I boken ”Quakerism Examined” ska John Wilkinson – vars person jag saknar kännedom om – redan 1836 ha skrivit:
”En av djävulens konster är att få män att tro att han inte existerar.”
En variant på budskapet har återgivits i filmen De misstänkta (The usual suspects, 1995) och levereras av rollfiguren Kayser Söze:
”The greatest trick the Devil ever pulled was convincing the world he didn’t exist.”
Citatet är relevant för Sverige idag. Det är så mycket som påstås inte finnas här. Vi anses fria från fattigdom. Ett rikt samhälle är vad vi ska föreställa. Mina egna exkursioner i delar av Norrlands inland ger mig bilden av något annat. Hus som förfaller, vägar som inte sett underhåll på åratal och en allmän känsla av ett postsocialdemokratiskt samhälle på retur. Här dog framåtandan med 60-talet. Folkförflyttningspolitik och socialingenjörskap tog över istället. Idag ser vi resultatet och det gör ont i själen att betrakta. Motsvarande i staden står att finna i miljonprogrammens betonglådor som nu huserar bidragsproletariat och fattigpensionärer.
All världens miljöproblem är våra, men själva synes vi inte ha några helt egna. Fiberbankar, kvicksilver och döda havsbottnar är okända fenomen för de flesta gymnasister. Att regnskogarna huggs ned, öknarna breder ut sig och jorden brinner upp i global uppvärmning, är de däremot medvetna om. Oavsett om det stämmer eller inte. Idag finns inte någon tydlig gräns mellan medvetenhet och övertygelse.
Sverige är också ett tryggt land, eller hur? Inte så där obehagligt som Mexico, som har knappt 30 mord per 100 000 invånare. Översätter vi dock Mexicos mordfrekvens till Rinkebys folkmängd om 16154 invånare, så motsvarar det 4,8 mord per Rinkeby och år. Något att ha i minne i dessa utanförskapstider, där kolonisatörernas barn mördar varandra på löpande band. När sista handen läggs vid denna text, har två personer bara timmar tidigare skjutits i Stockholmsförorten Hjulsta. De vårdas för livshotande skador. Om de dör så har nivå Mexico infunnit sig i Hjulsta.
Mitt eget – om uttrycket tillåts i sammanhanget – favoritexempel på vad som ska föreställa inte finnas i Sverige, är korruption. Alla vet väl att det inte går att besticka en trafikpolis med en femhundring i det kontantlösa samhället? Alltså finns inte korruption.
Verkligheten är förstås en annan.
Korruption är i högsta grad närvarande, men då inte i form av sedlar som läggs i pass eller mellan ansökningshandlingarnas sidor. Här är betalningsmedlet politisk lojalitet i den högre offentliga anställning som erbjuds. De flesta högre ämbetsmän som ska föreställa bevaka den lilla människans intressen, tillhör den härskande klassen och deras ämbetsmannagärning är skådebröd ämnat att stjäla just din uppmärksamhet från angelägnare frågor. Det är vad Justitieombudsmannen väljer att inte utreda som är det intressanta.
Som ett av de sista länderna i EU föll Sverige till föga och lagstiftade om tvingande redovisning av partiernas intäkter. Därför måste alla partier nu årligen redovisa dessa till Kammarkollegiet. Redosvisningskravet gäller ”per organisationsnummer”. Det betyder att varje enskild ideell förening i ett parti, redovisas för sig. Kravet på redovisning gäller också endast om det finns donationer till ett sådant organisationsnummer över ett halvt prisbasbelopp (drygt 20 kkr).
På myndighetens hemsida kan man ta del av denna redovisning. Det är bara det att en ljusskygg och tjänsteköpande aktör med viss agenda, kan donera till en partiaffilierad organisation och på det sättet runda hela regelverket. Vindkraftsindustrin kan alltså donera en rejäl slant till tankesmedjan Fores, samtidigt som Centerpartiet drar ned på sitt bidrag till tankesmedjan. Inget kommer att synas i redovisningen av partiintäkterna.
Socialdemokratiska Arbetarpartiet består av runt tusen organisationsnummer. (Jo, så makalöst är det). I teorin är det möjligt att donera 20 kkr till vardera sådan förening som i övrigt inte erhåller några donationer som tvingar dem till redovisning. På så sätt skulle det årligen gå att smörja upp sosseriet med runt 15 miljoner kr helt under radarn och det per donerande aktör.
Om man nu inte vill anamma det av religion smittade (så hemskt!) citatet som inledde denna text, så kan det vara på sin plats att påstå detta: saker är inte vad de synes vara och det är resultatet av en utstuderad strategi från maktpartiet. Under lång tid har man hamrat in i folkflertalets medvetande att Sverige är det bästa av samhällen på denna jord. Vore det inte för S-politiken skulle vi gå under i korruption, miljösnusk och fattigdom. Istället är vi nu fantastiskt rika, korruptionsfria och lever i den allra renaste miljö. Eftersom en våldsam majoritet inte har sett – ej heller kommer att med egna ögon få se – välstånd i varken Österrike, Holland, Tyskland, Schweiz eller betydande delar av USA, så fungerar denna politiskt skapade illusion. Alla vill förstås leva i världens bästa land.
De som inte vill ha den socialdemokratiska politiken förvandlas av illusionisterna till sådana som vill förstöra samhället.
De dyraste bilarna har de nöjdaste ägarna, oavsett återkommande reparationsbehov och med dem associerade kostnader. Högskattesamhället skapar på samma sätt ett partiellt blint folk. Oket att bära i form av vetskapen att varannan arbetsdag är ett dagsverke åt råttfångare, lejondomptörer och parasiter i en härskande klass, är för tungt. Bättre se åt andra hållet, tänker alldeles för många.
Gräv därför där du står! Peka på flagande färg, fattigmat på äldreboendet, uppbruten asfalt och en frånvarande polismakt. Gör det inför din granne, svärfar eller arbetskamrat. Förändring börjar där.
