I min förra text visade jag att de två döttrarna till den f.d. finansministern Pär Nuder (S) och journalisten och ledamoten i Svenska Akademin, Ingrid Carlberg, helt utan nämnvärda meriter har erhållit drömanställningar.
Den äldre dottern fick redan som 21-åring gå ett traineeprogram på Utrikesdepartementet och då vistas ett halvår på den svenska ambassaden i Washington DC. Därefter har hon hoppat mellan diverse tjänster på utrikes- respektive finansdepartementet, för att landa i ännu ett program. Nu med målsättning att bli diplomat.
Hennes yngre syster arbetar sedan några månader som reporter på Sveriges Radio Ekot. Merit? En mycket kort tidsbegränsad anställning på P4 Jämtland.
Att jäntorna Nuders framgång i arbetslivet inte kan betraktas oberoende av deras stamtavla, är odiskutabelt. Det betyder inte att framgångar hos maktens barn alltid ska tillskrivas föräldrarnas inflytande. Socialdemokratins armar är många, långa och trevande. Ändå saknar de möjlighet att främja framgång i kulstötning, schackspel eller framgångsrikt försvar av en avhandling inom ämnet partiella differentialekvationer.
(Det sistnämnda kan dock vara under uppluckring, då avgående rektor för Kungliga Tekniska Högskolan, Sigbritt Karlsson, har beslagits med att ge Muriel Beser Hugosson snabbspår till professorstitel, för att denne skulle kunna söka tjänst som rektor för Skövde Högskola. Sigbritt Karlsson har tidigare varit rektor för just Skövde Högskola. Mer om den saken kan läsas hos Academic Rights Watch.)
En politisk bekant påpekar att föräldrarnas inflytande kan vara direkt eller indirekt. Direkt i så motto att kontakt tas, varpå dörrar öppnas. Indirekt genom att den som står i beredskap att anställa, förstår att det kan gynna den egna karriären att vara den arbetssökande tillviljes. Du kommer att trivas här. Hälsa din far, lilla vän.
Den som skänker nepotistisk välsingelse har alltså sannolikt något att vinna på det och osannolikt något att förlora. Om vederbörande däremot inte spelar spelet enligt de kulturella regler som kommit att bli, finns risken för repressalier. Den som mottar välsignelsen har förstås allt att vinna.
I mikro vinner alltså båda parter. I makro är det annorlunda. För vad händer i ett samhälle där nepotismen uthålligt får fäste och sätter meritokratin på undantag? Varthelst du vänder dig finner du fel person på fel plats. När så sker, fungerar samhället allt sämre.
Och sämre.
Ett förhållande som för svenskt vidkommande överenstämmer helt med observerbart utfall. Massmedia, myndigheter, kommuner och regioner, samt skattefinansierade NGO:er – hela klabbet är statt i förruttnelse. Endast näringslivet och det sant ideella civilsamhället håller stånd (någorlunda).
Delar av näringslivet bör det nog uttryckas. Pär Nuder lämnade ifrån sig stafettpinnen som socialdemokraternas ekonomisk-politiske talesman 2008 och gick raka vägen till näringslivet. Han är idag bl.a. rådgivare åt Wallenberg. Man kan undra om det avhandlas mycket demokratisk socialism där i de besuttnas konferensrum. Var socialismen endast en fas i livet, pappa Pär?
På 70-talet ryckte familjen Waaranperä upp sina bopålar i Malmberget i Norrbotten och flyttade till Västerås. En av tre söner kom sedermera att ta över den där stafettpinnen från Pär Nuder, men då under annat namn än Waaranperä. Fadern kan ha skämts över sitt finska eller tornefinska ursprung, när han bytte det för hela familjen till ett taget namn. Moderns flicknamn var svenskklingande.
Sålunda blev Thomas Östros under tre års tid ekonomisk-politisk talesperson i opposition, innan han lämnade politiken 2012. Östros gick raka vägen till en tjänst som VD för Svenska Bankföreningen. Idag är han vice ordförande för Europeiska Investeringsbanken. Däremellan har hunnit vara direktör på IMF. (Magdalena Andersson är ordförande för IMF:s högsta rådgivande organ; IMFC).
Även i Östros fall finns det skäl att fråga sig: var är den demokratiska socialismen nu?
Thomas Östros dotter Sara utexaminerades från Handelshögskolan i Stockholm i våras. Som av en händelse har hon sedan i maj anställning på Riksgälden; myndigheten som ombesörjer statens finansiella förvaltning.
Frågan ”måste det bli så här i ett s.k. socialdemokratiskt välfärdssamhälle?” får jag lov att återkomma till i en tredje text.
