Varför rättsväsendet föraktas

Nyligen var jag på en tillställning med fin middag. Till bords hade jag en förtjusande kvinna tillika domare. Hon hade varit yrkesverksam i både Sverige och EU. Jag tänkte att nu ska jag hålla tand för tunga och bara ha det trevligt. Det gick ett tag, men sen kom svenskarnas låga förtroende för rättsväsendet på tal och jag råkade säga att ”förklaringen är väl uppenbar”. Hon ville veta vad jag menade. ”Jag skulle kunna svara på det men jag tror inte du vill höra svaret.” Hon försäkrade att det ville hon. Jag lade mina goda föresatser åt sidan och rättfärdigade mig med att jag i alla fall hade försökt.

För att förtjäna allmänhetens förtroende behöver ett rättssystem döma i enlighet med den allmänna rättsuppfattningen. Det svenska rättssystemet har fått eget liv och befinner sig idag långt ifrån den allmänna rättsuppfattningen. Till detta finns flera förklaringar.

För att man ska kunna tala om en ”allmän” rättsuppfattning behöver man ha en befolkning med någorlunda enhetliga värderingar. Hur lyder den ”allmänna” rättsuppfattningen om gruppvåldtäkt av en sommarklädd svensk flicka? När Sverige var homogent var det lätt att besvara den frågan. Efter att våra folkvalda importerat ett par miljoner människor från kulturer med helt främmande rättsuppfattning, där många anser att lösaktiga kvinnor bör få vad de förtjänar, går det knappt längre att tala om en ”allmän” rättsuppfattning. Svenska straffsatser är också anpassade efter svenskar. Invandrarna kommer i många fall från länder med betydligt hårdare straff. Sverige blir i jämförelse rena godisbordet. Ta för dig och betala med en smäll på handen.

Svensk rätt har också ett principiellt problem som delas av de flesta rättsstater idag. Svensk rätt är skriven rätt (jus scriptum) vilket innebär att den är kodifierad i en ”lagbok”. Skriven rätt har en tendens att med tiden fjärma sig alltmer från den allmänna rättsuppfattningen. Rättskipningen reduceras till texttolkning och domstolarnas uppgift blir att försöka tillämpa lagtexten på olika situationer och förstå ”Lagstiftarens” avsikter med texten. Skriven rätt kom till vår del av världen efter olycklig påverkan från den romerska rätten. Hos oss, liksom hos andra germanska folk tillämpades sedvanerätt. Lagmannens uppgift var inte att tolka text utan att utröna allmänhetens rättskänsla och döma i enlighet med den. Det ändrades med statsbyggaren Birger Jarl i hans strävan att skapa ett statligt, centraliserat rättssystem. I Nordisk familjebok läser vi:

Sedvanerätt (även Jus non scriptum, lex non scripta, oskriven rätt) är den art av rätt, som uppstår genom en växelverkan mellan det borgerliga samhällslivets bruk eller sedvänjor och rättspraxis hos domstolar och myndigheter, vilka, efter att en viss bestämmelse gång på gång i det enskilda livet godkänts och till sist förutsattes som gällande, erkänner densamma som utan särskild överenskommelse bindande eller tillämplig. Sedvanerätten utvecklas därför ur vad man kan kalla rättskonstruktionen eller den verksamhet, varigenom i ett visst fall, för vilket skriven rätt saknas, domstol eller annan myndighet uppställer och fixerar en viss norm som rättsnorm. Har detta likformigt skett under en längre tid utan invändning eller avbrott, övergår omärkligt en dylik praxis till sedvanerätt, medan den praxis, som blott innebär en likformig användning af skriven rätt (jus scriptum), icke kan bli annat än lag- eller rättstolkning. Sedvanerätten hade förr vida större betydelse än i nutiden, sedan rättskonstruktionen alltmera begränsats genom en detaljerad och systematisk, men därigenom också ofta hämmande lagstiftning.

Skriven rätt är mycket riktigt ”hämmande”. Om det inte står i lagen är det inget brott. Den är idealisk för ordvrängare och gangsteradvokater som får sina multikriminella klienter friade på teknikaliteter. År 1990 slår två män ihjäl en gammal man i Lindome med hammare. De skyller på varandra. Domstolen kan inte avgöra vem som höll i hammaren och utdelade det dödande slaget. Ingen fälls för mordet. Tre män 16-18 år omringar en pojke och begär att få hans skor. Pojken överlämnar skorna och de fotograferar hans bankkort och varnar honom för att gå till polisen. Kalmar tingsrätt dömde förövarna för rån och övergrepp i rättssak. Fallet överklagas till hovrätten som konstaterar att inget våld utövats – de bad ju bara om skorna – och brottslingarna frias på alla punkter helt i enlighet med lagens bokstav. En syrier i Malmö kidnappade och våldtog kvinnor under pistolhot tillsammans med sin bror. I högsta domstolen lyckades han övertyga rätten att han var under 18 när våldtäkterna begicks – en teknikalitet. Därmed hade han fått ett för långt straff och kan nu kvittera ut 840 000 kronor av skattebetalarnas pengar i skadestånd. Detta är bara några av många exempel på domar som är korrekta enligt lagens bokstav men på tvärs mot det allmänna rättsmedvetandet och bidrar till föraktet för juridiken. Det hade inte hänt under sedvanerätt.

