Poliskvinnan är ung med viss rondör. Pratar snabbt med en mästrande och otrevlig ton, när hon upplyser om att det råder för tillfället omkörningsförbud på sträckan mellan Gävle och Tönnebro i norrgående på E4. I sidospegeln ser jag en civilklädd polis stå bakom henne. Kanske är hon aspirant under utbildning? Mössan har hon lämnat i bilen.
Det kostar 3000 kr. Hon vågar inte upplysa om just den saken, men bötesbeloppet flimrar förbi bland adresser, mobilnummer och andra uppgifter jag ombeds bekräfta på hennes telefon.
Vägsträckan är ett av Vägverkets experiment och ett synnerligen misslyckat sådant. En s.k. 2+1-väg med vajer i mitten. Bytena mellan två respektive en fil kommer för ofta. Tillsammans med långsamma släpekipage, såväl långtradare som privatbilister, ger det upphov till omkörningar i sådan omfattning, att vid hög trafik korkas sträckans 5 mil igen. Och så kan man förstås inte ha det.
”Brukar det vara omkörningsförbud här?” frågar jag, fullt medveten om att det brukar det inte.
”När det är helger och så. Som nu i påsk. Det är många som ska till sina stugor.”
Jag missade den digitala skylt som meddelade detta, liksom minst en liten extraskylt som placerats ut. När jag rullar iväg efter polisstoppet ser jag de utplacerade småskyltarna som upplyser om omkörningsförbudet. På några ställen har lätta lastbilar med digitala tavlor placerats ut. Alltihop för att meddela omkörningsförbud på en endast 5 mil lång sträcka i Gävleborgs skogar.
Snart efter att jag åter börjat köra, möter jag två polisbilar i södergående riktning och passerar en polisbuss som står på en rastplats invid en sjö. Poliserna åker från Gävle till Tönnebro. Bötfäller omkörare på vägen. Vänder söderut tillbaka till Gävle och så börjar det om.
På 10 minuter ser jag fler polisbilar än vad jag sett under det senaste årets 5000 mil bilpendling mellan Stockholm och Ångermanland. Jo, det är alldeles sant. Intäkter och statistik är vad polisen jagar.
I den multikultiförort jag pendlar till är polisen ibland närvarande. Då i helikopter i samband med skjutningar i intilliggande förorter med riksbekanta namn eller när polisvolvon med AWD parkerar några meter från gallerian, medan konstaplarna hämtar lunchmat. Någon patrullerande polis har knappt synts av på åratal. Den funktionen fylls idag av väktare och ordningsvakter. Om du trodde att nattväktarstaten inte gick att privatisera, tänk om.
Bara några veckor före mitt polismöte, promenerade jag förbi en busstation där i multikultiförorten. Där väntade ett dussintal uniformerade människor. En del ordningsvakter och resten biljettkontrollanter. Det som förr krävde en konduktör, kräver idag en hel flock kontrollanter och resenärerna är så hotfulla att stöd från ordningsvakter är nödvändigt.
Att bli ertappad utan giltigt färdbevis i Stockholms kollektivtrafik kostar endast hälften så mycket som att köra om på E4 mellan Gävle och Tönnebro dagen före Skärtorsdagen.
Någon dag efter att jag blev bötfälld utbryter kravaller när Rasmus Paludan ska hålla koranbränning. Det fortsätter i dagarna två. Polisbilar eldas upp. En stadsbuss utsätts för ett brandattentat med chaufför och resenärer i bussen. Ingen skadas, men bussen brinner upp. En mängd poliser skadas i upploppen. En polis skjuter varningsskott, men poliserna måste ändå retirera.
Jag försöker föreställa mig den mösslösa konstapeln bland aggressiva somaliska och arabiska män. Det går inte.
