Vägen till fortsatt maktinnehav för socialdemokratin går inte nödvändigtvis via maximering av de egna rösterna i valet.
Partiet är beroende av tre andra partiers stöd; V, Mp och C. Av dessa befinner sig V i en tämligen okomplicerad situation. De kan driva sin politik utan att oroa sig för 4%-spärr och Dadgostar har höjt partiets trovärdighet. Ja, gentemot de egna väljarna, kanske ska tilläggas. För oss andra framstår partiet snarast som organiserad psykisk ohälsa.
Mp och C har däremot problem. Stora problem – som därmed även blir socialdemokraternas problem.
Mp har kamrat 4% mot strupen. Åker partiet ut ur riksdagen, så betyder det – utöver en ekonomisk katastrof – att regeringsskifte är möjligt.
Riksdagsutträde behöver Annie Lööf inte oroa sig över. Däremot att göra ett riktigt uselt val. C kan inte gå in i en valrörelse som stödhjul till socialism. Skulle man göra det, finns risken att partiets traditionsväljare faktiskt vaknar och ser verkligheten för vad den är. Och ett uselt val för C, kan även det leda till regeringsskifte.
Mp var alltså tvungna att göra något. C likaså. Och det låg i socialdemokraternas intresse att detta något gjordes.
Nu kan Mp driva valrörelse fristående från S. Man kommer inte att belastas av att sin egen galna politik omsätts i praktiken. Därtill har man visat vilket fantastiskt patos man har och hur man är ett bålverk mot SD. Det kommer förmodligen räcka för att hålla näsan över ytan i valet.
C, å andra sidan, släpper igenom Magdalena Andersson som statsminister, men tillser att hon får regera på oppositionens budget. Inte är man väl då ett stödhjul till socialisterna? – blir hennes budskap till sina väljare. I senaste Sifo-undersökningen låg Mp under spärren. C fick 8,1% och det räckte för att S+V+C skulle bli större än M+KD+SD med en halv procentenhet. Nej, det finns inga hinder för en koalition mellan S, V och C. En sådan sammanslutning har styrt i t.ex. Sundsvalls kommun i två mandatperioder.
Om man klassar SD som ett borgerligt högerparti (vilket sannerligen tål att diskuteras), så bör det påminnas om detta: riksdagen har haft en borgerlig majoritet sedan valet 2010. Folket har däremot fått socialistisk politik de senaste två mandatperioderna. (Det fick man även under Reinfeldt, men det lämnar vi därhän här).
SD skålade i champagne över ”framgången” med budgeten och Magdalena Anderssons avgång. Det återstår att se om det kommer att skålas efter valet. Just nu gråter sig Anderssonskan knappast till sömns.