I takt med att rätten viker allt längre ifrån folket blir den också ett verktyg för att styra dem folk istället för att skydda dem. HMF-lagen (hets mot folkgrupp) är ett exempel på det. Med tanke på det eskalerande våldet i massinvandringens spår är det fullt naturligt, och ett uttryck för självbevarelsedriften, att man blir kritisk mot främmande folkgrupper som kommer hit och tar för sig. Eftersom staten har som mål att fortsätta fylla landet med främlingar i strid med värdfolkets vilja använder den HMF-lagen för att tysta sina motståndare. Ingen stat gillar yttrandefrihet, den rätten har alltid tagits med våld. HMF-lagen är ett effektivt sätt att begränsa yttrandefriheten och tysta politiskt motstånd. Att se rättsapparaten systematiskt förfölja offer för invandrarvåld, som råkat ondgöra sig över det på internet, bidrar självklart till förakt för rättssystemet. Det finns också många exempel på hur staten använder lagen för att förfölja visselblåsare, som skandalfallet Julian Assange.

Rättssystemet är inte heller opartiskt utan snarare partistiskt. De nämndemän som dömer tillsammans med domaren utses av politiska partier. Tänk dig ett uttalande som ”I Nordkorea sitter representanter för de politiska partierna och dömer och bestämmer straff”. Det låter som något man väntar sig av Nordkorea och det känns rättsvidrigt. Men det är så det går till i Sverige. Ett intressant fenomen uppstår när främmande klaner via partierna får in allt fler av sina representanter i nämnderna.

Det blir inte bättre av att EU-rätt numera trumfar svensk rätt. Därmed ska alla europeiska folks skilda rättsuppfattningar samsas under artificiella gemensamma ”europeiska värderingar”. Det blir problem för dem som vill behålla något av sin egen rättsuppfattning, till exempel när Ungern och Polen vill stifta lagar för att skydda små barn mot pedofili och propaganda för könsbyten och homosexualitet. Somliga menar att har man gått med i EU har man förverkat rätten till egna värderingar. Enligt den logiken kan vi lika gärna lägga ner alla nationella parlament, kommunfullmäktige och folkomröstningar och låta Bryssel styra våra liv.

Orden tingsrätt och landsting påminner oss om bättre tider. Det var tider då lagen var enkel och begriplig. All rätt var privaträtt, staten var aldrig part i målet. Man träffades på tingsplatsen och lagmannen använde sin expertis för att värdera brottshandlingar, utröna den allmänna rättsuppfattningen och utdöma rimliga straff i enlighet med densamma. Lagen var inte fråga om texttolkning. På det viset kunde han släcka konflikter, avbryta blodshämnd och stifta fred i samhället. Det var inte tal om att lagen skulle användas för att begränsa folkets rätt att yttra åsikter om främmande folk, eller att ge främlingar fördelar på deras bekostnad. Främlingar dömdes hårdare än lokalbefolkningen, en självklar princip för ett folk med självbevarelsedrift.

Enligt bordssällskapet funderar jurister en hel del över anledningen till det folkliga föraktet för rättssystemet. Svaret är kort och gott att det inte längre representerar folkets uppfattning om rätt och fel. Det är en naturlig konsekvens av ett centraliserat rättssystem, vilket med nödvändighet kommer fortsätta glida allt längre ifrån vanligt folks rättsuppfattning tills det bryter samman och folk tar rätten i egna händer. Genom att fjärrstyra rättsutövning från Stockholm och Bryssel har man tagit sig vatten långt över huvudet. Detta är ännu ett problem som kommer lösas när vi åter ger våra lokalsamhällen mer självbestämmande, inte minst inom rättsskipning. Det går inte att lösa under nuvarande samhällsordning.

Middagen tog slut, jag tackade för det trevliga sällskapet och erbjöd mina tjänster att komma på besök och hjälpa henne och hennes kollegor förstå varför deras profession inte står högt i kurs. Det är egentligen inte deras fel. Det är ett systemfel.