Den som är satt i skuld är inte fri, sade Göran Persson på 90-talet. Han blev därefter ihågkommen för att ha ”sanerat” den svenska ekonomin. Idag är Göran Persson 72 år gammal. Godsägare. Styrelseordförande i Swedbank, vid sidan av flera andra uppdrag i näringslivet. Hans leverne efter den politiska karriären skvallrar om ett begär efter pengar, på samma sätt som hans lekamen skvallrar om hans glupskhet. 2021 deklarerade Persson 5,2 miljoner kr i inkomst av tjänst. Om Persson arbetade kontorstid och hela 30% övertid, så betalades hans ansträngningar med ungefär 2000 kr/h i snitt. Han har precis som Fredrik Reinfeldt blivit multimiljonär genom politiken. Så skapas kontinuerligt en ny adel i landet.
Och han är en av en lång rad med sossecharlataner som gått direkt från politik till näringsliv. Anders Sundström, Per Nuder, Leif Pagrotsky, Jan Nygren, Erik Åsbrink… En aldrig sinande ström med gåsleversocialister som berikar sin egen person genom floskler om det allmännas bästa. Spektaklet kan upprätthållas då saker som inkomst av kapital, aktiebolagsstyrelser och arbetsgivaravgifter är rena abstraktioner för en majoritet av väljarna.
Den svenska statsskulden som andel av BNP nådde ett maximum 1994 och var då 72,8%. Den har sedermera sjunkit till dagens 25,9% [Ekonomifakta, 2020]. I löpande priser var den som högst 1998, med 1440 miljarder kr. Det motsvarar i dagens penningvärde 1928 miljarder kr. Idag är statsskulden ungefär 1200 miljarder kr. Måhända en förbättring, men som vi strax ska se, drunknar den i helheten.
Det kan här vara på sin plats att resonera lite runt belåning rent allmänt. Att låna är inte fel. Det är viktigt att det finns möjligheter att låna i en ekonomi. Om befolkningsmängden växer behöver hushållen kunna låna för att producera egna hem. Ökar befolkningsmängden genom födslar, behövs det fler förskolor och skolor. Sådana kan inte produceras utan lån. Företag som vill expandera sin tillverkning av en efterfrågad produkt, kan låna till fabriksbygget.
Vilket syfte lånet har, samt om och hur detta syfte sedan realiseras, avgör om lånet är vettigt eller ej. En självklar men ändå mycket viktig sanning. Eleverna i den med lån finansierade skolan, blir så småningom skattebetalare som amorterar av skulden. Fabriken ger företaget god avkastning och lånet betalas med tiden tillbaka. Förenklingar, ja, men inte långt från sanningen.
Följande diagram visar ”monetära instituts” utlåning till hushåll respektive ”ickefinansiella företag”, samt statsskulden och total skuldsättning i kommun respektive regionsektor. Enklare uttryckt visar det ungefärlig belåning i hushålls-, företags-, kommun- och regionsektorn samt statsskulden. Datan är tagen från finansmarknadsstatistik tillhandahållen av SCB [juni 2021].
Regionerna har en mycket låg belåning. Av de redovisade 73 miljarderna är mer än 70% hänförliga Region Stockholm. Regionsektorn i riket är alltså nästan obelånad och den region som är belånad, är också den som vuxit rejält. En tillväxt som medför behov av investeringar (även om dessa kan skötas betydligt bättre än i fallet Nya Karolinska). Ändå finns enorma problem i regionerna, som kan sammanfattas med: sjukvårdspersonal som inte finns, kan inte heller köpas med varken lånta pengar eller pengar ur kassan.
Kommunernas belåning är tio gånger högre än regionernas och snabbt växande. Är denna skuld dålig? Ja, förmodligen. Men inte för att den skulle vara så hög, utan beroende på vad kommunerna har gjort med pengarna. Man bygger nya skolor och förskolor, samtidigt som underhållet brustit på de tidigare byggda. Det produceras badhus och äventyrsbad, samtidigt som underhållsskulden på det egna fastighetsinnehavet är hög. Enorma reinvesteringsbehov finns på avlopps-, vatten- och fjärrvärmenät. Om något ska sammanfatta svensk kommunsektor, så är det detta: hellre producera nytt än varsamt förvalta det man har och bygg gärna sådant som inte är nödvändigt. Det genomsnittliga kommunalrådet bygger monument.
Företagens lån får förutsättas ha tagits på vid tillfället uppfattade goda ekonomiska grunder. Just mycket annat kan inte sägas om den saken.
Statsskulden är högre än kommunsektorns lån, men inte så mycket högre. Varför är statsskulden ett begrepp som allmogen inte sällan tar i sin mun, medan belåningen i övrig offentlig sektor är okänd för de flesta?
Hushållens lån är nästan fyra gånger högre än statsskulden. Privat sektor i form av hushåll och företag, har ungefär 3,5 gånger högre belåningsgrad än offentlig sektor. Slår man ut hushållens och offentlig sektors lån per capita, blir det 633 000 kr per näsa. 70% utgörs av hushållens lån. Tänker vi oss att varje individ ska betala av sin andel under åldersperioden 20-80 års ålder, så motsvarar det – i en förenklad och statistisk framställning – att en 20-åring kliver in på 1,2 miljoner kr i lån och amorterar det rakt ned mot noll vid 80 års ålder. Halvvägs passeras vid åldern 50 år.
Om nu Göran Persson lade pannan i djupa veck och spelade landsfader med sitt den som är satt i skuld är icke fri vid en statsskuld som motsvarade 2000 miljarder kr i dagens penningvärde – hur fria är vi då idag? Den skuld han administrerade har minskat med 40%. Hushållens skulder som andel av disponibel inkomst, har fördubblats från 1996 tills idag. Vad har hushållen fått för sin belåning? Ynnesten att fortsatt ha tak över huvudet. Inget mer. Visserligen är ränteutgifterna lägre p.g.a. låg ränta. I gengäld är skuldsättningen livslång för allt fler. Ofriheten utgör en större del av livet. Räntan blir en mental revolver med hanen spänd och mynningen riktad mot flertalets huvud.
Kanske invänder någon att det är väl bra om skuldsättningen ligger i privat sektor? Är det inte så vi vill ha det? Jo, i teorin. I verkligheten glömmer man bort att vi lever i ett högskattesamhälle. Offentlig sektor har utgifter som utgör knappt 50% av BNP, men står för endast 22% av belåningen.
(Vad som drev upp efterfrågan på köpta bostäder och därmed priser med tillhörande belåning, återkommer jag till i ett annat inlägg.)
