Vem är egentligen den där ”Hosianna Davidsson” som vi sjunger om i advents- och juletid?
Gamla Testamentet är i korthet en berättelse om det israelitiska folkets uppgång och fall. Deras civilisationscykel är intimt förknippad med deras kungar, precis som vår är med våra politiker.
Det var egentligen inte meningen att israeliterna skulle ha någon kung. Gud skulle vara deras kung medan domare skötte den dagliga rättskipningen. Det fungerade tämligen väl. Men folket var fåfängt och domarna aningen korrumperade. En dag begärde folket därför att få en kung istället. De ville ha en kung med palats, glitter och glamour, precis som deras grannar, som kunde leda dem i storslagna erövringskrig. Gud varnade dem för sådan dårskap, och förklarade hur illa det skulle gå: »Detta bliver den konungs rätt, som kommer att regera över eder: Edra söner skall han taga och skall sätta dem på sina vagnar och hästar, till sin tjänst, eller ock skola de nödgas löpa framför hans vagnar… Edra döttrar skall han taga till salvoberederskor, kokerskor och bagerskor. Edra bästa åkrar, vingårdar och olivplanteringar skall han taga och skall giva dem åt sina tjänare… Av eder småboskap skall han taga tionde, och I skolen vara hans trälar.» Men folket framhärdade och Gud gav dem en kung.
Gud utsåg först den långe och ståtlige Saul till israeliternas förste kung och lät profeten Samuel smörja hans huvud med olja som tecken på ämbetet. Han var den förste ”smorde”, dvs. den förste ”Messias”. Saul kom från enkla förhållanden och började blygsamt och bra, men makten steg honom med tiden åt huvudet.
Då förkastade Gud Saul och lät smörja den unge fåraherden David till ny kung istället medan Saul ännu levde. Det var samme David som slog ihjäl den jättelike filistén Goliat. Folket kom att älska David och förakta Saul. Så länge Saul levde försökte han ta livet av David. När Saul till slut dog tog David över tronen. Han ledde det israeliska riket till sin absoluta höjdpunkt. Han säkrade gränserna, byggde murar kring städerna, rustade folket till tänderna, lät dem skaffa sig rikedomar och mat i magen. Välståndet var så stort att man även fick råd med konst och nöjen. Kungen själv bidrog. Han var musiker och kompositör, tidens motsvarighet till rockstjärna. Den bibliska boken Psaltaren är en samling av hans musik.
David gjorde det mesta rätt, men en dag begick han ett stort misstag. Från taket på sitt palats såg han den vackra Batseba bada. Hans åtrå förblindade honom. Han kallade Batseba till palatset och lägrade henne. Dessvärre var hon redan gift med Uria som var ute i kriget mot Ammoniterna. David skrev till en av sina generaler och befallde honom att ställa Uria längst fram vid fronten för att bli dödad i striden. När Uria var undanröjd tog David Batseba till hustru. En profet sökte upp David, fördömde honom i mycket hårda ordalag för hans tilltag och lade svåra förbannelser över honom. Leonard Cohens sång ”Halleluja” beskriver Davids otrohetsaffär med Batseba och efterföljande fall (”… She broke your throne and she cut your hair”). Av oförklarliga skäl har den blivit en populär sång vid bröllopsfester. I vilket fall som helst, Batseba födde Salomo, Israels tredje kung.
Även Salomo började bra som kung. Gud gav honom en önskan och han önskade sig vishet. Han blev vida känd för sin vishet och sina kloka domslut i brottmål och tvister. En gång besökte två kvinnor honom som båda hävdade att ett visst barn var deras eget. Salomo föreslog att man skulle klyva barnet på mitten och ge dem varsin halva. Då visade det sig genast vem som var barnets riktiga moder. Salomo var tyvärr svag för exotiska kvinnor och höga skatter. Han hade visserligen tusen kvinnor, men det stora problemet var inte antalet utan att många av dem var utlänningar och dyrkade främmande Gudar. Israels ledare hade under lång tid rensat landet från främmande religioner och skapat en homogen kultur, men Salomo lät sina främmande kvinnor åter införa främmande gudar. Detta var ett flagrant brott mot det allra första budordet ”Du skall inga andra gudar hava jämte mig” – ett förbud mot mångkultur. Det var också en idiotsäker väg mot nationens undergång. Dessutom höjde Salomo skatterna till skyarna för att finansiera sin livsstil och sina kvinnor.
