Den som är satt i skuld är icke fri. Så diktade statsminister Göran Persson efter att han plundrat pensionskassorna och generöst betalat av på den statsskuld som han och hans företrädare byggt upp.
Lån och skuld är en tveeggad överenskommelse. Å ena sidan kan det vara en användbar hävstång för att få större utväxling på en bra affärsidé. Men om affärsidén går i stöpet kan man bli skyldig mer än man satsat och riskera hela företaget. Denna baksida gör att lån kan fungera som ett listigt sätt att förslava folk och nationer. Det kan användas som en metod för att systematiskt tillskansa sig fastigheter, företag och nationella naturresurser. Men för att det ska fungera krävs en pusselbit till: våldskapacitet för att tvinga gäldenären (låntagaren) att uppfylla sitt åtagande.
Ett vanligt modus operandi är när Världsbanken lånar ut pengar till ”utvecklingsprojekt” i tredje världen. Pengarna hamnar ofelbart i fickan hos någon korrumperad afrikansk president som köper vingar för pengarna. Projektet rostar ihop och ger ingen avkastning. Eller när systerorganisationen Internationella valutafonden lånar ut nytryckta pengar för att ”rädda” en ekonomi som de folkvalda försatt i kris, till exempel Grekland för några år sedan. När skulderna ska betalas finns givetvis inga pengar, men det går utmärkt att betala med gruvor, andra naturtillgångar eller värdefulla statliga företag. Familjen Rotschild gjorde sin förmögenhet på att låna ut pengar till stater, ofta för att finansiera krig, och då gärna båda sidor samtidigt. Gäldenären skulle kunna säga: ”Nej tyvärr, du gjorde en dålig affär genom att låna till oss på Kurrekurreduttön, vi kan inte och kommer inte betala tillbaka. Hejdå!” En sådan politiker skulle riskera att i bästa fall få sitt land avskuret från det internationella banksystemet, och i värsta fall att inte få det där efterlängtade nästa jobbet i EU eller FN. Det skulle alltså aldrig ske.
Det fungerar liknande på nationell nivå. Staten och banksystemet skapar i praktiken pengar ur luft genom att skriva ut nya lån utan att någon sätter in besparingar. Det leder till två saker: För det första, när mängden pengar i cirkulation ökar drivs priserna upp på främst fastigheter, företag och aktier. Men alla priser stiger med tiden. För det andra orsakar prisinflationen till slut en ekonomisk kris. Vid det läget går företag i konkurs, arbetslösheten stiger och folk kan inte betala bolånen. Då tar banken med hjälp av lagar och det statliga våldsmonopolets stöd över ditt företag och din bostad via konkursförfarande. Du sitter kvar med lånet. Ett exempel på detta är hur familjen Wallenberg byggde sitt imperium via Stockholms Enskilda Bank. På detta sätt kan stat och banker i maskopi tillskansa sig hederligt folks egendom. Det spelar ingen roll om det är planerat eller ej, detta är effekten av det.
Det skulle kunna vara annorlunda. Det skulle kunna vara så att banken inte hade våldsmonopolet i ryggen utan fick skylla sig själv när den gör dåliga affärer. Det vore inte så konstigt som det låter. När jag studerade ekonomi i USA läste jag en kurs i fastighetsekonomi. Många gånger sa läraren att om man inte kan betala lånet på fastigheten, just give the keys to the bank and walk away. Det förvirrade mig för jag förstod inte hur det skulle lösa problemet. Det finns människor som fick gå från hus och hem under den svenska fastighetskrisen på 90-talet som ännu betalar av sina banklån. Men så fungerar det inte i USA. Kan man inte betala lämnar man huset till banken och går iväg skuldfri. Banken gjorde helt enkelt en dålig affär och får stå sitt kast. I Sverige däremot tar banken huset och man går iväg bostadslös med skulden kvar. Statens kronofogde hjälper sedan bankerna att driva in skulden till sista blodsdroppen.
Det amerikanska exemplet är en illustration av ursprunget till ordet kredit. Det kommer av latinets credo som betyder jag tror. Borgenären (långivaren) tror och litar på att gäldenären kommer att frivilligt betala tillbaka. Att ha kredit innebär egentligen att ha trovärdighet, gott rykte och anses vara pålitlig. En sådan person kommer frivilligt göra sitt bästa för att uppfylla sin del av avtalet genom att betala sina skulder och räntor. Så upprätthåller han sitt goda rykte och kommer kunna göra bra affärer även i framtiden. En person med kredit, alltså trovärdighet, kan få låna. Så har det fungerat under bättre tider. Borgenärer lånade endast ut till människor med kredit, människor de litade på. Och det var ingen stor skara. Kreditväsendet var litet och tämligen ofarligt.
Det är för övrigt intressant att se företrädesordningen vid en konkurs. Först ska staten få ”sin” del av företagsliket för ännu inte betalda skatter. Därefter får bankerna (med hjälp av statlig konkurslagstiftning) sin del. Sist i kön står aktieägare, det vill säga individer och framtida pensionärer. Först staten och bankerna, sist folket.
Förr ingick man avtal genom ett handslag och ett löfte. Man uppfyllde sina åtaganden så gott man kunde för att vårda något av det dyrbaraste man hade: sin heder och sin kredit. Sedan staten har blandat sig i har tillit ersatts av statens våldsmonopol, morot har ersatts med piska, ärliga räntor har ersatts av marknadsmanipulerande centralbanker. Med avtalsrätt, konkurslagstiftning, jurister, kronofogde och i slutänden hot om fängelse och våld pumpas kontinuerligt vanligt folks egendom över till staten och kapitalet.
Det är inte helt lätt att begripa hur allt hänger ihop. Det är kanske meningen. Om folk förstod skulle de istället för att vörda institutionerna bränna ner dem till grunden.
