söndag, november 27, 2022
HemPolitikFossila bränslen är makt

Fossila bränslen är makt

Delar av en lokalt verksam fotografs dokumentation av sin hembygd blev bevarad till eftervärlden och finns tillgänglig på nätet. Bilder från framförallt 20- och 30-tal visar allmogen i vardag och till fest. En bild visar ett vägbygge. Män som arbetar under solen iförda skjorta och hattar med breda brätten. Handgrävandes vad som idag kallas för byaväg. Ett makalöst slit.

Sedan sisådär 60 år lever vi i det fullt utbyggda el- och oljesamhället. Behovet av hårt kroppsarbete har reducerats till nästan ingenting. En ensam grävmaskinist är mer produktiv än flera dussin spadutrustade män. Skördaren kan fälla och kvista av hundratals träd på ett arbetspass. 

Intellektuella resurser har frigjorts och ägnats åt att uppfinna och utveckla lösningar på problem som följer mänskligheten. Vi har bättre hälsa, bättre mat, renare vatten och vi lever längre. Ändå bokförs inte oljans positiva egenskaper för mänsklig civilisation. Någon balansräkning där för- och nackdelar tas upp, tillåter inte klimathysterikerna. Ungdomar saknar helt kunskap om oljans betydelse för det moderna samhällets utveckling.

Rysslands invasion av Ukraina har skapat turbulens i världspolitiken. Många länder i Väst stödjer Ukraina med vapen och både EU och USA riktar ekonomiska sanktioner mot Ryssland. Någon större beslutsamhet i agerandet uppvisar man inte. Media förklarar det delvis med att Ryssland kontrollerar naturgasleveranserna till kontinentala Europa. Någon samlad bild av marknaden för varken olja eller naturgas ges dock inte. 

USA är världens största producent av olja, tätt följd av Ryssland och Saudiarabien. Till skillnad från Ryssland är USA inte en nettoexportör av olja – man förbrukar ungefär lika mycket som man producerar. Ryssland exporterar mer än dubbelt så mycket olja som man själv förbrukar. 

De länder som importerar hela eller delar av sitt oljebehov, köper olja på exportmarknaden. Det är en marknad som krymper. Före kriget utgjordes världens exportolja till 10% av rysk olja. Ungefär 20% av den ryska oljan exporterades till Kina och 60% till de europeiska OECD-länderna. Beroendet av rysk olja i Europa är massivt. Mer än 90% av oljan i Lettland och Slovakien importeras från Ryssland. Tyskland (knappt 30%) och Nederländerna (knappt 40%) är också beroende av rysk olja. Tjeckien, Bulgarien, Polen, Ungern och Litauen ligger alla i intervallet 50-80%. 

Stora delar av NATO:s krigsmakt i Europa drivs alltså av diesel som framställs ur rysk olja. Det gäller även Finlands försvar, då landet importerar 80% av sitt oljebehov från Ryssland.

Svensk oljeimport består idag till mindre del av rysk olja. Tidigare har den ryska oljan utgjort 30-40%, men idag är denna siffra 10%. Rysk olja har bytts mot norsk dito. Att så skett, beror inte på framsynt politik. Bolaget Preem står för största delen av importen av olja till Sverige. I två raffinaderier framställs drivmedel och andra produkter för såväl den svenska marknaden, som för export. Preem ägs av en etiopisk-saudisk man vid namn Mohammed al-Amoudi. Anledningen till att man övergett den ryska oljan, är att norsk olja ger lägre utsläppssiffror i bolagets klimatredovisning. 

Inte svensk säkerhetspolitik alltså, utan något så osannolikt som arabisk green washing. 

Kinas behov av olja är enormt. Landet har världens största oljeimport – större än Europa. Ändå utgjorde rysk olja endast 16% av importen före kriget. Indiens oljeimport är 40% av Kinas storlek. Dessa två länder kommer att fortsätta vara vänner med Ryssland och utan vidare kunna svälja de oljeaffärer som Ryssland mister i Europa. Sanktioner i oljesektorn kommer inte påverka produktionen, utan endast ge upphov till omdispositioner vad gäller vem som köper av vem och bur mycket.

Energimyndigheten presenterade för några veckor sedan statistik på energiområdet. Däri ingår även fossila bränslen. Ur statistiken kan man utläsa att EU producerar endast 2% respektive 3% av världsproduktionen olja respektive gas. Man förbrukar däremot 14% respektive 13% av all olja respektive naturgas som produceras i världen. Olja från Storbritannien och Norge räcker inte på långa vägar. Och om beroendet av rysk olja är illa, så är siffrorna för naturgas ännu värre. 

EU importerade 155 miljarder m3 gas från Ryssland år 2021. Mindre än 10% levererades som LNG (kondenserad naturgas i trycktank), resten i gasform via pipeline. LNG kräver särskilda fartyg, bilar och lastningsfaciliteter, inklusive hamnar. Den ryska importen utgjorde 40% av EU:s behov och 45% av EU:s gasimport.

Rysk pipelineexport av gas till Europa och Turkiet motsvarar i mängd gas en tredjedel av hela världshandeln med LNG. Skulle pipelinegasen ersättas med LNG, så skulle importen av LNG motsvara 53% av dagens världshandel med LNG. 

Att ersätta gasdriven elproduktion i EU med andra produktionsmetoder, i en sådan omfattning att det motsvarar dagens gasimport från Ryssland, skulle kräva – som exempel – knappt en fördubbling av vindkraften eller kärnkraften i Europa. Ledtiderna på en sådan förändring är många år och kostnaderna astronomiska. 

Hur hamnade Europa i denna situation? Ryssland må ha invaderat Ukraina, men tänker man längre än Facebookmobbens föga intelligenta ”Putin är galen!”, så förstår man att ryssarna har kalkylerat med ett nytt kallt krig med Väst. Man har sen valt att gå vidare. Vad säger det om deras bedömning av militär, ekonomisk och kulturell utveckling i Europa? Ja, inte den momentana ögonblicksbilden – på sikt. 

Bedömningen måste vara att Europa är under försvagning. Vi saknar egna fossila bränslen. Globalisering i stället för nationalism har medfört att de flesta EU-länder saknar nationell kontroll över kritisk infrastruktur och försörjningsled. Massinvandring? Javisst. Vapen- och försvarsindustrin är fragmenterad och utan nationell styrning eller kontroll. Europa är inte längre industriellt ledande. Kina och Asien drar ifrån. Och allt detta kan förväntas bli värre. 

Nu sitter proffstyckarna ylandes på Twitter och Facebook, tävlandes i vem som bäst kan uttrycka sin avsky över inte bara Ryssland, utan även över ryssar i allmänhet. Som sidospår har man den fullständigt omdömes- och gränslösa flyktingsolidariteten. Lägg i förekommande fall till ett fetischförhållande till vapen och militaria. 

Där är fokus. Inte där den borde vara: vad i h-e har Sveriges och Europas politiker hållit på med? Hur kunde vi hamna i denna situation överhuvudtaget? Energi-, utrikes-, säkerhets- och industripolitik har vanskötts i decennier.

Nu kommer notan.

Från skribenten

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här