När människan i sitt dagliga arbete avlägsnas alltför långt bort från produktionen av livets väsentligheter, riskerar hon att bli genuint okunnig om vad som är grunden för ett fungerande samhälle som vi känner det.
Den enskilda kunden på Ica ser en ögonblicksbild av utbudet i hyllorna. Handlaren ser varuflödet och omsättningen. Åkaren förstår att vägtransporterna är samhällets blodomlopp. Och han vet hur snabbt hyllorna blir tomma om ekipagen inte fortsätter att rulla. Fabrikens platschef vet exakt vilka insatsvaror som fortsatt måste vara tillgängliga på marknaden för att hans produktion ska kunna upprätthållas.
En lantarbetare för hundra år sedan visste vad vardagens prioriteringar var: att tillse att det fanns skydd, bränsle och livsmedel nog för att överleva vintern. Han förstod hur de flesta redskap och verktyg han använde tillverkades. Många kunde han tillverka själv. Och hans kvinnliga motsvarighet kunde förädla de råvaror gårdens spannmålsproduktion och djurbesättning gav.
I jämförelse spenderar en jämställdhetsstrateg på en svensk myndighet en stor del av sin vakna tid med hokus pokus. Kommunens inköpare är inte sällan helt okunniga om de varor och tjänster de upphandlar, men experter på att upphandla dem offentligt. Och en svensk undersköterska – hur viktigt dennes arbete än är – har i de flesta fall ingen som helst kunskap om hur de, för vardagens funktion, livsviktiga livs- och drivmedlen samt el produceras.
Mat finns på Coop. Bensin i pumpen på macken. El i två hål i väggen.
Sådan okunskap är inte en klassfråga. Den skär tvärs genom socioekonomisk status och utbildningsnivå. Om klimathysterin kring Greta visade att vänstern till majoritet är fallen till verklighetsfrånvänt drömmeri, så har Rysslands invasion av Ukraina gjort det obehagligt tydligt att högern domineras av vuxna pojkrumsdebattörer. Sådana behöver inte ta hänsyn till olje- och gasproduktion, konstgödseltillgång, Kinas ekonomiska ställning i världen eller andra, för vår tillvaro, helt fundamentala omständigheter, när rätt medicin mot ryssen ska väljas.
Utgångspunkten är inte hur världen är, utan hur man vill att den ska bli. Dagdrömmare riskerar att riva det välstånd nyfikna realister en gång skapade. En majoritet av väljarna är av sådant slag att de kan exploateras politiskt med budskapet ”Detta vill vi göra!” – utan att någon frågar ”Vad har ni tidigare gjort?”. Sålunda brinner polisbilarna i Skäggetorp, Vivalla och Rinkeby, samtidigt som de politiskt ansvariga gör anspråk på att efter valet styra Sverige i en tid plötsligt präglat av ofred. Utan konsekvensanalys söker man ett nytt kallt krig.
Detta är en inneboende brist i demokratin. Väljarflertalet har helt enkelt inte alltid rätt och majoritetens tyranni, som alltid lurar runt hörnet, föregås av majoritetens omdömeslöshet.
Att kapitulera inför en sådan ordning och hemfalla till en misantropisk tillvaro, är inte ett alternativ. Bättre då att göra motstånd och påpeka demokratins inneboende negativa egenskaper. Folkstyret är det minst dåliga av flera styrelseskick. Att påtala demokratins brister betyder inte att man önskar se dess avskaffande.
Frågan måste få ställas: hur mycket av samhällsutvecklingen ska bestämmas via valsedeln och hur mycket ska ske organiskt i civilsamhället genom enskilda individers och hushålls strävan, drömmar och arbete? Hur skydda individen från omdömeslösa politikers dåliga beslut?
