Representativ demokrati kan ses som en projektion av folkviljan ned i ett antal ledamöter i en beslutande församling. Ledamöterna utses genom fria och rättvisa val. Det är den ideala bilden och i Sverige gäller den bilden alldeles oavsett hur sedan verkligheten ser ut och fungerar.
Den svenska riksdagen har 349 ledamöter och en 4%-spärr i valet. Att det förhållandet ska bestå, verkar det föga förvånande råda konsensus om i riksdagen. Från V till SD. Trots att spärregeln effektivt omintetgör den representativa demokratin genom att exkludera alla de väljare som röstat på partier under spärren. Fina och högtravande ord står sig slätt mot viljan att försvåra konkurrens.
Någon övre gräns för hur många röster som kan lyftas bort genom 4%-spärren finns inte. I teorin kan fem partier vardera få knappt 4% och därmed förlorar strax under 20% av väljarna helt sonika representation. Detta förhållande ger återkommande upphov till påståenden om bortkastade röster. Märkligt nog ger det inte upphov till en debatt om behovet av konstitutionella förändringar.
Den naturliga spärren vore 1/349 del av väljarna. Alltså ca 0,3%. Förra valet motsvarade det 18 558 röster. Istället krävdes det drygt 13 gånger så många röster för att ett parti ska ta plats i riksdagen. Det är en enorm skillnad och ändå kan ingen idag redogöra för varför 4%-spärren ska fortsätta användas. Alla förstår att det vore mer demokratiskt att ge representation från och med första erövrade mandat enligt den naturliga spärren. Knappast vågar någon trött etablissemangspolitiker påstå att vi gör demokratin mer väl fungerande genom att inskränka den. Ändå gör man just det; inskränker den.
Man kan också vända på steken och ställa frågan: vilket totalt antal mandat i riksdagen skulle naturligt motsvara att 4%-spärren vore synonymt med ett mandat? Det är en matematisk fråga och svaret är 25 mandat. Varför har vi då 349 mandat? Om en tredjedel av de 349 riksdagsledamöterna skulle ta till orda i endast fem minuter vardera under ett riksdagsmöte, så skulle nästan 10 timmar rinna iväg. Alla inser nog att riksdagen är sammansatt av en majoritet sittfläsk. Ledamöter utan egen vilja, vett eller kapacitet. 349 ledamöter, men spärregler som motsvarar en riksdag med 25 ledamöter och ingen annan spärr än den naturliga.
I regionval råder 3%-spärr. I kommuner 2%- eller 3%-spärr, beroende på kommunens storlek. Stockholms Stad har 101 ledamöter i fullmäktige. Sveriges minsta kommun Bjurholm har 21. Ett mandat i Stockholm utgör knappt 1% av fullmäktige. I Bjurholm är samma mandat 4,8%, vilket är betydligt mer än den 2%-spärr som råder i valet. Snurrigt och inkonsekvent? Absolut.
Det går att göra på annat sätt. Personval är förstås att föredra. Minskat antal riksdagsledamöter likaså. Holland kan utgöra mall. Deras direktvalda lagstiftande kammare har 150 ledamöter och inga spärregler.
