NATO-medlemskapets förrädiska incitament

Det folkvalda etablissemangets gemensamma vurm för snarast möjligt NATO-Anschluss tycks grundat i en förhoppning om gratis lunch och genväg till militärt försvar. Det är den välvilliga tolkningen och den bild som förmedlas till undersåtarna. Den cyniska och sannolikt mer korrekta tolkningen är att de styrande frestats av globalisternas sedvanliga lockbeten, som personlig belöning i form av en bekväm karriär i någon undanskymd gren av det globala etablissemanget i utbyte mot att sälja ut sitt land. Men låt oss för diskussionens skull vara generösa och utgå ifrån att de vill vårt bästa och skaffa försvar på billigaste och snabbaste sätt.

Efter årtionden av nedrustning, utförsäljning, vanskötsel, genuscertifiering, HBTQ-anpassning och mångfaldsrekrytering har Rysslands plötsliga styrkeuppvisning blivit en väckarklocka. Yrvaket ruskar de ansvariga på huvudet och minns plötsligt att syftet med militär verksamhet faktiskt är att döda. I fredstid kan Överbefälhavaren för all del strutta omkring i prajdtåg med fjädrar och paljetter men det skrämmer inga lede fi. Med ett NATO-medlemskap skulle vi få omedelbar hjälp av våra allierade Albanien, Turkiet, Ungern och Bulgarien. Plötsligt skulle lilla Sveriges sak bli deras. Tänk så billig och snabb lösning det vore att låta andra försvara oss än att bygga eget.

Det påminner om när jag var 8-9 år och mycket listig. Jag föreslog för min två år yngre bror att vi skulle slå ihop våra besparingar. Han hade visserligen mer pengar i grisen än jag, men tillsammans skulle det ju bli ännu mer! Vi skulle till exempel få råd att köpa det där tältet som jag suktat efter så länge. En generation senare observerade jag ett av mina egna barn försöka sig på samma trick med ett yngre syskon. Den starkare parten i alliansen får leka generös och den svagare får massa gratis. Den starkare har dock ofta andra mål som för den naive inte är uppenbara.

Även i NATO finns en dominerande part, Förenta staterna, som har sina egna mål som inte alltid är uppenbara. Det är inte av altruistisk omsorg om småstaterna Sverige och Finland som NATO/USA vill ha med oss som medlemmar. Vad är det vi har som USA är intresserat av? En slagkraftig militär? Knappast, inte för Sveriges del i alla fall. En marknad för amerikansk krigsmateriel? Kanske till en del, som för stridsflygplan och dyra undermåliga luftvärnssystem. Men vår största tillgång är samma som Ukrainas: den geografiska närheten till den utvalde fienden Ryssland. Precis som NATO (USA) det senaste årtiondet placerat ut mängder med militär materiel i Ukraina nära Rysslands gräns vill man ha möjlighet att göra samma sak i Sverige och Finland. Men se hur det gick för de nyttiga idioterna i Ukraina – de fick risken men ingen nytta. En annan anledning till att vilja samla på sig medlemmar är för att säkra moraliskt stöd och undvika internationell kritik; man kritiserar inte gärna sina alliansmedlemmar även när de begår orättfärdig aggression.

Under världskrigen lyckades svenska politiker skickligt och pragmatiskt navigera mellan stormakterna för att hålla svenska folken utanför världskrigen och på så sätt skydda både folk och egendom. Alliansfrihet, neutralitet och realpolitik har tjänat oss väl under lång tid. Det finns gott om evidens och beprövad erfarenhet som visar att det kan fungera utmärkt. Dagens köpta ledare är villiga att plötsligt kasta allt detta överbord och göra oss till grupperingsplats för amerikanska kärnvapen, militär måltavla och potentiell krigszon i utbyte mot tveksam militär assistans när det verkligen behövs.

Det är inte fel med militärallianser men man bör vara försiktig. Det är framför allt viktigt att de ingående parterna har gemensamma motiv. USA har inte samma motiv som svenska folken. USA är ett döende imperium, ett Mordor, som gör ett sista försök expandera sina domäner. Sverige är ett litet Fylke som bara vill ha trygghet. Om man förstår de olika parternas motiv och inbördes styrkeförhållanden så kan man med god precision och hög sannolikhet förutspå hur en situation kommer att utveckla sig. En användbar tumregel är att det som kan missbrukas kommer att missbrukas.

Historien är full av exempel på obalanserade allianser. Attiska sjöförbundet är ett klassiskt fall värt att studera. Tänk sjöförbundet = NATO, och Aten = USA.

