Hur man krossar Ryssland

Det är egentligen väldigt enkelt. Ett krig handlar, liksom ekonomi, om att använda resurser på bästa sätt. Skillnaden är att ekonomi handlar om frivilligt utbyte av resurser för ömsesidig vinning, medan krig handlar om hur man bäst använder sina resurser för att tvinga en motståndare till underkastelse – eller förintelse. Det har till och med utvecklats matematiska metoder för att optimera resurshantering i krig. Den som först får slut på resurser förlorar. Ju fler resurser och ju bättre förmåga att hantera dem desto större chans till seger.

Här är några av de viktigaste resurserna som behövs i ett krig och hur Sverige ligger till i relation till dem.

Kapabelt manskap

Som med alla resurser gäller att mer ju mer manskap desto bättre. Men det handlar inte bara om antal, utan om förmåga och motivation.

Fler barn – antal

Ryssland har drygt 140 miljoner invånare. Sverige har sisådär 10 miljoner. För att besegra Ryssland skulle vi behöva öka vår befolkning sisådär tio gånger. För det krävs betydligt högre födelsetal än vi har idag. I nuläget kan vi inte ens upprätthålla vår befolknings storlek. Vi skulle behöva uppmuntra barnafödande genom att skapa en positiv attityd kring faderskap, mödraskap, familjebildning och stora barnkullar. Ekonomiska incitament är kraftfulla, till exempel kraftiga skatterabatter för barnfamiljer kombinerat med straffskatter på frivilligt barnlösa, som då får lämna sitt bidrag i form av ekonomiska medel. Andra åtgärder som skulle hjälpa vore att sluta skattefinansiera, ja kanske rentav motverka, spridandet av ideologier som leder till klimatångest, ”barnskam”, könsamputationer, HBTQ-förvirring och liknande som skrämmer människor från att leva normala liv och skaffa barn. Unga kvinnor skulle behöva hjälpas att förstå att deras värde i allmänhet är större som mödrar än som kanonmat vid fronten.

Mer manliga ideal – förmåga

Det är inte bara det absoluta antalet som är relevant utan även folkets motivation och förmåga till strid. Av personliga erfarenheter och undersökningar att döma tycks unga svenska mäns vilja att strida för sin hembygd vara låg idag. Jag hör ofta saker som ”Jag skulle emigrera”, eller ”Vad har det här landet gett mig?” Detta skulle sannolikt ganska lätt kunna ändras om unga män fick lära sig att de är önskade, betydelsefulla och kan vara stolta över sin hembygd. Som det brukar heta skulle ”skolan kunna ta sitt ansvar” i den här frågan. Det är troligt att en nation som ständigt påminner sina unga män om att de är potentiella våldtäktsmän, rasister, att deras fäder var slavhandlare på Saint-Barthélemy, får sämre betyg än flickorna och mobbas vid jobbansökningar, ja det är troligt att dessa unga män får en dåligt utvecklad lojalitet mot sitt hemland. Vi skulle behöva lära våra unga män stolthet över sin nation, respekt för sina förfäders uppoffringar och en medvetenhet om vilka som är våra fiender – ja kort och gott ge dem en rejäl dos fosterlandskärlek. Då skulle vi se drivor av unga män som vore villiga att ta till vapen för att försvara sin hembygd. Här ligger vi långt efter Ryssland, som är en stolt nation och där rekryteringen till kriget i Ukraina inte haft någon brist på frivilliga.

Högre värden – motivation

Krig är risktagning, inte minst på fotsoldatnivå. Friskt vågat hälften vunnet, som det heter. Blyga pojkar får inte kyssa vackra flickor. Den som inte vågar ta risk kan inte vinna. Det är lättare att riskera livet om man tror på värden som är större än livet. En muslim kan spränga sig i luften för att han är övertygad om att han belönas med 72 jungfrur i paradiset. Kristna ryska soldater riskerar livet för de tror på Gud, ett liv efter detta, eller åtminstone att den ryska nationens är värd att bevara och dess existens hänger på dem. Svenska soldater förväntas offra livet för allas lika värde, för rätten till asyl och friheten att få idka sexuellt umgänge med vad man vill. Utan att vara professionell psykolog tror jag de svenska idealen behöver vässas en aning för att stå sig i skarpt läge.

Energi och naturresurser

Krig konsumerar enorma mängder energi. En stor del av verksamheten handlar om logistik. Det går ut på att transportera manskap, vapen, ammunition, mat och andra förnödenheter över land, hav och i luften. Det har sagts att när det gäller krig pratar amatörer strategi medan de rutinerade pratar logistik. Trovärdiga bedömare hävdar att det är en bit kvar innan vi har vinddrivna stridsflygplan, batteridrivna stridsvagnar och soldrivna ubåtar. Till dess behöver vi petroleumbaserade drivmedel, alltså olja. Sverige är tyvärr fattigt på olja medan Ryssland är mycket rikt. För att kompensera vårt underläge behöver vi goda relationer med oljeproducenter och hålla stora egna strategiska lager. När EU 2035 förbjuder nyförsäljning av petroleumdrivna bilar riskerar vi att tappa kompetens inom underhåll av stridsfordon. För att öka våra chanser mot Ryssland behöver vi återfå en realistisk syn på energi och erbjuda vård mot koldioxidfobi.

