lördag, juli 13, 2024
HemPolitikValsystemet och det svenska tillståndet

Valsystemet och det svenska tillståndet

Går det att förklara det svenska självdestruktiva beteendet? Jag tänker på fenomen som massinvandring, förstörd skola och hbtq istället för kärnfamilj. Många exempel finns. Det gäller politiska frågor som antingen hanteras i direkt strid med samhällets kollektiva intressen – som vår överlevnad – eller frågor som tillskrivs en överdriven betydelse och förbrukar orimligt stora resurser.

Jag menar att en förklaring finns och att den pekar på konkreta praktiska omständigheter i samtiden. Sådana som enkelt kunde förändras genom politiska beslut. Budskapet här är därför positivt: Sverige kan förändras till något avsevärt bättre genom relativt få och enkla åtgärder.

Demokratin är drygt 100 år. Det är 3-4 generationer. Inget land i världen har haft demokrati (som den idag definieras) längre än ungefär denna tidsrymd. Som styrelseskick är demokratin därför helt ung och med alla rimliga mått mätt ännu oprövad. Varför då? Därför att huruvida ett styrelseskick är stabilt fungerande måste bedömas över många generationsväxlingar. I fallet arvsmonarki är ett sådant påstående självklart, men det gäller även den parlamentariska demokratin.

Partivälde istället för personval föder nepotism

Svensk demokratis kärna kan beskrivas som proportionerliga val med ett försumbart inslag av personval. “Kryssandet” av namn på valsedeln har ingenting med verkligt personval att göra. I sådana system gäller att den politiskt ambitiöse individen inte ska erhålla väljarnas utan sitt partis förtroende, för att ha en chans att bli invald i riksdagen (och kommunfullmäktige, regionfullmäktige). Att positionera sig internt i partiet föregår alltså den kollektiva ansträngning som syftar till att partiet ska få en hög andel av väljarnas röster.

Detta positionerande är sedan länge befläckat med nepotism. En okänd men betydande andel av företrädarna för de partier som existerat sedan demokratins införande 1921, är barn till tidigare företrädare. Möjligen är Vänsterpartiet ett undantag. Socialdemokraterna och Centerpartiet påstår jag vara mest anfrätta av nepotism. I tidigare texter har jag berört Per Nuder (S), Amalia Rud Pedersen (S), Annie Lööf (C ) och Jesper Eneroth (S). De är alla barn till politiker och många, många fler exempel finns.

Vilka mekanismer det är som ger barnen till etablerade partiföreträdare konkurrensfördelar när de ormar sig uppåt i sina ungdomsförbund och letar sig in på valsedlarna som kandidater i valen, kan man diskutera. Det är inte det viktiga. Empirin visar att sådana konkurrensfördelar finns och det räcker här att slå fast just det.

Det ska här noteras att den partiinterna nepotismen kräver ett partistabilt politiskt system. Partierna som hyser nepotismen inom sig måste dominera svensk politik och göra så uthålligt över generationerna. Så är också fallet med S, C och M.

Nepotism främjar värdegrundsextremism

Hur ska den politiskt ambitiöse individen agera inom sitt parti i det fall denne saknar välgörare i de äldre generationerna? Meritokrati existerar inte inom de etablerade partierna (inklusive SD). Det enda som betyder något är att få röster från medlemmarna på årsmöten och forum där kandidatlistor spikas. Oftast föregås det av att erhålla valberedningens gunst.

För den som saknar rätt politisk stamtavla och därmed inte kan förlita sig på att nepotistiska mekanismer ska gynna den egna saken, finns endast ett sätt: ta de äldre ledarnas idéer, radikalisera dem och driv dem ännu hårdare. Det är så du är en duktig partirepresentant. Därför finner vi alltid representanter i de traditionella partierna som verkar för radikala idéer i vissa frågor.

De moderata invandringsextremisterna Reinfeldt och Kristersson

Den 28 oktober 1998 lämnades en motion in i riksdagen som började så här:

“I en värld där avstånd spelar allt mindre roll blir det vanligare att flytta över nationsgränserna. Invandring är i grunden något positivt. Liksom det är bra att människor inom Sverige flyttar från orter där det råder arbetslöshet till orter där det råder brist på arbetskraft, är det naturligt att människor flyttar från länder där de tvingas leva i fattigdom till länder där de kan få det bättre. Att flytta dit där ens personliga förutsättningar kan komma till användning är konstruktivt.”

