Den 27 februari rapporterade Aftonbladet om ”Protester mot nya vallagar i Mexiko”. Artikeln är köpt av TT. Samma eller liknande artikel gick ut i Svenska Dagbladet och en rad andra tidningar. En formulering fångar mitt intresse, när en tjänsteman vid USA:s utrikesdepartement citeras:
”USA stöder oberoende valinstitutioner med goda resurser som stärker demokratiska processer och rättsstatsprincipen”.
För den som satt sig in i det svenska valsystemet är dessa ord en lustifikation när de yttras genom svensk mainstreammedia. TT levererar genom Aftonbladet närmast en sarkasm, utan att endera part ens förstår det.
Låt mig visa varför.
Är ”oberoende valinstitutioner” en viktig fråga i Sverige? Google vet. En sökning på uttrycket ger endast dryga tjugotalet träffar. Nästan alla hänförliga till TT-artikeln ovan. Uttrycket existerar i princip inte i Sverige.
Någon kanske invänder att det saknas behov av begreppet, med motiveringen att vi haft oberoende valinstitutioner sedan den demokratiska starten. Det är fel.
Sverige har 312 valmyndigheter. Jo, du läste rätt. Dessa är: den statliga Valmyndigheten, de regionala valmyndigheterna som utgörs av 21 länsstyrelser och slutligen 290 kommunala valnämnder som är lokala valmyndigheter. Detta förhållande fastslås i vallagen.
Uppgifterna hos dessa valnyndigheter är olika. Länsstyrelserna räknar rösterna en extra gång och sörjer för utbildningsinsatser gentemot de kommunala valnämnderna. Valmyndigheten sammanställer valresultatet, sörjer för tryck av valsedlar och utfärdar en del ointressanta författningar. Därtill författar man inför varje val utbildningsmaterial. Framförallt i form av en ”valhandbok”.
Allt annat beslutas och ombesörjs praktiskt av de lokala valmyndigheterna; valnämnderna. Och vad finner vi i dessa nämnder? Politiker. Per definition inte oberoende. Inte heller så i praktiken. Det vet den som arbetat praktiskt med dessa frågor via ett politiskt engagemang.
De flesta kommuner i Sverige har som valnämndstradition att inte hjälpa partierna med t.ex. distribution av valsedlar till vallokalerna. Sådan ordning – att inte hjälpa – gynnar etablerade partier. Samma valnämnder utser röstmottagare och i förskräcklig omfattning är det sina partikamrater de utser. Inga krav på att röstmottagarnas identitet ska offentliggöras före valet finns. Det finns inte ens några krav på vem som får utses till röstmottagare. Straffad, utlänning utan svenskt medborgarskap och gravt oskicklig i svenska språket? Välkommen!
Inte ens överklagande av valresultat kan göras hos en oberoende institution. Det gör man hos Valprövningsnämnden. Ledamöterna är riksdagsmän. Ännu fler politiker med andra ord. Tidsfönstret för att göra detta är kort: från dagen efter valet tills tio dagar efter det att valresultatet har kungjorts. Upptäcks valfusk efter denna tid så saknas juridiska möjligheter att förklara valresultatet ogiltigt.
Men Valmyndigheten är väl ändå oberoende? Ja, med lite god vilja kan man påstå det. Myndigheten har en kanslichef som motsvarar generaldirektör. Ovanför denne finns Valmyndighetens nämnd, vars ledamöter utses av regeringen. Typiskt är de statsvetare och jurister från akademi och offentlig förvaltning.
Problemet är bara att Valmyndigheten inte har speciellt avgörande arbetsuppgifter. Däremot har man kritiska åsikter om valsystemet – vettiga sådana – men varken regering eller riksdag är intresserade av dessa. Sålunda kritiserar Valmyndigheten det egna valsystemet efter varje riksdagsval. Nu senast i synnerligen skarpa ordalag, med mycket konkreta förslag på ändringar. Man vill bl.a. göra om hela valsedelssystemet.
Traditionen bjuder att Valmyndigheten gör så. Politikerna lyssnar aldrig. Inga ändringar kommer till stånd. Det tog hundra år för politikerna att lagstifta om att valsedlar ska presenteras väljarna avskärmat. När nymodigheten väl tillämpades blev det kökaos i vallokalerna. Det hindrar inte att väljarnas förtroende för valsystemet växer. Ty det gjorde det efter senaste valet med alla dess absurditeter. Åtminstone som uppmätt i ”Förtroendebarometern” av företaget Kantal Public.
Hur kan det då vara ett sådant avstånd mellan hur Sveriges valsystem fungerar och hur vi agerar med anledning av andra länders förhållanden? Högmod är ordet som bäst beskriver den svenska hållningen. Vi kritiserar friskt andra länder och deras system, samtidig som vi har en flora av osunda inslag i vårt eget.
Det svenska folket, likaväl som massmedia, är helt okunniga i hur valsystemet fungerar. Inte ens röstmottagare och valnämndsledamöter har någon vidare kunskap. Däremot är en stor majoritet övertygade om att det system, om vilket man inget kan, fungerar väl och är rättvist.
Den här klyftan mellan tro och verklighet återfinns inte bara på området valsystem. Jag vill hävda att den snarast är en karakteristisk egenskap hos breda folklager i det svenska samhället. Vi kritiserar rysk avverkning av urskog. Själva har vi sedan länge avverkat nästan all vår egna. Ungern påstås ha regimkontrollerad massmedia. Vi har media som hålls under armarna av mediestöd. Sjunger du inte i demokrativillkorskören, blir du utan gottpåsen med bidragspengar. I varje annat land skulle sådana konstruktioner kritiseras av Sverige.
Ett okunnigt folk är lätt att förleda och lura. Okunniga och korkade journalister likaså.
