Ska blodgivande vara individdonatorns rätt? Eller är blodgivande en kollektiv försäkring där mottagarens väl och ve alltid ska sättas i första rummet? Självklart det senare. Människor som företräder en annan uppfattning är i bästa fall lätt förståndshandikappade. I sämsta fall moraliskt korrupta.
Frågeställningen aktualiseras av att landsfader Ulf Kristersson på Stockholm Prides inledningsdag meddelade att ”[nu ger vi] Socialstyrelsen i uppdrag att ta vidare arbetet med att införa individbaserad riskbedömning vid blodgivning med bibehållen patientsäkerhet”.
Med detta menar statsministern att man vill att Socialstyrelsen – som är den myndighet som utfärdar föreskrifter och regler på området som med fackterm benämns ”blodverksamhet” – ska utarbeta nya regler som tar bort en ifrågasatt ”karantänsregel”. Den regel som säger att en man som har haft sex med en annan man måste vänta i ett halvår innan han kan ge blod (och naturligtvis inte ha nya sexuella kontakter med män under tiden).
Bögvalfläsk kan Kristerssons utspel provocerande beskrivas som. Saken handlar inte om homosexuellas rättigheter. Lesbiska kvinnors blodgivande är en ickefråga, av den enkla anledning att de inte som kollektiv eller grupp utmärker sig i sammanhanget blodsmitta.
För det är där skon klämmer. Tidsgränsen var tidigare 12 månader. Att den nu är 6 månader beror på att det är den tid som måste ha förflutit från smittotillfälle till att HIV-virus kan påvisas (med den metod som används av sjukvården i Sverige).
Här kan en samling citat från diverse svensk massmedia, från år 2000 till nutid, vara på sin plats:
”Ökningen av könssjukdomar bland homosexuella [män] har ökat vilket oroar de som arbetar med hiv och aidsfrågor. Bland annat har mer än 40 män med syfilis diagnostiserats efter sommaren.” Tidningen QX år 2000
”Kraftig ökning av könssjukdomar. Antalet fall av sexuellt överförbara sjukdomar fortsätter att öka i Sverige. Fjolårets siffror är de högsta på över tio år, visar statistik från Smittskyddsinstitutet. Särskilt alarmerande är ökningen bland unga homosexuella män.” Svenska Dagbladet 2004
”Homosexuella som tar allt större risker [vilket] bidrar till ökning av infektionssjukdomar.
Antalet nyanmälda fall av sexuellt överförda infektioner har ökat under hela 2000-talet. Bakom ökningen ligger till stor del män som smittat andra män. Nu finns tecken på att ökningen för vissa av sjukdomarna har brutits, åtminstone temporärt.” Läkartidningen år 2005
”Skrämmande dålig kunskap bland homosexuella män mellan 25 och 30” Läkaren Sven Grutzmeier i DN 2012
”Även om det rör sig om få smittade i absoluta tal – 474 konstaterade fall 2020 – är utvecklingen, enligt Inga Velicko, mycket oroväckande.
Finn Filén, överläkare på mottagningen Venhälsan på Södersjukhuset i Stockholm som vänder sig till män och transpersoner som har sex med män, flaggade i somras för en galopperande smittspridning, och säger att problemet kvarstår.
– Vi har sett en ökning tio år i rad nu, och kurvan pekar brantare och brantare. Jag räknar med över 300 fall i år bara hos oss. Vi badar i syfilis just nu, säger han.” Sveriges Television 2022
Reglerna som omfattar blodverksamhet återfinns i föreskrifter utfärdade av Socialstyrelsen. Framtagandet av dessa bygger på kunskap i ämnen som medicin och folkhälsa. Med ett mycket modernt ord kan det sammanfattas med ”expertis”.
Ingen får i klimathysterins tidevarv ifrågasätta ”experterna”, inte sant? Ändå är det politiska utspel Ulf Kristersson nu kommer med, lagom till Stockholm Pride, just ett exempel på när politikerna talar om för experterna vad som ska gälla. Det är ok när vi gör det.
Läkarvetenskapen har helt enkelt betraktat gruppen MSM som en riskgrupp. Med föreskriftens ord anses män i denna grupp ha ett riskbeteende. Utsatta för samma hemska behandling är även torskar, fnask, sprutnarkomaner och kvinnor som har sex med män som har sex med män. Sällskapet är alltså gott.
Kan man som helt vanlig medborgare bilda sig en uppfattning om huruvida denna Socialstyrelsens bedömning av gruppen MSM är rimlig? Ja, det menar jag. Några fakta:
Knappt hälften av de som smittades av HIV i Sverige förra året var män som smittades av män. Män som smittats med syfilis av män har utgjort 400-450 fall årligen de senaste tre åren. Män som blivit smittade av kvinnor ligger på runt 50 fall årligen.
Förmodligen är färre än 5% av männen homosexuella. Olika undersökningar ger olika svar och en exakt siffra är svår att ange. Av hela den vuxna befolkningen är det alltså färre än 2,5% som utgörs av män som har sex med män. Samtidigt står denna grupp för en mycket hög andel av blodsmittor, inklusive de som rör mycket allvarliga och obehagliga sjukdomar. Det är därför medicinskt rationellt att exkludera denna grupp från blodgivande.
Det är däremot irrationellt att införa riskbedömning på individbasis, bara för att göra ett symbolpolitiskt statement som omfattar en liten delgrupp av 2,5% av befolkningen. Ja, liten – alla homosexuella män aspirerar knappast på att ge blod.
Ulf Kristersson är sålunda moraliskt korrupt.
Under 2022 gav knappt 200 000 personer blod. Man ska vara minst 18 år och max 60 år gammal för att få ge blod. I det åldersspannet finns ungefär 6 miljoner invånare. Dra bort 2,5% homosexuella män; 150 000. Av 5,85 miljoner potentiella blodgivare så gav 200 000 blod. Det är 3,4%. Om benägenheten att ge blod skulle vara densamma i gruppen homosexuella män i åldern 18-60 år, så handlar det alltså om 3,4% av 150 000 individer; 5000 personer.
Individuella riskbedömningar av homosexuella mäns sexualliv ska alltså införas för att öka antalet blodgivare med 2,5%.
På något sätt ska det föreställa att vara ett framsteg.
(För kännedom: de moderata riksdagsledamöterna Ulf Berg och Jessica Polfjärd motionerade redan 2013 till förmån för den förändring Ulf Kristerssons regering söker genomdriva)
