, till skillnad från krig, kan alla bli rikare samtidigt. Krig är i bästa fall ett nollsummespel där den enes bröd blir den andres död. I praktiken blir det dock ett minussummespel på grund av all förstörelse. Ekonomi är ett plussummespel där alla blir rikare.

För att förstå hur två som byter kan bli rikare samtidigt måste man skilja mellan pris och värde. Det är inte så att äpplet är värt tio kronor, det är priset som är tio kronor och det är objektivt samma för båda parter. Det som skiljer mellan parterna är deras värdering av äpplet. Köparen tycker att äpplet är värt mer än priset tio kronor; i transaktionen får han ett äpple han värderar högre än värdet av pengarna han lämnar ifrån sig. Säljaren å sin sida tycker äpplet är värt mindre än priset; i transaktionen får han således pengar som han värderar högre än äpplet.

Det är inte konstigt att de kan värdera äpplet så olika eftersom ju mer man har av något, desto mindre tycker man den sista enheten är värd. Det kallas avtagande marginalnytta. Säljaren har så många äpplen att han värderar dem lågt. Köparen har inga äpplen men flera tior och värderar äpplet högre.

Ännu radikalare för det socialdemokratiska sinnet är det att detta även gäller arbete. I detta fall är motsvaras priset av lönen. Om man tar ett jobb gör man det frivilligt för att man värderar lönen högre än arbetstiden. Arbetsgivaren värderar arbetet högre än lönen. Slaveri är en politisk handling medan en anställning är en ekonomisk, frivillig transaktion till ömsesidig nytta. Ingen blir utnyttjad eller ekonomiskt utsugen. Arbetaren kan vara missnöjd med lönen och arbetsgivaren med prestationen, men så länge anställningsförhållandet pågår gör båda parter det frivilligt för de anser att de tjänar mer på samarbetet än inte.

Så är det inom många områden. Samhället drivs av fredliga ekonomiska handlingar. Vi samarbetar och alla parter tjänar på det även om vi tjänar olika mycket. Politiskt sinnade vill gärna få oss att tro att vi är i konflikt med varandra. De hittar på och pekar ut orättvisor, ojämlikheter, rättigheter, kriser. Allt för att kunna söndra, härska och skära emellan. Gå inte på det. Tacka din arbetsgivare, din arbetare, din kund och din handlare för deras bidrag till samhället.