Tillkortakommanden i Sveriges s.k. demokrati intresserar mig. Särskilt hur ett land med högt demokratiskt anseende i omvärlden, kan ha ett valsystem som inte uppfyller ett av demokratins tvingande kriterier; att fria och rättvisa val hålls. Det svenska valsystemet har en unikt orättvis utformning i en internationell jämförelse.
Syftet med att ha ett sådant valsystem är förstås att det politiska etablissemanget ska garanteras fortsatt maktinnehav och därmed försörjning åt de enskilda klaner det är sammansatt av. Utnämningsmakten är helig för socialdemokratin och det finns fler maskerade partifunktionärer bland chefer och generaldirektörer på de statliga myndigheterna, än på regeringskansliet. Det gäller även i kommuner och regioner.
Parti- och presstöd fyller samma funktion. Politiska partier stjäl skattebetalarnas pengar till sin egen verksamhet och massmedias lojalitet köps med frikostiga bidrag. Sverige ligger internationellt i toppen avseende utbetalning av sådant stöd. I Spanien finns inget presstöd alls och partistödet i Tyskland är våldsamt lägre per capita än i Sverige. Det tyska partistödet är totalt knappt dubbelt stort i sin helhet som det svenska, trots att Tysklands folkmängd är 8 gånger större än vår.
Man skulle nästan kunna säga att stats-, regions- och kommunförvaltning har växt ihop med det politiska etablissemanget och då särskilt socialdemokratin (även om borgerligheten är lika goda kålsupare).
Vill man med mitt intresse följa vad som skrivs i massmedia, får man skapa sin egen mediaövervakning. Följaktligen har jag automatiserat internetsökningar på ord som ”valsedel”, ”folkomröstning”, ”Valmyndigheten”, m.fl. Publiceras nya texter och artiklar som innehåller dessa ord får jag en avisering. Ett mycket praktiskt upplägg för den som önskar följa ett visst ämne, oavsett om det är harjakt med stövare eller HBTQ-certifieringens stridsförmågehöjande effekter i Försvarsmaktens vapengrenar.
En nätsida som återkommande i sina texter ger upphov till sådana aviseringar är Europaportalen. Häromdagen nämnde den ”folkomröstning” i en artikel (som jag återkommer till längre ned). Jag har inte tidigare haft anledning att fundera närmare över vad Europaportalen är för typ av sida. Nu fick jag det.
Europaportalen är en nättidning som med egna ord beskriver sig så här:
”Nyhetssajten Europaportalen bevakar svensk EU-politik och utvecklingen i Europa. Vi producerar och sammanställer nyheter och ger aktuell överblick i olika ämnen.
Europaportalen redigeras efter journalistiska principer om aktualitet, relevans, saklighet och oberoende. Tidningen startade 12 april 2000 och publiceras helgfria vardagar. Vi har redaktioner i Stockholm och Bryssel.”
Notera särskilt ”redigeras efter journalistiska principer om…oberoende”.
Fortsätter man läsa tidningens beskrivning av sig själv, visar det sig att den drivs av en ideell förening vars medlemmar utgörs av en hel räcka fackförbund och arbetsgivarorganisationer. Alla de stora fackförbunden finns med; LO, TCO, SACO, Unionen och så vidare. Där finns också Svenskt Näringsliv och SKR (Sveriges kommuner och regioner). Europaportalens adress är en c/o-adress hos IF metall.
Och tänka sig, Europaportalen uppbär presstöd. År 2020 fick man 870 000 kr i redaktionsstöd av Myndigheten för press, radio och tv.
Anders Selnes är chefredaktör och ansvarig utgivare för Europaportalen. Det har han varit sedan starten vid millennieskiftet. I 22 år alltså.
I nättidningens beskrivning av den egna verksamheten framgår att finansieringen sker genom medlemsavgifter och annonsering. På startsidan finns annonser från Socialdemokraterna, EU, Universitets- och högskolerådet, LO/TCO/SACO:s gemensamma Brysselkontor (sådant måste förstås fackförbund ha), Karin Karlsbro (EU-parlamentariker för L) samt EU-kommissionen.
Det är alltså löntagares fackföreningsavgifter och skattepengar som drar runt Europaportalen.
Så vad var det för artikel som fångade mitt intresse och gjorde att jag fördjupade mig i vad Europaportalen är? En artikel med rubriken ”OSSE om ungerska valet: Gränsen mellan stat och parti utsuddad”.
Ungern är ett enfent terrible för det svenska maktetablissemanget. Ett konservativt land med en ledare som uppbär ett större stöd från väljarna än kanske någon annan dito i Europa. Därtill en ledare som i varje given situation har sitt eget folks bästa för ögonen.
Det är en märklig känsla att läsa denna artikel. Skriven som om Sveriges moderna historia inte existerade. Bidragsfesten till partier och åsiktsreproducerande organisationer i civilsamhället, med selektion på de rättroende. Presstöd till media som tänker och skriver rätt. Demokrativillkor som används för att stänga misshagliga organisationer – inklusive mitt eget parti – ute från t.ex. kommunalt subventionerade eller tillhandahållna träfflokaler. Skoldebatter förbehållna etablerade partier.
Vi kommer förstås aldrig få läsa i Europaportalen om hur riksdagspartierna har vuxit ihop med stat, region och kommun, varvid gränserna mellan politik och förvaltning – politiker och tjänstemän – har suddats ut. Skulle jag försöka få en debattartikel publicerad där, hur slätstruken den än vore, möts jag garanterat av kalla handen.
I artikeln får vi också veta att riksdagsledamoten Carina Ödebrink (S) har varit på plats som valobservatör. Hon har inte observerat oegentligheter på valdagen, men menar ändå att valet inte har gått rätt till:
”– Den styrande regimen dominerar och kontrollerar public service och annan media vilket inneburit att oppositionen inte haft samma möjligheter att synas och få ut sitt budskap. De rekommendationer som OSSE lämnat från tidigare val har inte omhändertagits. Enligt de civilsamhällesorganisationer vi träffat berättat om att människor har utsatts för påtryckningar att rösta på den styrande koalitionen.”
Jag har tidigare skrivit på Folkungen om SVT Västerbottens redaktionschef Lotta Wiechel, som i familjen har såväl en socialdemokratisk riksdagsledamot som en ledamot i SSU:s förbundsstyrelse. Timrås kommunalråd Stefan Dalin är gift med en journalist på SVT Västernorrlands redaktion. Det är norrländsk vardag. Apropå att en styrande regim dominerar och kontrollerar public service, vill säga.
Och om Ungern inte följer OSSE:s tidigare rekommendationer, så kan det här påpekas att i Sverige följer inte politikerna varken sin egen Valmyndighets eller OSSE:s rekommendationer. Båda har kritiserat det svenska valsedelssystemet, men riksdagen beslutar endast om kosmetiska förändringar.
Jag tvivlar på att Europaportalen har någon större trafik till sin sida. Den trafik som finns lär utgöras av samma kladdiga etablissemang som parasiterar på svenska arbetstagare och skattebetalare.
Herr chefredaktör med 22 år i gården, lär likt jag själv ha automatisk övervakning på diverse sökord. Den här texten kommer därför komma den ”oberoende” redaktionen där till del.
