En före detta vänsterpartist, kommunist och numera politisk vilde har genom demokratisk kohandel försvårat Sveriges inträde i NATO och räddat Morgan Johanssons politiska karriär i ett enda slag. Svenska NATO-kramare är upprörda över att de inte får lämna över vårt självbestämmande i försvarsfrågor till ett fjärran globalt organ. De är så upprörda att många av dem uttrycker saker som “det ska vara förbjudet att vara politisk vilde”, “man måste följa partilinjen” och liknande. Detta är ett lysande exempel på hur partipolitik trubbar av tankeförmågan.
Sverige är indelat i 29 valkretsar och ur varje valkrets väljs ett antal av de 349 riksdagsledamöterna. Min valkrets bidrar med 5 riksdagsmän. Det kan jämföras med Stockholms kommuns 29 och Stockholms läns 39, men det är en annan historia.
Tanken med valkretsar är att de olika representanterna ska representera sin hemorts intressen i det stora riksdagshuset i den stora staden. Inom en valkrets röstar man fram de personer som bäst tillvaratar hemortens intressen. Det är i grund och botten en sund idé.
Ovanpå denna sunda botten har man tyvärr lagt partiväldet. Det innebär att en hederlig, icke-ideologisk och allmänt pålitlig man inte får kandidera för att representera sin hemort utan att också tillhöra ett parti. Han måste alltså ha en massa ovidkommande ideologiskt bråte med sig i bagaget. Om herr Kronblom från Knäckebröhult vill kandidera måste han ha åsikter om vården i Västerbotten, skolan i Skåne, EUs jordgubbsreglemente, WHOs pandemifördrag, huruvida massmordet på armenierna kvalificerar som folkmord, med mera. Om man inte tillhör en parti och representerar ett ideologiskt program utan bara vill representera sina väljare är man “politisk vilde”. Att vara vilde är nästan lika fult som att vara populist. Vid närmare eftertanke kanske problemet är att en vilde är en typ av populist, en som bara representerar den råa folkviljan utan ideologisk överbyggnad och partipolitiskt sänke.
Partiväldet har ett flertal samhällsfarliga incitament. Istället för att lösa praktiska lokala problem blir partiväldet frikopplat från vardagen och mer intresserat av att lösa ideologiska problem och omdana samhället efter partiprogrammens utopier – vilket skapar praktiska problem. Det söker stora enhetslösningar istället för anpassningar efter specifika behov. Det gör utövarna mer intresserade av mondäna utrikes relationer än alldagliga inrikes behov. Förra gången partivälde prövades, under den så kallade frihetstiden, gick det så illa att Gustav III såg sig tvungen att avbryta experimentet medelst statsvälvning. Samma incitament rådde då som idag varför vi kan förvänta oss samma resultat.
Idealet borde vara en riksdag av politiska vildar utan partitillhörighet, inte en riksdag av 349 partigängare. Faktum är att dagens system i praktiken nästan är ekvivalent med att folket röstar på sitt favorit-partiprogram, författarna av respektive partiprogram får en andel av de 349 rösterna, och vid varje omröstning lägger han alla sina röster på sitt favoritförslag. Individerna som sitter i riksdagen kan avskaffas så länge de bara röstar enligt partilinjen.
Vilden som idag räddade Morgan Johansson och krånglade till det för NATO illustrerar detta. Hon sitter i riksdagshuset och representerar sitt folks intressen oavsett partiprogram. Tyvärr är hennes folk en vilt främmande folkgrupp vars intressen oftast har mycket lite med svenska folkens intressen att göra. Hon illustrerar en mycket farlig aspekt av den storskaliga representativa demokratin. Men mer om det en annan gång, idag glädjer vi oss åt en liten seger även om det var ren tur.
Bäste Klaus.
Du om någon borde som livsval och för några år framöver, helt åsidosätta sunda normer och värderingar, medelst peruk och diffust pronomen -kuppa dig in sekten SAP och få fast track till partitoppen. Därefter hamna i riksdagen, gå ur partiet och bli vilde. Därefter urholka kakistrokatin genom slughet i riksdagen.
För evigt inskriven i historieböckerna!
Tack redaktionen för ett alltid mycket bra innehåll. Hoppas fler vakna hittar hit.