måndag, oktober 18, 2021
HemOpinionRätten till en identitetspolitik - även för straighta cis-svenskar

Rätten till en identitetspolitik – även för straighta cis-svenskar

Det moderna fikonspråk som rubriken använder sig av är mig fjärran. Man kan nog säga att jag avskyr det. Det är maktens fackspråk och terminologi. Den som kontrollerar språket ges betydande fördelar i kampen om tolkningsföreträdet.

Ibland kan det dock vara värt att åtminstone för en stund appropriera samma språk och tillhörande retoriska krumbukter. Det gäller inte minst när man önskar peka på hyckleriet, dubbelmoralen och de sammanhangsberoende olika måttstockar, med vilka media, politik och kulturetablissemang mäter samtidens folk och deras göranden.

DN har helt nyligen avslöjat detta oerhörda: vårdgivare går svenskar som önskar en svensk läkare eller vårdpersonal till mötes. I rikets samtliga regioner har den 27 år gamla DN-journalisten Adrian Sadikovic funnit denna, enligt DN, rasistiska praktik. Min egen regions direktör (Västernorrland) kommenterar i regionalpressen saken så här:

”Åsa Bellander tycker att det är en viktig fråga eftersom medarbetare kan uppleva det som kränkande att patienter ges möjlighet att välja vårdpersonal utifrån exempelvis etnicitet, kön eller sexuell läggning.
Vi som arbetsgivare måste skydda medarbetare och stå upp för dem, säger hon.”

Att söka folklig gemenskap och fördra umgänge och kontakt med dem som delar den egna kulturen och det gemensamma kulturella minnet, kränker alltså individen enligt den moderna doktrinen. I stället ska vi föredra det främmande, för att intre trampa någon på tårna.

Det finns egenskaper man kan avkräva politiska motståndare, oberoende av var den politiska skiljelinjen går. Konsekvens och ärlighet är två sådana. Ofta går de hand i hand. DN-journalisten är inte konsekvent.

En konsekvent journalistisk hantering av vårdgivarnas påstådda rasism, borde hantera två rätt självklara vinklar på den allmänna frågeställningen om identitetspolitiska preferenser hos individen i valet av skattefinansierade tjänster: hur hanterar samma vårdgivare önskemål om andra etniciteter hos vårdpersonal än den svenska? Samt: finns det andra tjänstesektorer i offentlig sektor där det anses okomplicerat med identitetspolitiska val?

Jag kan inte besvara den första frågan generellt, men konstaterar att det tar ungefär 30 sekunder att finna att den kontroversiella ”nätläkaren” Kry stoltserar på sin hemsida med att man tillhandahåller läkartjänster på 42 olika språk. Det inkluderar bosniska och makedonska. Adrian Sadikovics invandrade föräldrar kan alltså hos Kry välja en läkare med den egna etniciteten. Utan att riskera att bli skambelagda av DN, kan man förmoda.

Svaret på den andra frågan är tvivelsutan ja. Låt mig ge fyra snabba exempel:

Det persiska äldreboendet Persikan är omskrivet i massmedia i positiva ordalag. Stockholms Stad har även avtal med det arabiska äldreboendet Bejtona. Det drivs av Kavat Vård AB, som bland annat beskriver verksamheten med orden:

”På Bejtona påminns du om hemlandet. Du kan vila i ditt modersmål och umgås med andra som talar samma språk. Medarbetarna talar arabiska och har förståelse för kulturen.”

Samma kommun driver i egen regi Kista Servicehus. På dess hemsida kan man under rubriken ”språk” läsa detta: ”Svenska, Engelska, Persiska, Somaliska, Spanska, Tigrinja, Turkiska”.

Som avslutande exempel kan nämnas att Stockholms Stads bolag Micasa, med uppdrag att tillhandahålla fastigheter för äldreomsorg, hyr ut 28 lägenheter till ”Regnbågens kooperativa hyresrättsförening”. Föreningen hyr i sin tur ut lägenheterna via det seniorboende de driver. För att komma i fråga för en lägenhet måste man vara homo-, bi- eller transsexuell. Föreningen prövar ansökningar om föreningsmedlemskap och det framgår inte någonstans offentligt hur en sådan prövning går till. Lägenheterna är förlagda till Sandhamnsgatan på fashionabla Gärdet i Stockholms innerstad. Endast det bästa är gott nog under regnbågen.

Massmedia och offentlig sektor har alltså under lång tid accepterat identitetspolitiska val och åtskillnader. Så länge de inte vilar på grunden svensk etnicitet.

Har DN nu lagt bränsle på antirasismbrasan? Kommer folkuppfostringsivern att tilltaga? Ja, kanske. Men det är helt ointressant. Det som faktiskt är viktigt med DN:s artikel är detta: man har visat att under radarn har det svenska folket flyttat det folkliga identitetspolitiska anspråket från näven i fickan till handling – och vårdgivare har gått dem tillmötes. Det är en positiv utveckling.

Tack DN!

Från skribenten

LÄMNA ETT SVAR

Fyll i din kommentar!
Fyll i ditt namn här