• 550 f.Kr. Det persiska akemenidiska riket uppstår. Det blir världens intill då största imperium. Redan 547 kommer perserna in landvägen och lägger beslag på de grekiska kolonierna i Ionien i Mindre Asien, i dagens västra Turkiet.
• Ungefär samtidigt bildas det Peloponnesiska sjöförbundet under Spartas ledning som en lös sammanslutning av grekiska stadsstater för det gemensamma försvaret.
• 499 f.Kr. Perserna tränger österifrån in i det egentliga Grekland.
• 492-490 Den första persiska invasionen. Persien avancerar med framgång. Men grekerna sluter sig samman och Athen segrar till slut i Marathon.
• 480-479 Den andra persiska invasionen. Persien tar nästan hela Grekland men förlorar slutligen i slaget vid Salamis.
• 478 Attiska sjöförbundet bildas för att rensa ut resterna av perserna från Grekland och kolonierna. Förbundet bildas under Atens (Attika) ledning och omfattade över 300 stadsstater. Det är aggressivare än det Peloponnesiska förbundet.
• Medlemsavgiften i det attiska förbundet var ursprungligen 460 talenter silver per år (1 talent = 26 kg). Förbundets skattkammare förlades på den heliga ön Delos. Förbundet kallas därför även Deliska sjöförbundet. Istället för medlemsavgift kunde man välja att bidra med skepp och manskap. Med tiden avskaffades det senare alternativet och Aten krävde silver.
• 467 Naxos vill dra sig ur förbundet men blir attackerat av förbundet under Atens ledning och förvandlas till en lydstat till Aten.
• 466 Förbundet slår Persien i slaget vid Eurymedon och kring 450 är perserna helt borta. Förbundet har fyllt sitt syfte och borde kunnat läggas ner. Men…
• 465 Thasos vill dra sig ur och behålla kontroll över sina gruvor och handelsstäder. Aten slår ner och belägrar dem i tre år tills de underkastar sig.
• 460 Första peloponnesiska kriget bryter ut mellan Aten, Korint, Sparta – mellan de attiska och peloponnesiska allianserna. Aten använder för första gången förbundet för att strida mot sina allierade. Aten börjar förvandlas till ett imperium.
• 454 Förbundet börjar kriga i främmande länder, i Egypten närmare bestämt, för att bistå den antipersiske prinsen Inarus. Det blir ett misslyckande som används som förevändning för att flytta skattkammaren från Delos till Aten. Medlemsavgifterna flyter härefter rakt in i Atens skattkista. Den ekonomiska och politiska makten koncentreras allt mer till Aten som åtnjuter stora fördelar av Förbundet: Beskattningen centraliseras och effektiviseras; standardiserade mått- och viktenheter införs för att underlätta beskattning; Atens tetradrachm – ”tetradollarn” – blir den dominerande valutan; medlemmarna underkastas det atenska juridiska systemet; det demokratiska statsskicket sprids. Förbundets skattemedel används för att bygga upp Athen, till exempel det välkända Parthenon.
• Aten blir allt aggressivare, krig utbryter inom förbundet, ibland uppmuntrade av Aten. Det blir allt svårare att hålla ihop. Förbundet blir mindre militärt effektivt och utvecklas alltmer till en ren maktapparat och inkomstkälla för Aten.
• 432 Det andra peloponnesiska mot Sparta kriget bryter ut. Det varar i 30 år och kostar enorma mängder manskap och pengar.
• 425 Medlemsavgiften höjs till 1 500 talenter per år men medlemmarna ifrågasätter alltmer vad f-n de får för pengarna.
• 415 Aten kräver att det neutrala Melos underkastar sig förbundet. De vägrar varpå alla män slaktas medan kvinnor och barn säljs som slavar.
• 404 Sparta under härföraren Lysander slår sig samman med Persien. Det Attiska förbundet besegras, upplöses och det atenska imperiet reser sig aldrig igen.

Här finns en läxa att lära för alla NATO-kramare ty, som man säger, ”redan de gamla grekerna…” fick lära sig hur det slutar. Det Attiska sjöförbundet var en framgångsrik militär sammanslutning i början. Med tiden gjorde den att den dominerande förbundsmedlemmen Aten utvecklades till ett aggressivt imperium. Det som från början var ett försvarsförbund på lika villkor blev med tiden imperiets egen militära gren. Det kan tilläggas att det peloponnesiska förbundet på motsvarande sätt blev lönsamt för Sparta. En militär allians är förknippat med risker, särskilt om man är en av de svagare medlemmarna. Medlemskap är inte gratis. Det är inget alternativ till egen militär styrka.