Medförfattare var Ulf Kristersson. Idag är han Sveriges statsminister. Hans moderate företrädare på posten var även han radikal i denna fråga och det tjänade honom väl i den politiska karriären. Eftermälet blir ett annat: samhällsomstörtare. En mer föraktad ännu levande (ex)politiker än Fredrik Reinfeldt finns förmodligen inte idag. Båda dessa moderater har varit radikaliserande krafter i invandringsfrågan. Reinfeldt trots att han är politikerbarn. 

Vi slår fast: Ett stelt partipolitiskt system utan verkliga personval, där samma partier dominerar över generationerna och politisk karriär görs internt i partierna, leder till radikalisering i en rad olika frågor. Radikaliseringen är så stark att den verkar mot nationens bästa.

Tre faktorer som skyddar de etablerade partierna från utmanare

Naturligt infinner sig två frågor: varför är det samma partier som dominerar svensk politik över generationerna och hur kan man förvandla det politiska systemet från dess stela form till något mer dynamiskt? 

Svaret är tredelat och relativt enkelt att formulera översiktligt:

  1. valsystemet är orättvist och gynnar kraftigt de etablerade partierna
  2. de etablerade partierna finansieras av skattebetalarna (partistöd), samt
  3. den media som ska granska och kritisera 1 och 2, är köpt och tystad med mediestöd och skattefinansiering (public service).

Det finns säkert fler fenomen i Sverige som bidrar till att konservera de etablerade partiernas makt och upprätthålla deras narrativ. Ett exempel är den enorma bidragsgivningen till åsiktsorganisationer. Sida försörjer ett dussin s.k. “strategiska samarbetspartners” som i betydande omfattning ägnar sin tid åt att kritisera högerkonservativa åsikter. Ett exempel är Civil Rights Defenders. Även studieförbunden finansieras av skattemedel och är antingen filialer till politiska partier (ABF – Socialdemokraterna, Vuxenskolan – Centerpartiet) eller uppehåller maktens narrativ autonomt (Sensus – Svenska kyrkan, Ibn Rushd – muselmanpropaganda). Dessa fenomen skulle dock upphöra om ovan tre punkter förpassades till historiens skräphög.

Det svenska valsystemet är en anomali sett ur ett internationellt perspektiv. Mig veterligen har inget annat europeiskt land ett valsystem med proportionerliga val, som så gravt gynnar de etablerade partierna och missgynnar de partier som försöker konkurrera från en position utanför riksdagen. Kommande EU-val kan tjäna som exempel.

Distribution av valsedlar

De etablerade partierna kommer att få sina valsedlar gratis utlagda av kommunernas valnämnder och behöver inte lyfta ett finger i det arbetet. Varje etablerat parti får valsedlarna gratis på skattebetalarnas bekostnad. Partier utanför denna stugvärme måste köra ut valsedlar till 6000 vallokaler för egen maskin. En mindre andel kommuner väljer att hjälpa alla partier med detta arbete, men den stora majoriteten gör det inte. Typiskt ligger antalet vallokaler som småpartierna måste täcka på runt 5000. Småpartierna betalar för valsedlarna från första valsedeln. Värdet på de etablerade partiernas gratisvalsedlar är 1,7 miljoner kr – per parti. 

Valsedlar är ett viktigt reklammaterial för partierna. De flesta etablerade partier gör direktutskick till väljare med partireklam och där bifogas valsedlar. Tryckerierna som trycker valsedlarna gör det i en ordning de bestämmer själva. De stora partierna kan få sina valsedlar levererade över en månad före småpartierna. 

Valmyndigheten skickar ut röstkort till varje väljare. Det bifogas inte någon information om vilka partier som är valbara i valet. I vallokalen finns inte heller något anslag som visar vilka partier som är valbara. Där finns endast valsedlar – för de partier som fått dessa utlagda av valnämnden respektive lyckats distribuera dem dit själva. Partierna får typiskt inte tillträde till vallokaler för avlämnande av valsedlar förrän de öppnar för röstning kl 8 på valdagens morgon. Återigen; 5000 vallokaler. På valdagens morgon kl 8. 

Politiker ältar ständigt hur viktigt det är med högt valdeltagande. Däremot är det inte viktigt att alla väljares röster räknas. 4%-spärren säger att partier som inte får minst den andelen röster, ska inte deltaga i fördelningen av mandaten och spärren tillser därmed effektivt att små partier förblir små partier utanför riksdagen. 

Det svenska valet borde vara en fri konkurrensutsättning av den politiska makten vart fjärde år, men är det inte.

Skattefinansierat partistöd

Partistöd i Sverige baseras på antal mandat, oavsett om det är på riks-, region- eller kommunnivå. Stödet är extremt stort och utgör över 80% av partiernas inkomster. De etablerade partierna är så långt ifrån medlemsfinansierade man kan komma. 

