Annie Lööf tillträdde som partiledare för C år 2011 och blev senare samma år intervjuad av Mattias Svensson i tidningen Neo. En tidning som helt oblygt beskrev sig som Sveriges bästa samhällsmagasin, tillika ett borgerligt sådant. Neo upphörde med verksamheten 2015.
Mattias Svensson ska föreställa vara frihetligt sinnad. Det brukar i hans fall koka ned till att Systembolaget ska bort och att man ska få äta vad man vill. Frihet från att som enskild medborgare tvingas på massinvandring och politiserade läroplaner, har aldrig stått på den fuskliberala menyn.
Tron verkar inte heller så stark. Svensson är idag ledarskribent på presstödsprodukten Svenska Dagbladet.
I intervjun frågar Svensson partiledare Lööf varför hon gick med i C och vad hon fastnade för. Hon svarar att hon gick igenom partiernas program och fastnade för C-politiken:
“Alltså mer människa, mindre stat. Mer civilsamhälle, mindre stat.” – slår Lööf fast och fortsätter: “Jag ville visa att man faktiskt kan påverka som ung. Att det inte bara var ett gäng gamla gubbar som satt och bestämde.”
Mattias Svensson konstaterar vidare att karriären gick fort efter Lööfs partiinträde. Redan efter någon månad hamnade hon på valsedeln i valet till kommunfullmäktige i Värnamo. Han låter henne ge en förklaring till hur det gick till: “Jag var en ganska känd fotbollsprofil på den tiden i Värnamo och de hoppade ju jämfota när det kom in en person med en annan målgrupp än den traditionella politikern.”
Det hela är groteskt. Jag kan inte veta huruvida Svensson behandlade Lööf fjäskigt inställsamt för egen vinnings skull eller om han helt enkelt var okunnig. Säkert är i alla fall att det i sammanhanget helt avgörande förhållandet att Lööfs far blev kommunstyrelsens ordförande i Värnamo 2009 och alltså måste ha varit en maktfigur i C i Värnamo när dottern blev medlem, aldrig nämndes.
Trots att artikeln publicerades i Sveriges “bästa samhällsmagasin”.
Fadern Hans-Göran Johansson förblev stark man i Värnamo fram till 2021, då han avgick.
Det finns många pappas flickor och mammas pojkar i svensk politik. Nepotismen är vitt utbredd i kommunpolitiken och i många kommuner är den inte bara ett faktum, utan dessutom allmänt accepterad. Det gäller i min egen kommun Örnsköldsvik. Där heter det centerpartistiska kommunalrådet Anna-Britta Åkerlind och hon är mor till Emil Källström som tidigare var ekonomisk talesperson för C. Han hoppade av politiken och har idag blivit VD för bolaget Sekab, som till ungefär 35% ägs av just Örnsköldsviks kommun.
Faktum är att Örnsköldsvik har något slags svårslaget rekord. Under en del av mandatperioden 2014-2018 så hade kommunstyrelsens då socialdemokratiska ordförande (kommunalrådet) både sin syster och sin son i kommunfullmäktige. Oppositionsrådet var just Anna-Britta Åkerlind och hennes son Emil Källström satt också i fullmäktige. Det är svensk demokrati det.
Internet är inte förlåtande mot människor som uttalar ord de senare i livet inte lever upp till. Tiden då det som politiker gick att babbla på riskfritt är förbi. Annie Lööf blev partiledare blott 28 år gammal. Konsekvenstänkandet är inte fullt utvecklat i den åldern och tidsperspektiven skeva. Därför har hon kastat ur sig en hel radda med dumheter som hennes belackare funnit anledning att återkomma till. Mest känt är väl hennes utfästelse att äta upp sin sko om hon blev stödhjul till sossarna.
Det finns andra citat att påminna om, som är särskilt lämpliga som prolog till det som komma skall i denna text. En ung Lööf skrev på sin blogg: “Varför ska jag plugga, slita, jobba, kämpa för att sedan ge mer än halva min inkomst till omfördelningsmekanismen, samt betala in avgifter för diverse saker.”
Hon har återkommande gett uttryck för en slags romantisk syn på nyliberalism. Kastat Ayn Rand omkring sig och verkligen gjort sitt yttersta för att pinka in ett liberalt revir. En slags kannibalism på M och L, som – med facit i hand – fungerat oerhört illa.
I mars skrev Dagens Industri att Annie Lööf nu tagit sitt första steg ut i näringslivet. Hon var föreslagen som ledamot i företaget Greeniron. Sannerligen låter hon som en politiker när hon uttalar sig om saken:
“Det här är ett viktigt steg för mig och en viktig markör för vad jag vill jobba med framåt, nämligen den gröna omställningen i ett bredare perspektiv”.
Enligt DI är ledamotsuppdraget arvodesfritt. Som allra minst måste denna nya roll som dörröppnare vara en menage a trois, där den tredje parten är okänd. Några gratisluncher finns som bekant inte och någonstans ska Lööf belönas för sitt dörröppnande. Eller?
(Ett annat exempel på dörröppnare är Anna Kinberg Batra. Hon satt i bolaget Cinis Fertilizers styrelse under den tid det nystartade bolaget arbetade för att få bygga konstgödselfabrik i Köpmanholmen i Örnsköldsviks kommun. Fabriken byggs nu med utländskt kapital och ska driftas med den billiga och “gröna” svenska elen. Batra har gått vidare och blivit slutförvarad som landshövding i Stockholm.)
En vecka efter valet meddelade Annie Lööf att hon avgår som partiledare. I januari tillkännagav hon att hon lämnar politiken och därmed riksdagen. Formellt upphörde hennes ledamotskap den 19 februari.
Omedelbart ansökte hon hos Statens Pensionsverk (SPV) om försörjning via den s.k. inkomstgarantin som riksdagsledamöterna omfattas av. Jag har begärt ut uppgifter från myndigheten och dessa säger att perioden 22 mars till 30 juni så utbetalas preliminärt brutto 194 039 kr till Annie Lööf. (Preliminärt därför att frågan ställdes före juni månads utgång). En “månadslön” på knappt 65 000 kr.
När Annie Lööf rekryteras till näringslivet och tillhandahåller sina tjänster gratis, är det alltså du, jag och alla andra skattebetalare som står för fiolerna. Ayn Rand är kanske hip och ball för flickrumsflickor, men inte för alldeles för gamla småbarnsmammor boendes i övre medelklassreservatet Nacka. Ett Nacka som må ha Orminge och Fisksätra, men som är långt från de 30 miljoner invandrare Lööf tyckte kunde komma farandes till Sverige.
Och vad tycker Mattias Svensson på presstödstidningen om detta?
Fortsättning följer.
