Ett sakta strypande av bidragsflödet till misshaglig verksamhet utanför det politiska och kulturella etablissemangets hägn. Inom civilsamhället, trossamfunden och massmedia. Beskatta dem alla, men återför skattemedel endast till en del av deras föreningar, kyrkor och tidningar.
Det är vad statens s.k. demokrativillkor syftar till. De regler som ska tillse att endast av makten godkända organisationer kan deltaga i bidragsfesterna.
Utvecklingen har varit snabb. Det är uppenbart att det ligger en strategi bakom. Socialdemokrater har suttit i slutna rum – bortom protokollförande och insyn – och där dragit upp riktlinjerna för hur man ska försvåra organiserad samhällskritik av i deras tycke fel slag.
Så kallad alternativmedias framväxt har förmodligen varit den utlösande faktorn. När oppositionen skaffar sig egna plattformar att masskommunicera sina budskap på och dessutom sticker snabeln i den bidragshonungskaka (presstöd, redaktionsstöd, m.m.) som medger att dissidenter kan arbeta heltid med systemkritik, är goda råd dyra.
Därav behovet av nya verktyg att nyttja i arbetet med att säkerställa fortsatt kontroll över vilka narrativ som ska dominera den offentliga diskussionen. Därför blir honungskakan kvar, men sugrör delas endast ut till de få utvalda.
Det är en rörelse mot det totalitära. Nej, totalitär kräver inte strama män i grå uniformer och koppel, snara och villiga att fängsla, tortera och med våld förtrycka oliktänkande. Det är slutstadiet. Själva helvetets epicentrum. Före dess finns många förstadier att uppehålla oss i.
Överlag har människor svårt att förstå att mellan vitt och svart finns en gråskala. Världen är analog, inte digital. Det går fullt väl att påstå att verklig demokrati saknas i Sverige, utan att för den sakens skull vara tvungen att leda i bevis att vi lever i en diktatur. Den logiska motsatsen till demokrati är att villkoren för demokrati inte är uppfylllda i en eller flera delar. Inte att diktatur råder.
Kulturminister Jeanette Gustafsdotter skrev i Västerbottenkuriren (3/7):
”Staten stöttar civilsamhällsorganisationer just för att de bidrar till att bygga upp vårt demokratiska samhälle. Därför är det rimligt att organisationer som istället försöker nedmontera demokratin blir utan stöd. Självklart står det var och en fritt att driva vilken organisation de vill, så länge de inte bryter mot lagen. Vi har organisationsfrihet i Sverige. Men finansieringen får de lösa på egen hand.”
Det är ett på många sätt fantastiskt citat.
Gustafsdotter menar att civilsamhällesorganisationer ”bidrar till att bygga upp vårt demokratiska samhälle” och därför stödjer staten dessa. En ofrånkomlig konsekvens är att hon måste mena att staten är större än demokratin. Det är alltså inte folket – demokrati betyder folkstyre – som (med hennes fikonspråk) ”bygger demokratin”, utan staten. Vi får ynnesten att styra över oss själva till skänks från staten.
Stanna gärna här en stund och fundera över detta.
Jo, kulturministern är mentalt kvar i 1800-talets maktetablissemang, ty historiskt föregår naturligtvis staten demokratin. Åtminstone om vi med demokrati menar den moderna versionen.
Är det inte också rimligt att fråga sig vad det är för demokrati som behöver byggas över hundra år efter dess påstådda införande? Betyder ”bygga demokratin” just någonting alls?
Kulturministern konstaterar närmast lakoniskt att vi har organisationsfrihet. Någon stolthet över detta faktum finns helt uppenbart inte. Och hon vill plocka ut ett antal organisationer som ska stödjas av alla medborgare, oavsett om dessa medborgare vill bidraga eller inte. Ty någon skattefrihet finns förstås inte.
***
Ovan text skrevs före valet. Nu har vi en situation där vi med stor sannolikhet kommer att få ett regeringsskifte. Förväntningarna på den nya regeringen är stora: minskad invandring, påbörja planering av ny kärnkraft och rent allmänt en kursändring mot realism och sunt förnuft.
Jag är högst tveksam till att det kommer att ske. Ulf Kristersson har varit närstående Reinfeldt och visade redan som socialborgarråd i Stockholm att han är en korrupt opportunist som gladeligen flyttar in i lägenheter som bara råkar trilla hans väg. Att han med politikerflin står och hissar prideflaggan på sin egen flaggstång, i lag med sina döttrar, är väl egentligen allt man behöver veta.
Mycket yta, lite innehåll och få cm över marken.
Han är dock politiker och har därmed näsa för politiska narrativ. Därför borde det vara en prioriterad uppgift att ge sig på de finansierings- respektive propagandacentraler som socialdemokratin har försett riket med: Sveriges Televisision, Sveriges Radio, MUCF, Expo, Allmänna Arvsfonden, Sida, Myndigheten för press, radio och TV, och många fler.
Tillåts de arbeta på utan ingripande och väsentliga förändringar under mandatperioden, så kommer Sveriges problem att bestå.
Detta eviga tjat om demokrati hit och dit. Vad är egentligen meningen med demokrati? Ja, enligt de som uppfann den i Aten i Grekland är det ett medel för att förhindra diktatur. Således kan jag påstå att demokrati inte har något att göra med att låta folket vara med och bestämma, det vill säga, att det inte var avsikten. Men, att låta folket vara med och bestämma i alla frågor, förhindrar diktatur eller koncentration av makt.
Atenarna hade även ett annat påhitt. Vem som helst av de som hade rösträtt kunde väcka en fråga om att förvisa en medborgare från Aten på 10 år. Röstade sedan folket för det, så fick vederbörande förvisad några veckor på sig att göra upp sina räkningar och sedan flytta från Aten. Någon som försökte tillskansa sig mer makt än vad som gillades fick således leva under hotet att bli förvisad.
Med ovan sagt, så skulle med den ursprungliga tanken, folket ha en “demokratisk rätt”, att när som helst i princip kunna utlösa en folkomröstning i vilken fråga som helst och den skulle vara tvingad att genomföras.
Vilken fråga som helst kan till exempel vara att avsätta statsministern, någon minister eller någon byråkrat