söndag, augusti 14, 2022
HemPolitikSocialistisk kontroll av ideell sektor - exemplet Röda Korset

Socialistisk kontroll av ideell sektor – exemplet Röda Korset

Sist jag handlade på den lokala Ica-butiken stod ett äldre par, man och kvinna, i entrén med insamlingsbössor i hand. 

Skänk pengar till Ukraina”, uppmanade de mig. ”Nej tack”, svarade jag och hastade förbi. 

I kön till kassan funderade jag. ”Denna gång ska jag nog för en gångs skull förklara varför”.

Jag skänker inte pengar till Röda Korset, när ni har oanständigt högt avlönade karriärister i toppen av er organisation”. Mannen såg ut som en fågelholk i ansiktet någon sekund. Skruvade sedan besvärat på sig och hummade något ohörbart. 

Jag tycker det förtjänar att sägas”, lade jag till.

Det pågår sedan länge en socialisering av ideell sektor i Sverige. Det gäller från de minsta ideella föreningarna i det lokala sammanhanget, till stora riksorganisationer. Skidklubbar får s.k. anläggnings- och driftbidrag av kommunen, för att underhålla skidspår och bedriva träningsverksamhet. Alla stora ideella organisationer har intäkter från offentliga bidrag som utgör en betydande del av intäktssidan. Många gånger en majoritet av intäkterna. 

En del av de små ideella föreningarna drivs fortfarande utan offentliga bidrag. Det finns nog mer än en jaktskytteklubb, småbåtsklubb och golfbana som lever helt på egna meriter. Jag är själv politiskt verksam i ett parti som uppbär exakt noll kronor i offentliga bidrag. Det till skillnad från de etablerade partierna som sammantaget håvar in hundratals miljoner varje år via partistöd. I såväl riksdag, som regioner och kommuner. 

Röda Korsets generalsekreterare heter Martin Ärnlöv. Han har en månadslön på 98 000 kr. Det motsvarar fyra genomsnittliga vårdbiträdeslöner. 

Den där Ica-butiken ligger i en liten ångermanländsk tätort. Det är nu många år sedan romska tiggare tog sig upp till dessa breddgrader. Samma unga man har stått utanför butiken i åratal. Han har lärt sig svenska. Vi ser honom med fru storhandla på Willys i centralorten ibland. Lika arbetsoför idag som när han en gång anlände bygden.

Röda Korsets tiggare får stå i värmen i entrén. Romen har ännu inte vunnit denna rätt, utan är hänvisad till vintern strax utanför. Symboliken i detta får mig att flina för mig själv. 

Martin Ärnlöv har gjort karriär i välgörenhetsindustrin. Han avancerade från ekonomichef till direktör för stiftelsen Bräcke Diakoni. Stiftelsen drivs – som det heter – utan vinstintresse och bedriver diverse vårdverksamhet. Under Ärnlövs tid växte verksamheten från 300 till 1200 anställda. Omsättningen var 840 miljoner kr år 2020. Av rörelseintäkterna utgjordes 38 miljoner av bidrag.

Enligt Bräcke Diakoni kommer ”många” av deras uppdrag från kommuner och landsting. Det gäller även historiskt och när Lagen om offentlig upphandling infördes fick stiftelsen problem. Uppdragsverksamhet som tidigare utförts av hävd, blev plötsligt konkurrensutsatt. Stiftelsen har mött denna nyordning genom att ”försöka bli mer affärsmässiga”. 

Utan kommuner, regioner och skattebetalare, skulle Bräcke Diakoni vara just ingenting i omsättningsväg mot vad det är idag. 

I Martin Ärnlövs bostadsrättsförening i Högalids församling på Södermalm (var annars?) i Stockholm, säljs lägenheterna för sisådär 120 000 kr/m2. Han har bott där sedan knappt två år. Mannen med bössan i entrén på Ica, i den lilla norrländska tätorten, samlar pengarna utan ersättning för egen del. Av rent statistiska skäl, är sannolikheten hög att han varit arbetare fram till pension, röstat på socialdemokraterna hela sitt liv och aldrig varit i närheten av att göra någon bostadskarriär. 

Röda Korsets årsredovisning (2020) är läsning som får en konservativt sinnad nationalist att bli lätt illamående. Samtidens alla stolligheter i ett kondensat på 60 sidor. Här finns allt: mångfald, klimatpåverkan, de globala målen, Agenda 2030, social hållbarhet, ensamkommande, genus. 

Trots att endast en tredjedel av organisationens kostnader för hjälpinsatser är hänförliga internationellt arbete, medan majoriteten två tredjedelar spenderas nationellt, domineras bildspråket i årsredovisningen av u-land och exotiska hudfärger.

Röda Korset är, när man dyker ned i resultaträkning och noter, ännu ett skräckexempel på ideell verksamhet vars omfattning är helt beroende av offentlig sektor. Verksamhetens intäkter om totalt knappt 800 miljoner kr, utgörs till dryga hälften av offentliga bidrag. I en lång lista av sådana bidragsgivare, är det statliga bidragsorganet Sida den största och helt dominerande givaren, med drygt 200 miljoner kr. 

Medlemsavgifter utgör endast dryga 1% av intäkterna. Ungefär som med partierna i åttaklövern. 

Gåvor står för 350 miljoner kr eller mindre än hälften av intäkterna. Kostnaden för att samla in dessa 350 miljoner kr redovisas till svindlande 98 miljoner kr. Lägg på det administrations- och medlemskostnader om 36 miljoner kr.

Så här ser det ut och inte bara hos Röda Korset och Bräcke Diakoni. 

Olof Palme Internationella Center beskriver sig själva som ”arbetarrörelsens internationella organisation för solidaritet”. På deras hemsida rullar symboler och logotyper förbi för Hyresgästföreningen, LO, Seko, Verdandi, IF Metall, Unga Örnar, SSU, … Där finns en röd knapp, prydd med ett hjärta och försedd med texten ”Stöd oss”. Årsredovisningen avslöjar dock obönhörligt att av intäkter på totalt 166 miljoner kr, så är 156 miljoner kr bidrag från Sida och EU. Sida-bidragen utgör 89% av intäkterna. Du betalar.

Svenska Naturskyddsföreningen har en kvarts miljon medlemmar och 264 miljoner kr i verksamhetsintäkter. Ungefär 82 miljoner av dessa intäkter kommer från offentliga bidrag. Största bidragsgivare? Sida, med 79 miljoner kr. Gåvor utgjorde 111 miljoner kr och för dessa hade man insamlingskostnader om 25 miljoner kr. Lägg till administrationskostnader på 11 miljoner kr. 

Löntagarfonderna var ett socialdemokratiskt försök att fullt ut implementera socialismen, genom att arbetstagarna successivt skulle överta kontroll och ägande av företagen. Det skulle ske genom att en del av företagens vinster tvingande skulle användas till uppköp av aktier i även de tvingande nyemissioner. Uppköpen skulle hamna i fonder kontrollerade av arbetstagarna. Med tiden skulle arbetstagarorganisationer ta över majoriteten av aktierna.

Det misslyckades. Protesterna blev för stora. 

Uppenbarligen misslyckades man inte med att köpa och korrumpera civilsamhällets ideella organisationer, samt använda kontrollen för att tjäna egna politiska syften. 

Från skribenten

2 KOMMENTARER

  1. Det löntagarfonderna misslyckades med att göra har istället blackrock och vanguard mfl lyckats med. Frågan är om deras ägande är bättre än om vi själva ägt landet.

    • Har de? De två du nämner må arbeta för saker man inte håller med om, men de har väl inte omöjliggjort för andra att äga företag?

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här