Onsdagen den 15/9 höll riksdag och regering i samarbete ett heldagsseminarium om demokratins genombrott, utveckling och framtid. Anledningen är att det i år är 100 år sedan demokratins införande i Sverige.
Politiker samtalade, statsvetare höll små föreläsningar. Partiledarna såväl som folket på gatan klipptes in med korta små tal om vad demokrati betyder för dem. En intellektuellt helt slätstruken kvinna med representativt yttre modererade det hela. Alltihop andades yrkespolitiker, parfym, pressveck och höginkomsttagare.
Den härskande klassen höll helt enkelt hov i Andrakammarsalen. Så långt bort från folket som möjligt.
Ska man sammanfatta det här seminariet i en mening, får det lov att bli detta: varken statsvetarna, yrkespolitikerna eller folkets representanter verkade förstå vad demokrati är. Ideligen återkom flum om rättigheter, frihet, inkludering och ett ”öppet samhälle”. Eller varianter på dessa.
Demokrati betyder folkstyre. Punkt slut. I ett samhälle med proportionerliga val, utpräglad representativ demokrati av partistyreslag (sanna personval är frånvarande, partierna utser kandidaterna och rangordnar dem) och inga egentliga maktbegränsningar för politiker i konstitutionen, så blir folkstyret ett rent majoritetsstyre.
Med andra ord: the winner takes it all. Vill 51% av väljarna ha socialism, så är det socialism det blir. Majoritetens tyranni är en integral del av svensk demokrati. Den gamle fackföreningsmannen Stefan Löfven erbjuder inte folket MBL-förhandlingar om massinvandringen. Min, din och folkets delaktighet i beslutsprocesserna mellan valen är obefintliga. Vi gör endast en sak: fördelar mandaten i riksdag, region- och kommunfullmäktige, och det sker vart fjärde år. Allt annat gör de beslutande församlingarna. Inte ens beslutande folkomröstningar hålls och det är sant att i en hög andel av de rådgivande folkomröstningarna så följer inte politikerna den manifesterade folkviljan.
Denna svenska variant av ”folkstyre” framställs av dessa kostymklädda människor som en fantastisk uppfinning. Inför detta yrkespolitikernas geschäft och hyckleri, kan jag inte känna annat än förrakt och äckel. Socialdemokraterna ägnade 1960-talet åt att genomdriva en rad förändringar som slog sönder det decentraliserade Sverige och centraliserade därmed makten. Åtgärderna ämnade att konsolidera det egna maktinnehavet. Kulmen nåddes 1968, då partiet fick egen majoritet i riksdagsvalet och fulländade sin skapelse med att införa enkammarriksdagen med 4%-spärr, samt den kommunreform som slutligen frikopplade en majoritet av väljarna från det lokala sammanhanget.
Idag är det inte kommunerna man slår sönder, utan nationen. Knappast var det en slump att statsvetaren Olof Petersson resonerade kring klimatfrågan och vad dess behov av global lösning kräver av demokratin. Som om det inte räckte med den makt som redan stulits från oss och flyttats till Bryssel, där den homeopatiskt späds ut med folkviljan hos andra folk, med vilka vi har föga gemensamt och vars röster är lika devalverade som våra.
Här skulle den här texten kunna ta slut och endast vara en sur och bitter uppstötning över den demokratiska hand som delats mig och min familj. Det leder inte framåt. Därför vill jag ge dig läsare något väldigt konkret att fundera på. Något att – förhoppningsvis – ta till dig, bära med dig och göra till ett argument i din egen kritik av det påstådda ”folkstyret”.
Kommunen är den minsta organisatoriska enheten i den svenska demokratin, till vilka väljarna utser representanter i den beslutande församlingen. En av rikets minsta kommuner är Ydre i Östergötland, med 3712 invånare. I små kommuner råder 2%-spärr till fullmäktige och i valet 2018 noterades 2591 giltiga röster i kommunfullmäktigevalet i Ydre. 2% av det avrundat uppåt är 52 röster. Nu räcker det inte med det antalet röster för att ta ett mandat, då fullmäktige har 21 sådana och 1/21 är 4,8%. En 1/21-del av rösterna är 124 och det antalet hade räckt för ett parti att ta plats i Ydres fullmäktige med en ledamot.
Jämför nu Ydre med den demokratiska anomalin Stockholms Stad. Antalet invånare är absurda 900 000. Nästan fyra gånger så många som i mitt hemlän Västernorrland. 16 gånger fler än min hemkommun Örnsköldsvik. 242 gånger större än Ydre kommun. En väljare folkbokförd i Stockholms Stad röstar i den minsta demokratiska organisationsenheten i något som är nästan tre gånger så stort som landet Island. Den isländska nationen har ca 350 000 invånare och reproducerar ett unikt språk och en unik kultur.
En väljare i Stockholm har inget demokratiskt förhållande till kommunen och inget inflytande över angelägenheter i sin vardag ställda under kommunal kontroll. Med 3%-spärr till fullmäktige krävdes i valet 2018 fler än 18 548 röster för att erhålla representation i fullmäktige. Ungefär sju gånger det totala antalet godkända röster i fullmäktigevalet i Ydre kommun – bara för att komma in i fullmäktige.
Detta menar hycklarna och demokraticharlatanerna att vi ska fira. Lägg det på minnet.