Vid slutet av sitt liv skriver Salomo sina memoarer i form av den bibliska boken Predikaren. Det är underhållande och bitter läsning. Han har kommit till insikt om att allt han strävat efter, materiella ting och kvinnor, är meningslöst: ”Men när jag så vände mig till att betrakta alla de verk som mina händer hade gjort, och den möda som jag hade nedlagt på dem, se, då var det allt fåfänglighet och ett jagande efter vind. Ja, under solen finnes intet som kan räknas för vinning.” Till och med själva visheten hade blivit kontraproduktiv för honom: ”Ty där mycken vishet är, där är mycken grämelse; och den som förökar sin insikt, han förökar sin plåga.”
Riket bestod ursprungligen av tolv stammar, men vid Salomos död hade de tio nordligaste stammarna fått nog. De frågade sig ”Vad f*n får vi för pengarna”, bröt sig loss och kallade sitt nya rike ömsom Israel ömsom Samarien. Det enda som blev kvar för Davids släkt att regera över var Juda stam längst i söder. Vi skriver 931 fKr. och israeliternas fall hade börjat.
Samarien överger genast sin Gud, bygger ett par guldkalvar och ger sig hän åt avgudadyrkan och materialism. Två hundra år senare, år 740 fKr., är riket så dekadent och försvagat att assyrierna från Mesopotamien kuvar dem, förslavar dem och sätter igång stor massinvandring till landet. Assyrierna är kända som historiens brutalaste imperium, men även deras dagar var vid det här laget räknade; de skulle snart besegras av Babylonierna.
Ytterligare två hundra år senare, år 586 fKr., var även Juda så genomruttet av korruption, svaga ledare, inflation, våldsbrott och barnaoffer till Molok att Babylonierna besegrade dem och förde bort folket i fångenskap till Babylon. Där vandrade de längs ”the rivers of Babylon”, grät och längtade hem.
Detta är Gamla Testamentet i ett nötskal: Om ni går emot Guds råd går ni under och blir utbytta mot andra folk.
När Jesus föds i tidens mitt är det forna Israel ockuperat av romarna. Folket minns nostalgiskt storheten under kung Davids regering. De känner också till löftet om en framtida kung, en ny Messias som ska ärva Davids tron. Vem kunde ana att han skulle födas av ett ungt par, i ett stall, mitt under deras 20 mil långa vandring från Nasaret till folkbokföringskontoret på skatteverket i Jerusalem?
Det finns fyra evangelier i den vanliga Bibeln. Det är fyra olika berättelser om Jesu liv. När Matteus skriver sin version riktar han sig speciellt till judarna. Han försöker övertyga dem om att Jesus är den kung, den smorde, den Messias, som de väntar på. Det går inte riktigt hem. Men han försöker, bland annat genom att inledningsvis citera Jesu släkttavla:
Detta är Jesu Kristi, Davids sons, Abrahams sons, släkttavla.
Abraham födde Isak, Isak födde Jakob, Jakob födde Judas och hans bröder;
Judas födde Fares och Sara med Tamar, Fares födde Esrom, Esrom födde Aram;
Aram födde Aminadab, Aminadab födde Naasson, Naasson födde Salmon;
Salmon födde Boes med Rakab, Boes födde Jobed med Rut, Jobed födde Jessai;
Jessai födde David, konungen, David födde Salomo med Urias’ hustru;
Salomo födde Roboam, Roboam födde Abia. Abia födde Asaf;
…
Eliud födde Eleasar, Eleasar födde Mattan, Mattan födde Jakob;
Jakob födde Josef, Marias man, och av henne föddes Jesus, som kallas Kristus.
Matteus visar härmed att Jesus är av kunglig börd, han är Davids son och den rättmätige tronföljaren. Det är om honom, konungarnas konung, som vi sjunger:
| : Hosianna, Davids Son!
Välsignad vare han,
Välsignad Davids Son,
Som kommer i Herrans namn! : |
Hosianna i höjden, Hosianna, Hosianna,
Välsignad Davids son,
Som kommer i Herrans namn!
God jul önskar Folkungen!
