Den 14 december rapporterade SVT Västernorrland att bolaget RES Renewable Norden AB och Ånge kommun har tecknat en avsiktsförklaring om uppförande av en vätgasfabrik. Fabriken ska, om allt går enligt plan, byggas ut i två etapper. Den första ska stå klar 2024-25.
När jag hörde detta, blev jag brydd. Vätgasproduktion i Ånge? Vart ska den vätgasen levereras och på vilken form? Efter lite research vet jag nu mer.
Vätgasen har i skrivande stund tre (kommande) användningsområden i Sverige: 1) reduktionsmedel i fossilfri produktion av stål eller som annan processkemikalie i kemindustrin, 2) fordonsdrivmedel via bränslecellsteknik, samt 3) energilagring via bränslecellsteknik. Med det sistnämnda ska förstås att en intermittent kraftkälla som vindkraft, kan användas för att producera vätgas när det blåser mycket samtidigt som efterfrågan på el är låg. Vätgasen kan sedan lagras och senare användas för elproduktion när det blåser lite och efterfrågan på el är hög.
Ånge ligger ca 10 mil väster om Sundsvall i Västernorrlands län och där finns både en industriförbrukare av vätgas – Nouryon – och bolaget Permascand som är expert på elektrokemisk katalys och bränslecellsteknik. Därtill finns rikligt med vindkraft och ett vindkraftsvänligt sossestyre som håller kommunen i ett järngrepp. Ånge ligger också strategiskt placerad för distribution via järnväg.
Vätgas kan väl inte distribueras via järnväg i någon relevant skala? Kanske kan den det. I USA finns särskilda tankvagnar för kondenserad vätgas (vätgas i vätskeform). Avgasningen (förlusten) är 0,3-0,6% av innehållet per dygn. Japan och Australien driver tillsammans ett fullskaligt forskningsprojekt, där ett skräddarsytt tankfartyg ska leverera flytande väte till Japan. Projektet heter HESC (Hydrogen Energy Supply Chain) och ska enligt plan leverera första gången under andra halvan 2021.
Säkert är att vätgas kan levereras såväl korta som långa sträckor i pipeline.
Notera att eftersom vätgas framställs genom elektrolys, är den endast ”fossilfri” eller ”grön”, om den el som åtgår har producerats på ett fossilfritt och grönt sätt.
Flytande väte har en densitet på 71 kg/m3. Ett kg har sålunda volymen 14 L. Energiinnehållet per kg är tre gånger så högt som hos diesel, som har en densitet på ungefär 0,8 kg/L. Räknat i energi motsvaras en liter diesel därför av 3,7 L flytande väte. Bränslecellsmotorn har dock nästan dubbelt så hög verkningsgrad som dieselmotorn. Mellan tummen och pekfingret behöver man därför distribuera dubbla volymen flytande väte jämfört med diesel, för att driva bränslecellsfordon samma sträckor som dieselfordon. Ett hanterbart förhållande.
Är det då inte en elegant teknik att med hjälp av el förvandla vatten till vätgas, som sedan kan bidra till att lösa såväl transportbehov, som att reducera den intermittenta kraftproduktionens inneboende brister? Kanske. Det är bara det att siffrorna på våra behov förskräcker, när dagens förbrukning av fossila bränslen räknas om till el och summeras med andra kända framtida behov.
Vindkraften producerade drygt 25 TWh år 2020 i Sverige. Nu planerad utbyggnad förväntas höja produktionen till runt 45 TWh år 2024. Enligt en debattartikel i Dagens Industri (1 april 2021) kommer LKAB:s fossilfria stål hybrit ensamt kräva 55 TWh år 2045. Det andra planerade stålprojektet H2 Green Steel bidrar med ett behov om 12 TWh.
Till dessa ska läggas elektrifieringen – via batteri eller vätgas+bränslecell – av transport-, bygg- och jordbrukssektorn. År 2018 förbrukades flytande fossila drivmedel motsvarande 70 TWh. Om dessa ska ersättas med el, samtidigt som stålindustrin tillför sitt framtida elbehov enligt ovan, så kommer elförsörjningsbehovet att öka med 137 TWh.
En mycket enkel slutsats är att elproduktionen i riket måste öka från dagens 140-160 TWh och nödvändig ökning är nästan 100%. Eftersom den enda tillgängliga produktionsformen är vindkraft, enligt dagens dogmer, så kan var och en räkna ut hur vårt land kommer att förändras: vindkraftsutbyggnaden ska bli total, såväl på land som till havs.
Bolaget som ska bygga vätgasfabriken i Ånge, RES Renewable Norden AB, visar sig också vara koncernmoder i en koncern med ett stort antal bolagiserade vindkraftsprojekt i Sverige. Bolagets ursprung eller historik är mig inte känd och nätet hjälper inte enkelt till. Däremot kan man hitta att verksamhet finns såväl i Storbritannien som i Australien.
Ytterligare en bit av det svenska energiförsörjningssystemet ska sålunda globaliseras.
Hade varit intressant med en skiss över hur infrastrukturen och ekonomin kring en vindkraftpark med möjlighet att lagra och förbränna vätgas för elproduktion ser ut. Jag tänker att det borde behövas en ganska stor tank för vätgaslagring och sedan ett förbränningskraftverk som omvandlar vätgasen till el. Hur påverkar den extra infrastrukturen ekonomin i elproduktionen? Vad pratar vi för kostnad per kilowattimme?