Socialdemokraterna bildades av den tidiga fackföreningsrörelsen. Partiet startade sedermera LO och sedan dess är socialdemokratin och fackföreningsrörelsen (som vi känner den) sammanvuxna vid höften.
De manligt dominerade industrifacken har i modern tid kommit att se en betydande andel av medlemsmatrikeln överge socialdemokratin. SD har passerat S som största parti hos byggnadsarbetare. All kollektivanslutning till socialdemokraterna har upphört. Medlemsantalet har rasat från 1,2 miljoner på 80-talet till dagens förmodligen understigande 60 000.
Att S-fallet har varit stort i industrin beror sannolikt på att löner och arbetsvillkor där har förbättrats i mycket stor omfattning. Arbetarna har fått ta del av det ekonomiska utfallet av ökad produktivitet och effektiviseringar.
Fackförbundet Kommunals medlemmar utgörs framförallt av kvinnor i omsorgsyrken i kommuner och regioner. De ekonomiska villkoren för ett kvinnligt vårdbiträde i hemtjänsten är makalöst dåliga. En typisk grundlön ligger på runt 24 kkr/månad. Samtidigt trycks det över hela landet in outbildade utomeuropéer i kommunal sektor. Utbildad personal står inte att finna. Brist råder på en efterfrågad tjänst. Ändå stiger inte lönerna därefter. Istället devalveras omsorgskollektivets kompetens.
Det är en katastrof i vardande.
Att det blivit så här beror på att såväl socialdemokrati som borgerlighet helt har ignorerat att skol- och utbildningspolitik till viss del måste vara en samhällelig försörjningsfråga, med vissa planekonomiska inslag. Man har struntat i det uppenbara och lätt förutsägbara; det kommer bli brist på yrkesutbildad personal i vård- och omsorgssektorn. Samma sak gäller lärare och poliser.
Reglera och förhindra marknadsekonomiska mekanismer där det är helt opåkallat, onödigt och endast förstör. Låt sedan laissez faire råda där det är gravt olämpligt. En upp- och nedvänd samhällsförvaltning.
En kvinnlig bekant, då verksam i skolans värld, hamnade i en situation där hon behövde fackförbundet Kommunals hjälp. Tillsammans med sin fackliga representant väntade hon på att skolchefen i kommunförvaltningen skulle anlända. En kommun som styrts av socialdemokraterna längre än någon kan minnas. Skolchefen anländer och det visar sig att han och fackombudet är du och hej broder med varandra. Dagtid ska de föreställa motparter. Kvällstid går de på partimöten tillsammans och uppbär förtroendeuppdrag i arbetarekommunen. Det blev lärdomen av det mötet.
Den anekdoten visar i mikro vad som gäller i makro: i socialdemokratiskt styrda kommuner kontrollerar partiet såväl Kommunal som kommunförvaltningen och i denna schizofrena situation dominerar arbetsgivarpersonligheten.
Utöver det rent pekuniära motivet – att mängden penningar i kommunbörsen är begränsad – så tillkommer att med många lågavlönade i kommunal sektor tillförsäkras socialdemokraterna den fortsatta existensen av ett underbetalt arbetarkollektiv. Det kollektiv som varje valdag ska sträcka sig efter socialdemokratisk fata morgana vid horisonten.
På samma kongress där Magdalena Andersson valdes till partiledare för S, blev Tobias Baudin vald till partisekreterare. Han lämnade då ordförandeskapet i Kommunal, där han under lång tid gjort karriär.
2016 var Tobias Baudin i hetluften p.g.a. Kommunals märkliga lägenhetsrutiner. Tillsammans med Byggnads äger Kommunal en fastighet på Sveavägen i centrala Stockholm. Baudin hade där fått teckna ett hyresavtal.
SVT Norrbotten rapporterade osedvanligt skarpt om saken. Under rubriken ”LO-pamp från Luleå fick paradvåning” beskrev man hur Tobias Baudin – då vice ordförande i LO – kunde flytta in i 4 RoK på Sveavägen redan 2011. Baudin undvek att ha kontakt med SVT.
Kommunal motiverade sin generositet gentemot Tobias Baudin med att man måste kunna rekrytera folk till Stockholm och ingen ska behöva bli bostadslös. Såvitt jag vet har inte Kommunal utmärkt sig genom att deltaga i den bostadspolitiska debatten å sina medlemmars vägnar. Hur ett vårdbiträde ska ha råd att köpa en bostadsrätt i Stockholm med Kommunals framförhandlade lön, är en gåta. Däremot visar man sina högavlönade fackpampar stor omsorg. De behöver inte använda sina oanständigt höga löner till att själva ordna boende.
Jo, oanständiga löner. Ett telefonsamtal till Skatteverket ger vid handen att Tobias Baudin deklarerade en inkomst av tjänst på knappt 850 000 kr år 2011. Det år han tilldelades lägenheten på Sveavägen 77.
