Värdegrunden muterar – välkommen demokrativillkor

Värdegrunden

Om värdegrund skriver Wikipedia:

”Värdegrund är ett svenskt och i viss mån norskt begrepp som började användas i slutet av 1990-talet i diskussioner kring framför allt ett kollektivs gemensamma etiska grundvalar eller värderingar; exempel på kollektiv är en nation, institution, förening eller folkrörelse.”

Min arbetsgivare har antagit en etisk policy och i den ingår en värdegrund. Arbetsgivaren bedyrar att verksamheten sköts på ett visst sätt utifrån diverse hel- eller semipolitiska begrepp. Anställda åläggs diffusa krav på uppträdande och agerande. Vi ska ”sträva efter”, ”bemöta med respekt” och ”medverka till”. Uttryck som ”könsöverskridande identitet”, ”människors lika värde” och ”ekologiskt, socialt och ekonomiskt hållbar samhällsutveckling” flimrar förbi.

Det hela kan beskrivas som en sekulär trosbekännelse. Ställer du dig bakom det här? Ja. Bra, då är du en av the good guys. 

Något sanktionsmedel mot anställda som inte delar arbetsgivarens uppfattning om samhällsutvecklingen finns inte, då värdegrundsbrott inte är skäl för uppsägning.

Jag betraktar värdegrunden – det är i praktiken en och samma, då olika organisationers versioner är intill förväxling lika i uppbyggnad – som en trosbekännelse i ett etablissemangets anständighetens hägn. Innanför hägnet diskuterar man detaljer i samhällsbygget. Hur ska syrierna integreras? Vad är egentligen bästa åtgärd för att lyfta tiggande romer till ett mer värdegrundsriktigt liv och leverne? Bör kommunalskatten vara 31% eller endast 30%? Etablissemanget kallar de olika svaren på dessa frågor för olika politiska uppfattningar. 

Utanför hägnet utbrister vi: hitresta tiggande romer bör sättas på buss till Rumänien, syrierna återvandra till ett krigsfritt Syrien och kommunalskatten reduceras till 20%. I etablissemangets ögon är inte det politiska uppfattningar. Det är den sekulära motsvarigheten till hedendom – hat. 

Värdegrunden syftar alltså till att samla en majoritet av flocken inom ett hägn, som sedan utgör en slags största gemensamma politiska nämnare. Det har i en rad avseenden fallit väl ut för etablissemanget. Man håller kontroversiella röster borta från media. Åsiktspluralism är knappast närvarande i skolundervisningen. Uppväxande generationer, tillika framtida väljarkår, nås redan i förskolan av värdegrundsmaterial i läroplanen. 

(Förskolans läroplan består av två delar och första delen rubriceras ”Förskolans värdegrund och uppdrag”. Redan i andra stycket nämns ”könsöverskridande identitet”. Därtill får vi veta att ”Inget barn ska i förskolan bli utsatt för diskriminering på grund av…[ ] … sexuell läggning”. Eftersom det är riksdagen som beslutar om läroplan, har minst 175 riksdagsledamöter varit av åsikten att förskolebarn kan sägas ha en sexuell läggning.)

Mindre väl lyckades man när det gällde att hålla vilddjuren utanför stängslet borta från ekonomiska och materiella anspråk. Tidningen Nya Tider beviljades presstöd. De uppläts också plats på en bokmässa. En rad aktörer inom alternativmedia kvalificerade sig till redaktionsstöd. Kommuner har sett sig tvingade att upplåta lokaler till misshagliga organisationer på samma villkor som till den hägnade boskapen. Privata aktörer kan välja bort vilddjur som kunder, leverantörer, samarbetes- eller affärspartners. Kommuner och myndigheter har inte med självklarhet kunna göra samma sak.

Det håller nu på att ändras.

Demokrativillkoret – alla ska inte med

Den 16 mars 2018 tillsatte regeringen en utredning med namnet ”Demokrativillkoren i statlig bidragsgivning”. I utredningsdirektiven kunde man läsa detta:

”Syftet med översynen är att säkerställa att allmänna medel går till verksamheter som är förenliga med samhällets grundläggande värderingar såsom de formuleras i regeringsformen och i de internationella konventionerna om mänskliga rättigheter.”

I begynnelsen var regeringsformen, sålunda. Inte som lag, utan som en samling grundläggande värderingar skrivna i sten för all framtid. Endast de som dansar kring totempålen kan komma ifråga för statsbidrag. Den som tror att regeringsformens värderingar ska kunna förändras genom vanligt politiskt arbete inom demokratin, ska förvägras likabehandling i statsbidragsavseende.

Utredningen lämnade sitt slutbetänkande sommaren 2019 och gav inte mindre än 57 (!) enskilda förslag till författningsändringar. Alla var de ändringar av förordningar och lagar som reglerar statliga bidrag till såväl offentlig sektor som civilsamhälle. 

