Fredagen den 18 mars meddelade regeringen att fram till föregående dag, hade 14 000 ukrainska flyktingar anlänt Sverige och registrerats i väntan på besked om uppehållstillstånd. Knappt en vecka senare är antalet 20 000 och enligt migrationsminister Anders Ygeman kan det komma 300 000 flyktingar.
Just siffran 300 000 är uträknad genom ett antagande om att upp till 30% av Ukrainas befolkning kan komma att fly. Antagandet bygger på erfarenheter från Jugoslavien och Syrien. Ygeman med stab har sedan fördelat denna enorma mängd flyktingar – 13 miljoner människor – proportionellt över EU. Då Sverige har ca 2% av befolkningsmängden, skulle vår andel bli knappt 300 000.
Varför fördelningen i praktiken skulle bli proportionerlig framgår inte. Sveriges erbjudna boendeformer, dagpenning och andra villkor lär hålla humanitär stormaktsklass och vida överstiga EU-snittet.
Någon seriös konsekvensanalys presenteras vi inte av varken styrande politiker, oppositionen eller massmedia. Inget försök görs att förklara just hur enormt många 300 000 flyktingar är. Istället har en ny flyktingpsykos greppat det svenska samhället och denna gång är den inte förbehållen det vanliga godhetssignalerande etablissemanget endast.
På Samnytt konstaterar Mats Dagerlind under den absurda rubriken ”Fråga inte vad Sverige kan göra för dig – fråga vad du kan göra för ukrainarna” att det är ”jobbigt för vissa när socialkonservativa vill hjälpa flyktingar”.
Kom Mats Dagerlind just ut som batikhäxa? Jovisst. Han vet tydligen också att de där 300 000 ukrainarna kommer att lämna Sverige så fort kriget är slut. Alla vet väl att mödrar vill rycka sina barn ur skolan efter några år och återvända till ett sönderbombat Ukraina? Alternativet att krigströtta och -skadade äkta män anhöriginvandrar till Sverige, anses av någon anledning helt osannolikt. Hur många återvände till Balkan efter krigen?
Nu har Dagerlind gjort samma kardinalfel som de gammelpolitiker han i åratal kritiserat i migrationsfrågor: satt likhetstecken mellan ”att hjälpa” och att expresskolonisera Sverige. Frågeställningen är inte om Sverige ska lägga ansenliga resurser på humanitär hjälp till Ukraina. Frågan är om massinvandringen skall fortsätta i ökad styrka.
Det smakar rätt illa munnen att bara någon dag efter att Dagerlinds text publicerades, på samma sida läsa Kent Ekeroths slutsatser om den befolkningstatistik som SCB nyligen släppte. ”Här är ditt folkutbyte, Morgan!” utbrister Ekeroth och använder helt korrekt uttrycket ”demografisk bomb”.
Grästorps kommun hade inte tålamod att vänta på att få flyktingar anvisade till kommunen. Man skickade därför två egna bussar till Polen och hämtade upp 70 ukrainare. Det centerpartistiska kommunalrådet Maria Toll ville förmodligen skriva in sin godhet i historieböckerna.
Det ingår naturligtvis inte i en kommuns uppgifter att åka runt i världen och hämta hem flyktingar. Nu har vi dock nått den nivån. Den kommun i Sverige som först tas över av politiker från Mellanöstern, vet nu vilka möjligheter som erbjuds. Förmodligen blir det Södertälje eller Sigtuna. Kanske Botkyrka. Lilla småländska Lessebo får vara bubblare till lite högre odds.
I riksdagen slår rikets, enligt egen utsago, liberalkonservativa parti Moderaterna nya rekord i dumheter. Mindre än en månad efter Rysslands invasion, ställer riksdagsledamoten Marie-Louise Hänel Sandström en skriftlig fråga till socialminister Lena Hallengren och den lyder: ”Vilka konkreta åtgärder avser ministern att vidta för att stötta ukrainska flyktingar med funktionsnedsättning som kommit till Sverige?”.
Sundsvalls Tidning skriver om ukrainska flyktingar på Bergeforsens camping i Timrå. De har vistats där en vecka och hunnit besöka den lokala skolan. Nu flyttas de till Kramfors. Tidningen beskriver det som ”en chock” och på Facebook kommenterar tidningens läsare omständigheterna i mycket upprörda ordalag. Det är oförståeligt. Saken är fullständigt obetydlig i sammanhanget, men tidningen har uppenbart sina läsare i ett fast grepp och leder dem dit de önskar.
