Fredagen den 30 september publicerades en artikel i nättidningen Altinget med rubriken ”143 miljoner kronor som räddade liv”. Artikeln kategoriserades som debatt och var signerad Lena Nyberg, generaldirektör för MUCF (Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor).
Pengarna som avsågs var hennes myndighets samlade covidbidragsgivande till det s.k. civilsamhället under 2021. Med Wikipedias ord utgörs civilsamhället av familjen och den privata sfären, samt är åtskiljt statsapparaten och näringslivet.
Generaldirektören skriver sig i texten varm om MUCF:s arbete och redogör för vilken skillnad det ska ha gjort. Hon hänvisar till en rapport som slagit fast att covidmiljonerna – som fördelades mellan 36 organisationer – var ”helt avgörande för att kunna hjälpa människor i nöd när övriga skyddsnät inte räckte till”.
Här bör det påminnas om följande: Offentlig sektor fördelas på statens myndigheter, kommunerna och regionerna. De ingående verksamheterna kan delas upp i kärnverksamhet respektive övrig verksamhet. Om detta är nog alla, från libertarianer till socialister, överens. Däremot träter man om just vad som ska betraktas som kärnverksamhet. Sjukvård? Nej, säger libertarianen. Det militära försvaret? Ja, säger båda läger.
Men inte ens en socialist kan anse att MUCF är en kärnverksamhet. MUCF varken botar, försvarar eller räddar. Än mindre föder den som svälter.
Låt oss av pedagogiska skäl kalla offentlig sektors verksamhet utanför kärnverksamheterna för ”onödig verksamhet”. Kan man tänka sig något test för att utreda huruvida en offentlig verksamhet är onödig?
Javisst. Ett sådant test är att kontrollera huruvida myndighetschefen känner sig tvungen att i debattartiklar berömma den egna verksamheten och lyfta fram föregående år som ett år där man gjorde extra skillnad. En myndighet med en sådan chef ska omedelbart klassas som onödig. De myndigheter som inte faller i det facket kan fortsätta till vidare utredning.
I en jämförelse med Försvarsmakten, Polisen eller rikets domstolar, blir Lena Nybergs debattskrivande absurt. Tänk om chefen för Ångermanlands Tingsrätt skrev en debattartikel i den regionala nyhetstidningen Tidningen Ångermanland och där lät meddela vilken skillnad tingsrätten gjorde under föregående verksamhetsår. Det skulle framstå som ren gallimatias. Tingsrätten har ett självklart uppdrag att utföra och medborgarna behöver inte påminnas om den saken eller övertygas om att uppdraget är behövligt.
Därför kan vi slå fast att myndigheten MUCF är onödig och det redan innan vi studerar dess verksamhet i detalj.
Enligt MUCF själva ska myndigheten verka för att målen inom ungdoms- och civilsamhällespolitiken uppnås. Därtill är man en ”strategisk myndighet för unga HBTQI-personer”. Ett tredje ben är ”internationellt samarbete och mobilitet” – det som på nationalistiska kallas för ”globalism”.
Om detta kan man läsa i myndighetens årsredovisning för 2021. Däri framgår också att en betydande del av verksamheten består av att dela ut bidrag. Närmare bestämt en halv miljard kronor.
Årsredovisningen visar också att hudfärg trumfar sexuell läggning. Organisationer ”bildade på etnisk grund” (myndighetens egna ord) kammade nämligen hem 18,9 Mkr, emedan HBTQI-organisationerna fick nöja sig med 11,3 Mkr.
Etnosvenska homosexuellas förbund, ESHF, fick noll kronor och det var förstås väntat. Förbundet har varken sökt bidrag eller visat sig offentligt. En omständighet som är naturlig, då förbundet inte existerar. Det skulle det dock kunna göra med de moderna dogmernas logik. Några bidragspengar skulle däremot inte tilldelas dem: den svenska etniciteten ska förskingras och förvägras de anspråk som koloniserande minoriteter uppmuntras att ha.
”Stöd för hälsofrämjande insatser till romer” existerar däremot som egen post i bidragsredovisningen och där redovisas noll beviljade kronor för 2021. Ta en kölapp, kära nationella minoritet. Du konkurrerar nu med sexuella preferenser och massinvandringens konsekvenser.
Romernas hälsa berikades med bidrag senast år 2019 och då med 1,9 Mkr. Sedan dess har det glada folket ackumulerat beviljats 32 Mkr till pärlor och paljetter. Samma summa för etniska organisationer är 56,7 Mkr.
Verksamhetskostnaderna hos MUCF för att ägna sig åt dessa transfereringsgroteskerier, är stötande. Knappt en fjärdedel av verksamhetens kostnader är hänförlig de 727 beslut om projekt- och verksamhetsbidrag som fattades under året. Den totala kostnaden för detta var 23 Mkr eller 32 000 kr per beslut. En pikant detalj är att kostnaden för att hantera bidragen till etniska organisationer ökade med 75% på ett år, trots att samma mängd bidragspengar hanterades som under föregående år.
Myndigheten hade vid årets utgång 105 anställda, varav 73% var kvinnor. Lönekostnaden (före sociala avgifter m.m.) var 37 200 kr per anställd i snitt. Generaldirektör Lena Nyberg belönades med knappt 110 000 kr/månad för att styra denna åsiktsskuta.
Förr sa man till drönare, som per biologisk definition är odugliga typer av hankön: ”Klipp dig och skaffa dig ett jobb!”.
Kanske är det dags att introducera en kvinnlig motsvarighet: ”Låt håret växa och skaffa dig ett riktigt jobb!”.
(Det här är del ett av tre inlägg om MUCF. I nästa tar jag en titt på vilka organisationer som erhållit myndighetens bidragsnåd och i ett tredje inlägg synas generaldirektör Lena Nyberg i sömmarna.)