Socialdemokraterna i min hemkommun samlade 2018 runt 40% av rösterna. Partiet fick 1 miljon kr i kommunalt partistöd. Det motsvarade då ungefär en tusenlapp per medlem i Socialdemokraternas kommunförening. Samtidigt var medlemsavgiften 240 kr, varav 60 kr gick till kommunföreningen.

1000 kr per medlem från skattebetalarna till partiet. 60 kr från medlemmen själv. År 2020 kom endast 1% av Socialdemokraternas intäkter på riksnivå från medlemsavgifter. 

Statliga stöd till partierna summeras till ungefär en halv miljard. Kommunalt partistöd minst lika mycket och regionalt dito inte långt därifrån. Lägger man till diverse andra stöd som partierna eller deras under- eller sidoföreningar (kvinnoförbund, ungdomsförbund, m.fl.) mottar, så hamnar totalsumman på över 2 miljarder kr. 

Det här är som mycket annat i Sverige, ett obehagligt internationellt rekord. Det ser inte likadant ut i andra länder. I Tyskland utgår partistöd på medlemsantal och inte antal mandat. De tyska partiernas intäkter från medlemsavgifter är våldsamt högre och partistödet likaledes lägre. 

Faktum är att det svenska partistödssystemet och -mentaliteten, är så absurd att svenska skattebetalare får bekosta partistöd till andra länders partier. Biståndsmyndigheten Sida ger mångmiljonbidrag till s.k. PAO:er (Partinknutna organisationer), vilka i sin tur skickar miljonerna vidare i stöd till partier ute i världen. Socialdemokraternas PAO är Olof Palme Internationella Center. Verksamhetsåret 2022 hade centret intäkter på 196,5 miljoner kr. Av dessa var 160,2 miljoner kr hänförliga till bidrag från Sida. Det är 82% av intäkterna. 

På gymnasiet fick jag lära mig på samhällskunskapen att det svenska partistödet nog ändå var att föredra framför varianten där offentlig sektor inte ger partierna bidrag. Det är viktigt att skola in nya generationer rätt. 

(Den som vill fördjupa sig i partiernas intäkter finner dem redovisade hos Kammarkollegiet.)

Mediestöd som gynnar de etablerade partierna

Media är den sektor som ska granska makten och lyfta fram orättvisor och missförhållanden, särskilt när sådana finns i offentlig regi. Att ge sig på det svenska valsystemet borde vara spel för öppet mål för en ung och hungrig journalist. Tänk att få intervjua en lokal sossepolitruk som stammande försöker förklara varför man aktivt beslutar att inte ge samtliga partier möjligheten att få sina valsedlar distribuerade av kommunens valorganisation. Eller att jämföra partistödet som intäkt per medlem med medlemsavgiften och sedan göra en utblick i världen. Det borde vara mumma, eller hur?

Ändå sker det inte. Journalistkåren och redaktionscheferna är sammanvuxna vid höften med partiväldet och förskingringen av skattemedel. De s.k. granskande journalisterna är antingen anställda hos skattefinansierade public service eller hos tidningar vars hela vinst finansieras av mediestöd. 

Precis som med partistödet är det svenska mediestödet en anomali. Finland har inget alls. Inte heller Tyskland. 

Och om valsystemet är journalisterna helt okunniga. För såväl den genomsnittlige väljaren som journalisten, är val något som flimrar förbi vart fjärde år. Att det svenska valsystemet skulle vara rättvist och demokratiskt, är hos journalisterna inte en falskt etablerad sanning, utan ett axiom. Det bara är och behöver inte motiveras. Det är lika osannolikt att någon kritik mot detta system skulle släppas fram, som ett ifrågasättande av sekulära trosbekännelsen “allas lika värde”. 

Sammanfattning

Med medlems- och donationsfinansierade partier och en verkligt fri konkurrensutsättning av den politiska makten, samt en fri media på en fri marknad utan offentliga bidrag, så skulle Sverige snabbt nyktra till. Väljarna skulle på allvar börja straffa partierna när de driver verklighetsfrånvända och radikala snömosfrågor. Enskilda partier skulle inte bli nepotistiska och korrupta institutioner som idag, inom vilka vissa enskilda individers enda väg till framgång och berömmelse går via att alltid höja den radikala insatsen gentemot sina genom släktskap gynnade konkurrenter. 

Vägen dit går genom att reformera valsystemet och avskaffa parti- och mediestöd. Tre konkreta frågor som – om än inte på något vis enkla att ta sig an – ändå är enkla att ha i sinne och fokus. 

En livstid om så krävs.

Från skribenten

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här