What about Sverige?

Jag hade nyligen anledning att på nätet besöka den institution vid Stockholms Universitet som erbjuder kurser i det ryska språket. Institutionen har ett något krystat och spretigt namn; Institutionen för slaviska och baltiska språk, finska, nederländska och tyska.

Institutionens hemsida verkar ha tagits i bruk i början av 2021. Åtminstone är de tidigaste nyheterna på sidan daterade då. Parallellt har institutionens avdelning för slaviska språk en egen hemsida. Där har nyhetsdelen slutat uppdaterats. Den sista nyhetsposten publicerades den 4 mars 2022 och har rubriken ”Uttalande från Svenska slavistförbundet med anledning av Rysslands invasion av Ukraina”. 

Slavistförbundet registrerades som ideell förening hos Skatteverket år 2010. Utdelningsadress är en c/o-adress på Umeå Universitet. Någon beskrivning av förbundets verksamhet på den egna hemsidan finns inte riktigt. Man kan nog ändå med gott samvete antaga att det är en förening för personer med intresse och kunskap i slaviska språk och kulturer. Företrädesvis verksamma i universitetsvärlden. 

Inget konstigt alltså.

Vore det inte för det där ”uttalandet” som Stockholms Universitet upplåter plats till. Utöver att fördöma Rysslands invasion, så meddelar Slavistförbundet att de ”fördömer också det missbruk av språk, historia och kultur som länge pågått i ryska statskontrollerade medier” samt ”vi [fördömer] den repression av civilsamhället som pågår i Ryssland självt”. 

När blev svenska universitet offentliga plattformar för politiska uttalanden från ideella föreningar? 

Undervisning i andra språk framkallar inte samma beteende. Engelska institutionen upplåter inte plats på sin hemsida till politiska uttalanden om USA:s bombningar av Serbien eller förstörelsen av Libyen. 

Missnöjd med valet av USA? Betrakta då istället Institutionen för Asien- och Mellanösternstudier. Där återfinns bl.a. språken arabiska, kinesiska och japanska. Saknas gör politiska uttalanden om de otaliga missförhållanden som återfinns i arabiska länder. Japan är den industrialiserade världens mest invandringsrestriktiva land. Åsikter som i Japan är mainstream, renderar i Sverige etiketteringen ”högerextrem” och vågar du här redovisa dem öppet blir du åsiktsregistrerad av Expo. 

I Kina lever 1,4 miljarder människor under en kommunistisk övervakningsdiktatur och landet är ett stående invasionshot mot Taiwan. Kommunisterna utrotar etniska minoriteters kulturer och sätter hundratusentals människor i uppfostringsläger – men Kina ges den mest silkeslena behandlingen på institutionens hemsida. 

Vad sägs om detta citat?

”Kina är under ständig utveckling och genom att lära dig kinesiska får du tillgång till landets rika kultur, flertusenåriga historia och fascinerande samhällsutveckling. För att inte tala om att du kan kommunicera med över en miljard kineser!”.

Den här texten är nu inte tänkt att vara en what-about-exposé över diktaturer i världen. Inte heller ämnar den skydda Ryssland från kritik. Nej, ämnet är språk och självbild. Vägen dit går lite omständligt via slavisterna på Stockholms Universitet. 

På universitetets hemsida finns en annan nyhet publicerad som gärna också får vara kuliss till det som följer längre ned.

Under rubriken ”Språk och makt i Ukraina och Ryssland” intervjuas Susanna Witt, lektor i ryska på ovan beskrivna institution. Texten, som taggas med ”kriget i Ukraina” och ”språk och språkinlärning” inleds med:

”Makt och språk hör ihop. Det var tydligt under den förra presidentperioden i USA och inte minst nu under den pågående ryska invasionen av Ukraina, när vissa ord och uttryck inte längre får användas i Ryssland.”

Witt citeras:

”– Utvecklingen mot ett Orwellskt nyspråk i Ryssland har gått otroligt fort, även om utvecklingen egentligen pågått ett längre tag.”