Krig förbrukar många andra råvaror, inte minst järn, men där ligger Sverige lyckligtvis bra till.

Produktionsekonomi

Produktion av resurser är A och O i krig. I ukrainakriget har vi sett hur Ryssland sedan 2014 har byggt stora lager av artilleriammunition och alltjämt producerar stora mängder. USA och Europas länder har tömt sina lager på 155 millimeters och donerat till Ukraina. Vi har inte i närheten av den kapacitet som behövs för att vi eller Ukraina ska ha en chans mot Ryssland i detta avseende. När en ekonomi ställer om till krigsekonomi gäller det att ha fabriker och maskiner på plats som man kan ställa om från produktion av nöjesvaror till krigsmateriel. Bara att ställa om befintliga fabriker tar tid, men att bygga nytt tar ännu längre. Tyvärr har västvärlden genom höga skatter, så kallad grön omställning, havererad energiförsörjning, orimliga miljökrav och fackliga privilegier jagat mycket av sin tillverkande industri till länder med lägre skatter och rimliga regler. För att få tillbaka produktionskapacitet till landet krävs massiva reformer i form av avskaffande av regler, återuppbyggnad av planerbar energi, kraftigt sänkta skatter, därpå följande minskad välfärdsstat, minskat bistånd, och stor återvandring. Allt detta är mycket lätt att åstadkomma och kan göras fort, om bara viljan finns.

Finansiering

Krig kostar. Vid krig överförs en stor del av den produktiva ekonomin (privat sektor) till den offentliga sektorn, nämligen krigsmakten. Plötsligt ska ett mindre antal produktiva arbetare försörja en större del improduktiva, däribland krigare. Detta leder oundvikligen till sänkt levnadsstandard. Krig finansieras med sänkt levnadsstandard. Det finns inget krig i världen som har ”räddat” en ekonomi, trots att skolböcker brukar hävda det. Ju större ekonomi en nation har, desto större förmåga har den att finansiera krig. Med tanke på den väg Sverige har gått de senaste åren skulle vi behöva göra en helomvändning och reparera vår ekonomi. Vi behöver göra oss kvitt den våta filten EU som hämmar oss. Vi behöver göra oss kvitt byråkrater, reglementen och lagar som håller oss tillbaka. Vi skulle återigen kunna bli ett av världens rikaste folk och ha råd med ett av världens mäktigaste flygvapen, flotta, armé och beväpna oss till tänderna. Vi skulle på riktigt kunna bli en fara för Ryssland.

Lätt i teorin, svårt i demokratin

Det vore teoretiskt lätt att över tid bygga upp en styrka som skulle kunna besegra Ryssland. Det är ingen hemlighet hur man gör: mycket folk och mycket resurser. Det är däremot svårt i praktiken eftersom Värdegrunden™ står i vägen för klok politik. Bara en sådan sak som att uppmuntra svenskar att göra fler svenska barn är nästan omöjligt eftersom alla vet att fler svenskar på planeten innebär nådastöten för klimatet.

Vad sägs om lite diplomati

Man bör också fundera på alternativ. Vårt mål kanske inte behöver vara att krossa Ryssland. Vi skulle kunna lägga mer kraft på att skapa fredlig samvaro byggd på diplomati, handel och kulturellt utbyte på gräsrotsnivå med alla länder i vår omgivning. Fred har inte bara att göra med vem som har störst kanoner. Diplomati ansågs en gång i tiden vara en av statsmannakonstens viktigaste färdigheter.

George Washington, USAs förste president, höll 1796 vid slutet av sin tid som president ett tal fullt av visdom. Det känns förvånansvärt aktuellt idag. Det är värt att studera i sin helhet men jag avslutar här med att citera en kort del av det.

Den nation som hyser ett vanemässigt hat eller en vanemässig förkärlek för en annan är i viss mån en slav. Den är slav under sin fiendskap eller sin tillgivenhet, som båda kan leda den bort från sin plikt och sitt eget bästa.

Antipati hos en nation mot en annan gör att den är mer benägen att förolämpa och skada den andra, att ta fasta på små orsaker till missnöje och att vara högdragen och oförsonlig när oavsiktliga eller obetydliga tillfällen till dispyt inträffar.

På samma sätt leder en passionerad tillgivenhet från en nation till en annan till en mängd olika onda ting. Sympati för favoritnationen leder till eftergifter till favoritnationen av privilegier som förnekas andra, vilket är ägnat att dubbelt skada den nation som gör eftergifterna; genom att i onödan skilja sig från vad som borde ha behållits, och genom att väcka avundsjuka, illvilja och en benägenhet att hämnas hos de parter från vilka lika privilegier undanhålls. Och det ger maktgiriga, korrumperade eller vilseledda medborgare (som ägnar sig åt favoritnationen) möjlighet att förråda eller offra sitt eget lands intressen utan folkets vrede, rentav med dess gillande, under skenet av dygd och respekt för den allmänna opinionen eller iver för det allmänna bästa.

—

Omslagsbild: https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Red_Square_in_Moscow_at_Night.jpg