Sockenförsvar slår värdegrundsförsvar

Jag har en dröm. Det är att Sveriges tre tusen socknar återuppstår som politiskt autonoma enheter och Sverige omvandlas till ett frivilligt försvarsförbund. Många som bor ute i landet kan sympatisera med idén om självstyrande hembygder, men en invändning som nästan alltid kommer på tal är att det inte går eftersom staten Sverige behövs för försvaret.

Varför blir inte Sverige angripet idag?

Har du sett ”försvaret” på länge? Så här ser det ut numera. Knappast något som skrämmer ryssen. Om Ryssland eller Nato bestämde sig för att invadera Sverige skulle vi ändå inte ha något att sätta emot. Trots det blir Sverige inte invaderat. Det måste bero på något annat än det nationella försvarets förträfflighet. En förklaring är att Sverige för tillfället inte har någon stat i närheten som har intresse av att kriga mot eller ta över Sverige. En annan är att Sverige ingår i informella försvarsallianser. Småstater som Liechtenstein och Monaco blir inte heller invaderade och övertagna; av samma anledningar.

Ett frivilligt försvar byggt på kärlek till hembygden

Men hur skulle vi ha råd med dyr materiel som stridsflygplan och ubåtar utan ett obligatoriskt storskaligt nationellt försvar?

För det första kan en frivillig försvarsallians hålla en större budget än dess enskilda medlemmar och köpa in dyr gemensam utrustning. Folk som älskar sitt land kommer givetvis att bidra till dess försvar. När den liberala regeringen 1911 skar ner på krigsmaktens budget startades Svenska pansarbåtsföreningen som framgångsrikt samlade in tillräckligt med medel för att bygga pansarskeppet Sverige. Ett folk som inte frivilligt vill försvara sig med mannar eller medel ska självfallet inte tvingas. Det ska tillåtas att gå under. Svenska folken har en inneboende, om än latent, stark försvarsvilja. De har också visat sig villiga att frivilligt hjälpa grannfolk i nöd.

För det andra är behovet av dyr och komplicerad utrustning ganska begränsat för ett försvar. Afghanistan är ett lysande exempel. Med handeldvapen, hemmabyggda bomber, kärlek till blod och jord besegrade de alldeles nyligen världens farligaste och mest aggressiva krigsmakt. Några årtionden tidigare hade Sovjetunionen varit i Afghanistan och prövat lyckan. Mot sovjetiskt flyg fungerade billiga värmesökande robotar modell Sidewinder. Attackhelikoptrarna släppte man sten i rotorn på från bergssidorna. Till slut hade afghanerna tröttat ut, konkursat och besegrat angriparna. Britterna har också varit där och gått på pumpen. Det är inte utan anledning som Afghanistan kallas imperiernas kyrkogård.

Guerilla är effektivt som försvar

Om man vill gå till angrepp i fjärran land behövs en stor krigsapparat. Men till försvar är en guerrilla på eget territorium mycket effektivt. Ett ofta citerat uttalande av osäkert ursprung lyder ”Amatörer pratar strategi, proffsen pratar logistik”. Ett av en angripares största problem är just logistiken, att kunna frakta utrustning, reservdelar, förnödenheter till främmande krigsskådeplatser. Ett enkelt eldöverfall mot en transportkolonn, sprängning av en hamn eller bro orsakar enorma logistiska problem. Vill man försvara sin socken kommer man långt med handeldvapen, kreativitet, kännedom om terrängen, lokal försörjning av förnödenheter. Stridsmoral har också stor betydelse. Den som försvarar sin jord är oändligt mer motiverad av fosterlandskärlek än fiendens soldater som mer eller mindre är utkommenderade till ett farligt och tråkigt krig de inte har något personligt intresse av. Ett avgörande problem i Vietnam var faktiskt att de amerikanska soldaterna till slut hade så låg stridslust att de sköt sina egna officerare i ryggen för att slippa strida.

Det framtida sockenförsvaret

Ett försvar byggt på hemvärn, av män som försvarar sin hembygd, är oerhört kraftfullt. Hemvärnet var en gång en stomme i Sveriges försvar, och är det i någon mån än idag. Det har föreslagits att göra det till en egen försvarsgren vid sidan om armén, marinen och flygvapnet. Tyvärr har hemvärnet besudlats med samma värdegrundsröta som resten av försvaret, det har samövat med Nato och kan också tas i anspråk till försvar av huvudstaden och de folkvalda. Inget av detta ligger i hembygdens intresse.

När socknarna blir fria ska det återigen byggas hemvärnsgårdar, grundas skytteklubbar, förvaras automatvapen och mängder av ammunition i hemmen. De flesta vapenföra män kommer med glädje delta i bygdens beredskap. De kommer samöva med grannsocknarna och leka krig i skogarna. Den enda värdegrund som gäller är blod och jord. För att travestera ett populärt fejkcitat av en japansk amiral: ”Man kan inte invadera Svitjod. Det skulle finnas en bössa bakom varje grässtrå!”

För övrigt måste man se upp med militärallianser. De har en tendens att få eget liv och utvecklas till stater som med tiden vänder vapnen inåt. Se till exempel historien om Attiska sjöförbundet. Eller NATO. Eller för all del svenska staten. Mer om det en annan gång.