Samtiden är full av distraktioner som för blicken bort från det nära, lokala och enkelt förståeliga. Sådana saker som har stor betydelse i våra liv – ibland livsviktiga – men som tas för givet eller vars betydelse har glömts bort. De har delvis konkurrerats ut av artificiella problem som ligger långt bort, är abstrakta eller ligger utom räckhåll för vår påverkan.
Eller sådana problem som helt enkelt är hittepå.
Utvecklingen har löpt parallellt med internets breda implementering och massmedias digitalisering. Flera dussin redaktioner på tidningar, TV och radio, såväl privata som public service, står ständigt beredda att blåsa upp nya frågor till hysteriska proportioner. De gjorde de även före internet, om än långsammare och inte i samma omfattning.
Det kan här vara lämpligt att påminna om några sådana frågor: videovåld, ozonhål, bokstavsdiagnoser, patriarkatet, klimatundergången och hållbarhet, identitetspolitik och genus, transsexualitet och coronahysteri. Det senaste ämnet att samla media till en formidabel folkuppfostringsinsats, är förstås Rysslands invasion av Ukraina.
Man kan skratta åt 80-talets videovåldsdebatter eller ensamma bilförare iförda munskydd. De lämnar inte varaktiga spår i samhället och även om många skamliga handlingar begicks under coronapsykosen, så är även den ett avslutat kapitel som verkar ge relativt få strukturella samhällsförändringar.
Värre är det med klimat, hållbarhet och genus. De är implementerade i alla delar av offentlig sektor och följer en uppväxande individ från förskola till universitet. Läroplanerna i grundskola och gymnasium har idag som huvudsakligt syfte att ge eleverna en politisk fostran. Att man kallar detta för att ha en värdegrund, förtar inte detta faktum.
Den högre utbildningen och forskningen sa man om förr att den var fri. Då i bemärkelsen fri från politisk påverkan. Det är den inte längre – och vem som helst kan med enkla medel konstatera detta. Låt oss göra det.
Googlar man statsvetenskap+klimat+hållbarhet får man en uppsjö träffar. Statsvetenskapliga institutionen vid Mittuniversitet ger kursen ”Klimat och hållbarhet som gränsöverskridande politisk utmaning, 7,5 hp”. På Göteborgs universitet kan man läsa ett mastersprogram med det för en dissident humoristiska namnet ”Politik och psykologi om hållbar utveckling”.
Det är inte heller bara på grundutbildningen som statsvetarna visar stort intresse för hållbarhet och klimat. Lägger man till ”forskning” till söksträngen så väller en flod fram med redogörelser för forskningsprojekt på statsvetenskapliga institutioner vid svenska universitet.
Samma experiment kan göras med andra ämnesdiscipliner. Byt ut ”statsvetenskap” mot ”sociologi” och finn att vid Örebro Universitet är en forskningsgrupp verksam i vad man kallar ”miljösociologi”. Det kan framkalla magont att läsa om professor Christian Ståhl vid ”Avdelningen för pedagogik och sociologi” vid Linköpings universitet. Han beviljades i våras 24 miljoner kronor till forskning om klimatomställningens påverkan på arbetslivet.
Företagsekonomi? Naturligtvis. Vid Stockholms Universitet kan man läsa ”Kandidatprogrammet i företagsekonomi, etik och hållbarhet”.
Kungliga Tekniska Högskolan (KTH) erbjuder inte mindre än 7 olika mastersprogram som har det engelska ordet för hållbarhet – sustainability – i titeln. Söker man på ordet ”hållbarhet” i kurs- och programkatalogen, ger det 24 träffar. Varje träff är en unik kurs på antingen grund- eller forskarutbildningsnivå.
En av kurserna på forskarnivå heter ”Genus och hållbarhet – Introduktion till feministisk miljöhumaniora”. Alla rätta ord i en och samma titel.
Varför stoppa vid tekniska universitet? Vid Sveriges Lantbruksuniversitet (SLU) kan man läsa ”Landsbygd, försörjning och genus, 15 hp” eller ”Genuskompetens för skogssektorn, 7,5 hp”.
Karolinska Institutet verkar erbjuda få kurser med tydlig politisk koppling. Man har några kurser där ”genus” omnämns i lag med ”hälsa”, men verkar noga med att alltid komplettera ”genus” med ”kön”. Kurskatalogen innehåller däremot kurser som kan ses som en anpassning till konsekvenserna av förd politik.
Blivande barnmorskor kan läsa (kanske obligatorisk?) kursen ”Global sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter, 4,5 hp”. Efter avslutad kurs ska studenten kunna ”utifrån barnmorskans profession reflektera över egna värderingar och förhållningssätt vid interkulturella möten” och ”problematisera kring sexuell, reproduktiv och perinatal hälsa ur ett nationellt, globalt, genus- och interkulturellt perspektiv”.
Att barnmorskor utbildas i interkulturella möten beror förstås inte på att Sverige skickar en armada av just barnmorskor ut i världen. Det beror på att hela världen har kommit till Sverige.
(Huruvida ”sexuell, reproduktiv och perinatal hälsa ur ett genusperspektiv” ska förstås som ett kvinnligt perspektiv på dessa tre saker eller om det bakom genus döljer sig sedvanligt identitetspolitiskt snömos, går inte att uttyda av kursbeskrivningen.)
Denna exposé över kurser, utbildningar och forskningsprojekt med politiskt laddade modeord får avslutas med det kanske mest absurda exemplet: på Försvarshögskolan ges kursen ”Genus, säkerhet och krig, 7,5 hp”. Kursbeskrivningen innehåller bl.a. nedan formulering:
”Kursen fokuserar på feministiska säkerhetsstudier, ett forskningsfält som studerar relationerna mellan säkerhet och genus så väl som andra strukturer som kan verka förtryckande. Den behandlar frågor om hur föreställningar om kön påverkar krigets karaktär, både när det gäller hur könsnormer formar krig och säkerhet, men även vilken återverkan krig och säkerhet i sin tur har på könsnormer.”
ÖB dansar i pridetåget och på Försvarshögskolan kan man ägna sig åt feministiska säkerhetsstudier.
Att det blir så här, beror på att anslagsgivande myndigheter får den utbildning och forskning de beställer. Framförallt det senare. Man gör klart i ramverk vad som ökar sannolikheten att beviljas ekonomiska medel. Forskarna anpassar sig snabbt. Därför den explosiva ökningen av vissa politiska ord.
I ett friskt Sverige hade forskningen föregått politiken. Idag är det tvärtom.
Och det kommer att gå fullständigt åt pipan.
