I kriser mister en stor del av befolkningen sinne för tid och rum. Förmågan att anlägga perspektiv och uppfatta proportioner går förlorade.
Krisen försätter samhället i ett tillstånd av tillsvidare gällande upprördhet och gör att samtalet helt domineras av krisen och dess orsaker – i familjen, på arbetsplatsen, i skolan och inte minst i massmedia. Må det vara en tsunami, migrantvåg, corona eller det rysk-ukrainska kriget.
Människor utan sinne för proportioner, som i en fråga samlas i stora skaror är farliga. De blir i praktiken en omättlig kravmaskin. Fler flyktingar till landet, vi har råd! Klimatåtgärderna är otillräckliga, regeringen måste agera nu! Mer vapen till Ukraina!
En förhållandevis liten andel av befolkningen kan dominera samtalet i sådana tillstånd. Det gäller även om en högre andel anser att samhället borde ta sig an krisen med ett större mått av lugn och eftertänksamhet. Då den stora massan saknar sinne för proportioner i sammanhanget och därför inte kan göra konsekvensanalyser – varken medvetet kalkylerande eller intuitivt – så kommer den ”moraliskt simpla” lösningen att omfamnas av dem. Jag stödjer Ukraina. Asylinvandring hjälper människor. Lockdown förhindrar samhällssmitta.
I en förvirrande situation kommer individen bifalla lösningar som till synes är vänliga och godhjärtade handlingar. Och den som förespråkar ett aktivt handlande, snarare än att göra ingenting, ger sken av att besitta klokhet och handlingskraft.
Saken är inte en höger- eller vänsterfråga. Socialdemokraternas livsluft är visserligen reformer och ständig förändring. Man är beroende av ”problem” att lösa. Resultatet blir att antalet lagar, myndigheter och författningar bara ökar och ökar. Socialförsäkringar sväller. Miljonprogram byggs och massinvandring sjösätts. Den här egenskapen hos partiet gör dem ändå inte ensamma om att högljutt ropa efter åtgärder och beslut enligt devisen ”vi måste göra något!”.
Kriget i Öst visar detta. Facebook dryper av borgerligt sinnade användare som helt utan konsekvensanalys skriker efter mer vapen till Ukraina och svenskt Nato-medlemskap. Den som inte piper i samma militära skrivbordskör, beskylls aggressivt för att vara en Quisling. Det är lika lätt för moderater att spela roulette med svenska folkets intressen, som det är för sosseriet att spendera våra pengar.
Om Sverige hade haft ett sant personvalssystem, så skulle det finnas partiintern opposition i riksdagen när snabba beslut utan konsekvensanalys ska tas i kris. Nu är det Partiet som sätter samman kandidatlistan inför varje val och därmed beseglas ödet hos den som faller ur ledet och går emot partilinjen.
Kommunistkurden Kakabahve blev utesluten ur V och förvandlades därmed till ensam vågmästarledamot i riksdagen. Nu håller hon huvudet kallt och tvingar socialdemokratin att hålla det avtal som tecknades dem emellan för att möjliggöra Magdalena Anderssons regeringsbildning. Turkiets Erdogan tillvaratar sitt folks intressen.
I Ryssland darrar ledarskapet av rädsla inför Nato-ländernas resoluta agerande och enade front. Eller inte.
Jag lutar mig tillbaka och tänker: vi kunde ha anlagt ett pokeransikte och inte gjort något alls. Det hade varit betydligt bättre än den vämjeliga fars som alla rikdagspartier (utom V nödgas jag olustigt nog skriva) nu spelar upp.
Rör inte mer vid våra angelägenheter. Allt ni tar i går sönder.