Språk och makt, alltså. Slavisterna hänvisar till ryskt missbruk av språk, historia och kultur i statskontrollerad media. Represson av ryskt civilisamhälle omnämns. Lektor Witt ojar sig över att Orwellskt nyspråk utvecklas i Ryssland. Universitetets spökskrivare – intervjun med Witt är i bästa sovjetstil signerad ”kommunikationsavdelningen” – sätter mellan raderna likhetstecken mellan USA under Trump och Ryssland i krig; ”…förra presidentperioden…”. 

Det som gör mig både vred och full i skratt är att de här människorna, liksom majoriteten av kultureliten, inte förstår att i en stor del av världen är denna användning av språket det normala. Inte minst i Sverige.

Enkelheten med vilken man i svenska språket skapar sammansatta ord, är en politisk förbannelse. Exemplen på ord som skapats i politiska syften, för att smutskasta, är otaliga. 

Den som var emot en hög utomeuropeisk invandring, blev kategoriserad som ”främlingsfientlig”.  En semantisk shaming av de som önskade en japansk migrationspolitik i Sverige. ”Klimatskeptiker” förbehålls de som inte delar den närmast religiösa tron på världens klimatundergång och vänder sig mot mässandet i media. Inte minst i statskontrollerad media. För, jo, vi har ju en sådan också. SVT skrev i december 2018 på temat ”Förklaringen till att du inte tar till dig klimathotet” och förklaringen var psykologiska barriärer. Ännu en gång granskade SVT folket istället för maktahavarna. 

Ännu en gång fanns det fel och brister hos folket.

Expo har dammat av ”konspirationsteoretiker”. Man är en sådan om man anser att invandringen varit så hög till Sverige att det är rimligt att beskriva saken i termer av att det svenska folket byts ut. Läsåret 2020/2021 var 29% av landets grundskoleeleverberättigade till modersmålundervisning, men jag anses vara en foliehatt om jag yttrar ordet ”folkutbyte”. 

Men ord förbjuds väl inte i Sverige? Och repression i civilsamhället?

På bibliotek städades Tintin bort. Pippis pappa fick inte längre vara negerkung. Och säger man ordet neger offentligt, så riskerar man åtal, utöver de konsekvenser som kan uppstå i karriär och socialt liv. 

Bibliotekens urval påverkas idag av politiska idéer som har fäste i kulturlivet. Skolans läroplan framstår i betydande delar som en politisk uppfostringsinstruktion. Universitet upplåter sina plattformar till politiska budskap (och då har jag inte ens nämnt vetenskapliga avarter som ”genusvetenskap”). 

Vill man få med alla dessa klandervärda beteenden i ett sammanhang, så kan Svenska kyrkan få vara exempel. En uråldrig religiös institution har kommit att bli politiskt styrd. Denna politiska kyrka städar bort psalmer som kommit att ses som kontroversiella av det sekulära samhället. En allt annat än försumbar andel av kyrkopolitikerna vill kasta ut präster ur kyrkan som inte följer de moderna politiska doktrinerna och vägrar viga samkönade par.

För ändamålet har man t.o.m. skapat ett sammansatt ord; avkraga.

I hastigheten glömde jag demokrativillkoren. Den Ave Maria du och din förening måste uttala för att kvalificera er till att kunna söka de bidrag som beskattningen av er finansierar. Delar du inte statsmaktens dogmer, ska du inte få del av den gemensamma kakan på samma villkor som de som lojalt svär tro och huldhet till samma tankegods. 

Nej, dissidenter faller inte från fönster i Sverige. Än mindre ges de nackskott. Så vad spelar ovan gnäll och whataboutism för roll? 

Ett hus förvandlas inte från en fungerande, inbjudande och välmående bostad till ett motbjudande ruckel över en natt. Förfall går långsamt. Det kantas av underlåtenhet, förnekelse och ekonomiska felprioriteringar. Inte sällan även av psykisk ohälsa eller sjukdom. 

Varthän är vi på väg?