Förra året hade inkomsten stigit till 1,46 miljoner kr.
Tobias Baudin bodde fortfarande på Sveavägen 77 när han valdes till partisekreterare och han var fortsatt skriven där fram till 1 juni i år. Ingen brådska att flytta, alltså. Behövde han ens flytta?
Huset är knökfullt med fackföreningsfolk. Här kommer ett axplock på vilka människor som en gång ”rekryterats” och ”inte behöver bli bostadslösa”.
Här bor en 72-årig änka till en tidigare ombudschef på Byggnads, tillsammans med sin vuxna son född 1972.
En 82 år gammal tidigare sopentreprenör skänker lite näringslivsatmosfär i allt det röda. Mannen bakom familjeföretaget Liselotte Lööf. Han har varit verksam i renhållningsbranschen hela sitt yrkesliv. Naturligtvis är det en slump att han bor i en fastighet som ägs av Kommunal och Byggnads.
Självklart finns här en 79-år gammal man som tidigare var revisionsombudsman på Kommunals ekonomienhet. Han bor på tredje våningen i lägenhet 1302.
Här bor även Claes Nykvist – fortfarande. Han figurerade i en granskning utförd av Sveriges Radios Ekot redan 2002. De skrev då så här:
”En av dem som fått lägenhetskontrakt, ekonomichefen Claes Nykvist säger till Ekot att det är viktigt att ledningen har nära till förbundskontoret i centrala Stockholm.”
Nu, 20 år senare, är Claes Nykvist 74 år gammal. Det är tydligen fortfarande viktigt att han har nära till förbundskontoret.
En tidigare ombudsman i Byggnads finns här också. Idag 71 år gammal och aktiv i PRO Byggettan. Han bor här med fru på 4 RoK och rattar en BMW X3 årsmodell 2017 till vardags.
Den tidigare sossedignitären Bengt Säve-Söderbergh kamperar, 82 år gammal, ensam i en 5 RoK om 152 m2. Han har arbetat på Sida, Utrikesdepartementet, varit generalsekreterare till föregångaren till Olof Palme Internationella Center, m.m.
Tobias Baudins företrädare på Kommunals ordförandepost heter Annelie Nordström. I augusti 2016 intervjuades hon av tidningen Arbetet och i den artikeln står att läsa:
”Under fiskbensparketten i trean på Sveavägen har efterträdaren flyttat in. För tre månader sedan valdes Tobias Baudin till ny ordförande för Kommunal och blev granne med Annelie Nordström och hennes sambo.”
Annelie Nordström bor kvar med sin sambo på Sveavägen 77.
Jag skulle kunna fortsätta.
Idag är Baudin med hustru skriven i nyproducerad bostadsrätt i det extremt fula område som vuxit upp norr om Norra Stationsgatan i Stockholm. Partisekreteraren bor på 47 m2, om man får tro på Ratsits uppgifter om lägenheten.
Om han nu bor där. Ovan redogörelse visar tydligt att inga krav från fastighetsägarna till Sveavägen 77 lär finnas på att han ska flytta. Tobias Baudin skulle kunna vänta in döden i den lägenheten. Totalt segregerad från det folk han falskeligen påstår sig ömma för.
Istället har han lämnat kvar sina vuxna döttrar i lägenheten på Sveavägen. De är nämligen fortfarande skrivna där.
22 och 24 år gamla. Man skulle kunna lockas att tro att det är två jordnära jäntor från Luleå. Pappa fackförbundshjälte upphöjd till partisekreterare. Kanske framtida kandidat till partiledarposten.
Facebook vet dock besked och visar obönhörligt vad 10 år i innerstaden, inkluderande hela tonårstiden, gör med tjejer. Partisekreterarens döttrar är två innerstadsbrats med groteska läppförstoringar.
Familjen Baudin är idag, oavsett bakgrund, en överklassfamilj, vars lycka fram tills helt nyligen berodde av Kommunals medlemmar. Nu beror den av skattebetalarna.
Den här texten är elak. Den riskerar att såra närstående till Tobias Baudin, likaväl som hans f.d. grannar.
Jag skulle vara oärlig om jag påstod att jag inte finner viss tillfredställelse i att tvåla till och vara elak mot en person som Tobias Baudin.
Elakheten är däremot inte ett självändamål. Den är det enda vapen den lilla människan har att ta till mot moraliskt korrupta maktfigurer, som föder och göder sig på andras arbete. Det måste bli socialt svårt och besvärligt att vara girig och glupsk på andras bekostnad. Den mediala klassen jagade kritiker av svensk invandringspolitik hela vägen in i deras hem och slog effektivt in kilar i mången familj och hushåll.
Det är dags för tillbakakaka. Tiden för satir och ironi är över.