Vi har nu hamnat i en slags perfekt storm. Mats Dagerlind med sin ”socialkonservativa” falang, vill visa att man minsann kan hjälpa i närområdet och inte alls är de hjärtlösa typer som etablissemanget vill göra dem till. Etablissemanget har lärt sig läxan från 2015 och tar nu tillfället i akt och visar att man inte förbehåller utomeuropéer sin flyktingsolidaritet. Tillsammans kan de här två grupperna mycket väl komma att tillse att Sverige fullständigt dränks i flyktingar.
Hur mycket är egentligen 300 000 människor i termer av resursbehov? Det är lättare än man kan tro att ge en bild av det.
I Sverige råder bostadsbrist. De ukrainare som blir kvar i Sverige under långa tider, kanske tillsvidare, behöver någonstans att bo. De kan inte finansiera byggandet av bostäder. Politiker kommer att använda allmännyttan respektive upphandla boendemöjligheter i privat sektor. Det betyder att den inhemska befolkningen, särskilt unga vuxna, kommer att konkurreras ut på bostadsmarknaden av den offentliga sektor som var till för dem. Deras lott blir istället att vara de som finansierar nyproduktionen. Som jämförelse har allmännyttan 800 000 lägenheter.
Kostnaden för nyproduktion av flerfamiljshus är runt 45 000 kr/m2. Räknat på 20 m2 per person, medför det en samhällskostnad på 90 miljarder kr i bostadsbehov per 100 000 invandrare. Allt faller naturligtvis inte ut i kronor och ören. Istället kommer unga att bo trängre och trängre. Sämre och sämre. Processen kan enkelt sammanfattas med ”man blir fattigare”.
Uppsala kommun har knappt 240 000 invånare. Allt man kan se i Uppsala kommun av grundläggande samhällstjänster och den infrastruktur som krävs för deras produktion, behöver skapas för att möta anstormningen av 300 000 flyktingar. Inte bara ett universitetssjukhus. I Uppsala kommun finns det 198 förskolor, 83 grundskolor och 27 gymnasieskolor.
För att bibehålla antalet poliser per capita, behövs 600 nya poliser. Och det för att bibehålla en av de lägsta nivåerna i EU. År 2020 var endast Danmark och Finland sämre.
Sverige har 4,2 läkare per tusen invånare. 300 000 flyktingar ger upphov till behov av 1200 läkare. Och nej, det är inte en lösning att Ukraina exporterar sina läkare till Sverige. De behövs i Ukraina. Ledtiden på en ny läkare är 6 år.
Behovet av nya sjuksköterskor summeras på samma sätt till drygt 3000, då vi idag har 11,9 sjuksköterskor per tusen invånare.
Lärare? Sverige har 197 lärare per tusen barn under 15 år. Kommer det hit 50 000 barn under 15 år, så motsvarar det ett behov av 10 000 lärare. Fast då tillkommer gymnasiebehoven och detaljen med språkförbistring.
Kriget är en katastrof. Vi kan hjälpa till. Det ska inte ske genom fortsatt omdömeslös massinvandring till Sverige.
300 000 flyktingar från Ukraina på ett år, är ungefär tre flyktingar per inhemskt födda barn.
Apropå demografisk bomb, vill säga.
Kommer inte detta tvinga fram ett folkligt stöd för en återvandring och utvisning av tidigare eko migranter som kommit hit?
I slutändan borde det visa hela landet öppet och naket att vi verkligen inte kan hjälpa alla utan att vi tvingas till att välja vilka vi hjälper.
Mitt tycke är att vi borde göra allt som står i vår makt att flyktingarna ska stanna kvar i närområdet, detta blir absolut den billigaste lösningen för Sverige. Sen håller jag med Rickard att de tidigare eko migranter ska utvisas, de har absolut ingen flyktingstatus att vara i Sverige förutom att socialdemokraterna ser dem som sina boskapsröster. Men de kan inte räcka för att få stanna, suga ut våra skattepengar och inte vilja tillföra vårt unika skattesystem något. Sådana personer som inte vill göra rätt för sig behöver inte i vårt land, vi behöver människor med rätt värderingar och normer som vill återskapa ett Sverige värt namnet.