måndag, maj 27, 2024
HemPolitikGrodkok och anpasslighet

Grodkok och anpasslighet

Tunnelbanan löper genom förorten Kista på broar och passerar på detta sätt den galleria som separerar bostadsområdet från arbetsområdet. Under broarna på den nordvästra sidan uppehåller sig trashankar och försupna lösdrivare. De är alla utlänningar.

Broarna ger skugga i solen och tak när det regnar. Är vädret lämpligt och graden av berusning ännu inte alltför svår, sitter samma olycksbarn på torget vid den av gallerians entréer som vetter mot bostadsområdet.

De har då den statligt finansierade imamutbildningen på Kista Folkhögskola i ryggen och framför sig tornar en ful 70-talskyrka upp. Däremellan står ett gatutkök utslängt mitt på torget. Ett decennium tillbaka såldes där stekt strömming i olika former.

Idag serveras falafel.

Under broarna på den sydöstra sidan samsas ytterligare en falafelkiosk med ett solarium och en återvinningsstation i form av samling grönmålade stålkärl. Vardera kärl har lyftöglor och är vikt för en fraktion av det moderna hushållets avfallsproduktion.

Boende och företagare i området använder återvinningsstationen även för grovsopor. Ja, allt avfall man kan tänka sig lämnas här. Sent varje söndag kväll vilar ett berg med avskräde mot kärlen. Tidigt varje måndag morgon lastas avfallet på en kranbil med gripskopa. Chauffören är alltid svensk.

Detta utspelar sig med tidsprecision och man förstår att lastbilen med gripskopan är schemalagd till platsen. Avfallshaveriet har blivit det normala. Varje måndag morgon en återställare.

En gång i tiden skulle invandrare assimileras. Per definition överge sin kultur och uppgå i majoritetsbefolkningen. De och deras efterlevande. Invandringens spår skulle endast bli utseendemässiga och en mindre andel exotiska efternamn, vars betydelse bärarna inte längre bar med sig.

En sjuk utopisk idé, förstås. Socialister varken förstår eller respekterar banden till den egna kulturen, ty de har inga själva.

Den besvärliga verkligheten visade med tiden socialingenjörerna och ideologerna att assimilation inte var en framkomlig väg. En ny karta fick då ritas när den gamla inte stämde och där byttes assimilation ut mot integration.

Tomas Eneroth är socialdemokratisk riksdagsledamot och var i den förra regeringen infrastrukturminister. Hans son Jesper Eneroth är högdjur i kyrkopolitiken och adjungerad i partistyrelsen.

På Facebook ”reflekterade” Eneroth den 3 juni över påståenden om ett pågående folkutbyte. Det är bråda dagar för Sveriges förstörare när de nu måste förneka såväl invandringens omfattning som dess konsekvenser.

Och det är mycket besvärligt för dem att närma sig ämnet. Det sker på samma valhänta och osäkra sätt som den ovane svingar en yxa vid huggkubben. För det är förstås en sak att på temat konspirationsteorier kasta epitet i ansiktet på motståndare och något helt annat att komma med väl underbyggda argument beledsagade av statistik och fakta.

Eneroth publicerade en lista med de 60 vanligaste efternamnen år 2021, med källhänvisning till SCB. Därmed ansåg han sig ha vederlagt existensen av ett folkutbyte.

Det den tidigare ministern med ansvar för rikets infrastruktur inte förstår – eftersom han aldrig behagat fundera över saken – är att framtiden bestäms av barn och unga. Att det finns en massa Larsson, Johansson och Andersson bland de åldersgrupper som passerat den barnafödande åldern, säger ingenting om vart Sverige är på väg i demografiskt avseende.

SCB:s siffror visar obönhörligt vad som sker: i åldersgruppen 0-18 år är det endast drygt 60 % av individerna som är födda i Sverige och har föräldrar som båda även de är födda här. Det förhållandet kan endast förklaras genom antingen massinvandring eller att invandrares födelsetal är våldsamt högre än svenskars. Eller både och.

En relevant fråga till Tomas Eneroth vore därför: varför har ditt parti skapat ett samhälle där svenskar inte vill skaffa barn? Om vi nu antar att ingen massinvandring pågått.

Logiken i den frågan skulle han ivrigt förneka, trots att han förmodligen har kapacitet nog att förstå den.

På DN debatt den 21 juli skriver chefen och vice chefen för den s.k. människorättsorganisationen Civil Rights Defenders om koranbränningar och vad de anser borde göras med anledning av dessa. Man vill att riksdagen ändrar lagen så att denna företeelse kan föras in under hets mot folkgrupp och därmed fås att upphöra.

Att man vill få stopp på koranbränning är författarna väldigt tydliga med och de motiverar saken genom att påstå att handlingen ”bör [snarare] ses som en symbolisk avhumanisering av en minoritetsgrupp”.

Civil Rights Defenders vill alltså förbjuda koranbränning därför att det finns en betydande minoritet muslimer i Sverige, varav många blir ledsna i ögat när boken brinner. Människorättsorganisationen, som uppbär över 100 miljoner kr i statsbidrag, arbetar nu i det publicistiska finrummet för att införa vad som i praktiken blir blasfemilagstiftning.

Förhoppningsvis kan en röd tråd skönjas i denna framställning. När vårdslösa politiker orsakar irreparabel samhällsskada och sätter demografiska hjul i rullning som är mycket svåra att stoppa, så kommer de reagera genom att rita nya kartor, skriva nya instruktioner och svära vid ny politik.

Ny politik, anpassad efter nya väljare och en ny tid.

Omslagsbild av James Lee, Wikimedia Commons
Licens CC BY 2.0
Originalbilden har beskurits

Från skribenten

1 KOMMENTAR

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här