Jag har kapitulerat

Ukraina står inför en övermäktig motståndare. En tredjedel av befolkningen har lämnat landet. Det finns anledning att tro att de redan förlorat bortåt 400 000 man i kriget. De är underlägsna i artilleri och luftstridskrafter. På varje död rysk soldat går det 7-8 ukrainska. Nu leder jag inte Ukraina, men har emellanåt yttrat att det i detta läge vore helt rimligt att kapitulera och förhandla om fred och ge vika för Rysslands krav om alliansfrihet. Då blir jag utan undantag av riktigt tuffa tangentbordskrigare anklagad för att vara putinist, vatnik, rysstroll, propagandist och förrädare.

Den svenska staten i sin nuvarande tappning är min fiende. Den tar mina pengar, i utbyte får jag undermåligt beskydd, eskalerande kriminalitet och vårdköer. Den hjärntvättar mina barn, den byter ut mitt folk mot främlingar, underkastar oss främmande makt, skickar pengar till främmande folk, finansierar krig, bedriver lögnaktig propaganda om klimat och prånglar ut tvivelaktiga droger. Jag hatar innerligt den pedofila terrorstaten Sverige, den som sexualiserar våra barn och terroriserar undersåtar som protesterar.

Och jag har ett vackert ideal. Mina förfäder var nämligen här långt innan svenska staten. Det gör staten till en inkräktare och parasit på vårt samhälle. Jag har moraliskt rätt att vara fri från den. Jag har rätt att vara fri från dess skatter och skolplikt. Jag har rätt att slippa dess ”demokratiska beslut”, där kriminella, pedofiler, terrorister, kommunister, våldtäktsmän, politiker, arbetsovilliga, där folk som saknar historia här och inte ens kan språket är med och röstar om mitt liv.

Jag har alltså moralisk rätt att slippa den pedofila terrorstaten. Ändå har jag har kapitulerat inför den. Jag betalar min skatt och ser på medan den tafsar på mina barn. Trots att jag hatar den. För att jag vill leva. Det är inte värt att offra livet i en strid jag inte kan vinna. Så länge jag har livet i behåll kan jag jobba långsiktigt emot den, driva opinion och subversion. För att besegra den på lång sikt.

I våra gamla telefonkataloger och även i aktuell försvarspamflett från MSB står det: Om Sverige blir angripet av ett annat land kommer vi aldrig att ge upp. Alla uppgifter om att motståndet ska upphöra är falska. Det låter bra och är säkert bra för stridsmoralen men det är naturligtvis inte sant. Självklart skulle svenskarna ge upp om alternativet vore utplåning. Politikerna är de första att ge upp, lämna landet och upprätta exilregering. Varför skulle vi andra offra livet för nöjet att få regeras av dem? Om man lever kan man strida en annan dag.

I det senaste världskriget kapitulerade Tyskland och axelmakterna. De kapitulerade inte inför de allierades överlägsna moral utan inför deras överlägsna militära styrka. Så är det i alla krig. När alternativet är utplåning kapitulerar man för att få leva och slåss en annan dag, även om man har moralisk rätt till seger.

Vi har alla vackra ideal och drömmar om en rättvis värld, men vi lever i sinnevärlden, den så kallade verkligheten. Vi tvingas ofta göra avkall från vad vi har rätt till om vi vill leva. I verkligheten måste vi jämka våra ideal med rimliga bedömningar om risker och konsekvenser. Jag har moralisk rätt att slippa staten, men jag vill leva. En svensk kvinna har laglig rätt att gå naken genom ett getto utan att bli antastad, men hon vill hellre leva. Fotgängare har enligt trafikregler företräde vid övergångsställen, men den som vill leva behöver ibland ge vika för en bil. Vad är vitsen med en gravsten med inskriften ”Han hade i alla fall rätt”?

Alltså är det lika rimligt för Ukraina som för Tyskland att kapitulera om motståndaren är övermäktig. Och fullt rimligt att påpeka det rimliga i det. Den som tycker det är förräderi bör åtminstone släppa tangentbordet och riskera sitt eget liv i kampen för Ukrainas moraliska rätt till medlemskap i NATO.