Förordningen (2015:218) om statsbidrag till folkbildningen kan exemplifiera vad det handlar om. Den tillfördes följande formulering:

”Bidrag får inte lämnas till en

folkhögskola, ett studieförbund eller en studerandeorganisation inom folkhögskolan om den eller någon av dess företrädare, inom ramen för verksamheten,

1. utövar våld, tvång eller hot eller på annat otillbörligt sätt kränker den enskildes grundläggande fri- och rättigheter,

2. diskriminerar eller på annat sätt bryter mot principen om alla människors lika värde,

3. rättfärdigar, främjar eller uppmanar till sådana ageranden som anges i 1 eller 2, eller

4. motarbetar det demokratiska styrelseskicket.”

Dessa ord är vad som väsentligen har införts i alla statsbidragsförordningar. 

För MUCF (Myndigheten för Ungdoms- och Civilsamhällesfrågor) blev demokrativillkoret så betungande att hantera, att regeringen tidigt i höstas tillförde myndigheten 10 Mkr för att klara bidragshanteringen. Myndigheten för stöd till trossamfund fick 3 Mkr av samma anledning. 

Det sitter alltså motsvarande 10 heltidstjänster på MUCF och utreder huruvida bidragssökande organisationer uppfyller demokrativillkoret. Snart får de kollegor på Allmänna Arvsfonden. Regeringen föreslog nämligen den 21 oktober att lagen som reglerar Arvsfondens verksamhet och bidragsutdelande, ska förses med samma demokrativillkor. 

Kommunerna och civilsamhället följer efter

När regeringen visar vägen, följer kommunerna efter. En snabb sökning visar att Helsingborg, Växjö och Stockholm kommuner har infört demokrativillkor i sina riktlinjer för ekonomiskt stöd till civilsamhället. 

Stockholms Stad har också infört demokrativillkoret i sina riktlinjer för lokalupplåtelse. När frågan bereddes i kommunstyrelsen, blev Sverigedemokraternas starke man i Stockholm, Peter Wallmark, så till sig i byxorna att han lämnade ett särskilt yttrande. Det löd i del så här:

”Det är viktigt att demokrativillkoren även säkerställer genom kontroll och uppföljning att staden inte bistår med lokaler till föreningar och projekt som motverkar jämställdhet mellan könen. Det är också viktigt att lokaler inte hyrs ut till föreningar som exkluderar personer på grund av politisk åsikt, kön eller etnicitet.”

Peter Wallmark tyckte alltså att det var viktigt att lokaler inte hyrs ut till föreningar som exkluderar personer på grund av politisk åsikt. Ett halvår senare blir partiet Alternativ för Sverige nekade att hyra lokal av Skarpnäcks stadsdelsförvaltning i Stockholm, då partiet anses bryta mot demokrativillkoret. Någon vederhäftig utredning till grund för beslutet har staden inte gjort. 

Beslutet är överklagat till förvaltningsrätten. Om Förvaltningsrätten inte upphäver stadens beslut eller ställer krav på hur uppfyllandet av demokrativillkoret ska utredas, dokumenteras och meddelas organisationer, så har vi hamnat i följande situation: offentlig sektor kan säga nej till misshagliga föreningar, partier och andra organisationer, på helt godtyckliga grunder. 

Folkets Hus-rörelsen har redan sedan tidigare ett värdegrundskrav på hyresgäster. I Umeå är dessutom Folkets Hus-föreningen en till civilsamhälle maskerad kommunal affär. Umeå kommun äger nämligen 98% av de ekonomiska andelarna i föreningen. När Umeå agerar likt Stockholm, tvår kommunalrådet sina händer och utbrister: men Folkets Hus är fristående från kommunen. 

Den naturliga fortsättningen?

Först togs värdegrunden i bruk av myndigheter, statliga bolag, kommuner, kommunala bolag, privata bolag och organisationer i civilsamhället. Nästa steg blev för vissa av dessa att avkräva samarbetsorganisationer lojalitet till värdegrunden. Särskilt då civilsamhällets organisationer nyttjar offentliga tjänster.

Den naturliga fortsättningen är förstås att överföra lojalitetskravet på individen. För att få gå på kommunens tillställningar, representera idrottsklubben som funktionär eller hyra en lokal av Folkets Hus till 50-årsfesten, måste du och övriga inblandade individer styrka att ni uppfyller värdegrundsvillkoret. Ni ska inte visa att ni har rätt politiska åsikter – det vore ju för hemskt – bara att ni inte har fel åsikter. Värdegrunden är att tycka på ett visst sätt. Demokrativillkoret är att inte tycka på ett visst sätt. 

Över hela världen vänjer sig nu människor vid att i alla upptänkliga sammanhang visa upp vaccinationsbevis i form av en QR-kod. Vilka krav som ställs och styrks genom koden, har egentligen ingen praktisk betydelse; ritualen är densamma och väl implementerad så finns den där, i såväl folkets medvetande som i formen av en digital infrastruktur.

Den som tycker att oro för en sådan utveckling är överdriven eller långsökt, kan fundera över ordet ”värdegrundsincident” eller ett uttryck som ”bryter mot värdegrunden”. Bara häromdagen rapporterade P4 Västernorrland att hemvärnet i Härnösand ”tagit fram verktyg för att motverka värdegrundsincidenter”. Det rör sig om helt harmlösa ”verktyg”, som i sig inte är något hot mot någons friheter eller rättigheter. 

Nej, det viktiga att se, är tankefiguren att individer som bryter mot värdegrunden måste hanteras och att den är under utveckling och spridning.