torsdag, mars 28, 2024
HemKulturAnthony Burgess skarpsynta framtidsvision

Anthony Burgess skarpsynta framtidsvision

Problemen börjar när man separerar kultur från moral. Kultur skapas av samhällen och samhällen predikar värderingar.

Vad händer när samhället propagerar för dumhet?

Anthony Burgess har skrivit några riktiga pärlor till dystopier, vilka av någon outgrundlig anledning hamnat i skymundan. 1985 är en inte en fristående uppföljare till Orwells 1984, utan en hyllning till densamma. Civilisationen har blivit ett socialistiskt helvete och allas lika värde har nått sin topp. Till skillnad från andra toppar i samhällens förändring tycks denna ännu inte avta. Nivån på satiren är naturligtvis långt gången jämfört med den värld vi lever i idag, men likheterna med framför allt den meningslöshet som ungdomen upplever är rentav skrämmande.

Följande utdrag utspelar sig när huvudpersonen befinner sig i en situation där han hotas av ett gäng ungdomar, framför allt muslimska eftersom islam tagit över som religion i det invandrartäta Storbritannien. Killgänget är samhällets ultimata rebeller; de är flerspråkiga, intellektuella och intelligenta med en förkärlek för ultravåld.

Fritt översatt ur kapitel 5, Culture and Anarchy i Anthony Burgess ”1985” från 1978

”När dumhet blir norm blir kunskap motstånd. Kan ungdomarna inte trotsa genom dumheter så måste de skaffa sig överlägsen intelligens för att bli rebeller.

Ungdomarna upplever att något är fel, dött, off. Skolan lär ut precis lagom för att skapa konsumenter, inte intelligenta ungdomar eller fria tänkare. Lärare som inte vill lära ut enligt agendan åker ut. Var gick det fel?

Sedan tidernas begynnelse har det funnits de som har och de som inte har. Inom politiken skapades två flanker: en som försäkrade att de som har fortsätter att ha, samt förstås får mer, samt en som verkar för att de som inte har får. Inga rika, inga fattiga, bara lagom för alla. Utjämnande, jämlikhet, det jämlika samhället. Socialism. Vi har en socialistisk stat nu och har haft det sedan 1945. Vilka var de som inte hade? Arbetarna, proletärerna. De utnyttjades av dem som hade, kapitalisterna. Arbetarna organiserade sig till entiteter som blev för stora för kapitalisterna att exploatera. Fack. De förr exploaterade fick det okej.

Nu är målet med socialism att avveckla privat ägande. Istället för att pengarna går ner i storägarnas fickor så går vinsterna till staten, vilken kan ge arbetarna större utdelning samt investera i utveckling och förbättringar. Kruxet är att nationaliserade industrier aldrig skapar några vinster, det finns ju inget incitament att tjäna mer.

Detta för oss till Den Stora Motsägelsen. I en socialistisk stat upphör behovet av fack. Arbetarna har ju officiellt all makt, så vilka skulle de behöva försvara sig emot? Östeuropeisk socialism saknar fack, det är fullt logiskt. Men brittisk syndikalism behövde fortsätta efter att den uppstått. Den behöver en motpart. Det finns visserligen några privata företag, men staten är den huvudsakliga arbetsgivaren. Den gamla dikotomin arbetsgivare respektive arbetstagare lever kvar. Politik blir för arbetarna nedkokat till motstånd. De motsätter sig och motståndet måste ge efter eftersom det är ett falskt motstånd. På så vis får arbetare igenom alla krav på lönehöjningar och inflationen tilltar.

Arbetarnas kamp under 1900-talet var inte enbart ekonomisk utan även kulturell. Varför skulle medelklassen ha ensamrätt på smak och skönhet? Folk som Ruskin och William Morris ville upplysa arbetarna. Marxisterna tryckte på att kultur och historia var för ekonomisk. Diskriminerande konsumtion försvann som doktrin. Målet var konsumtion, men av vad? Det som lättast tillfredsställer. Urvattnad smak. Tillverkarna alltid redo med någon urlakad parodi på genuin individuell kreativitet. Att köpa ska vara tillfredsställande. Du köper en bok och förstår den inte, då blir du arg. Du har betalt för den, då ska du ju förstå den? Saker behöver förenklas för garanterat enkel tillfredsställelse, det innebär ett skifte nedåt. Var arbetare med pengar är berättigad till det bästa man kan få för pengar, så det bästa måste omdefinieras till det som ger tillfredsställelse med minsta möjliga insats. Alla är berättigade till samma kultur och bildning, därav behov av utjämning. Varför skulle någon få vara intelligentare än någon annan? Det vore orättvist. Det finns inte längre några progressiva kvar att berätta om skönheten i Odyssén. Vet du, arbetare kunde förr lära sig grekiska och till och med hebreiska. Det kallades personlig utveckling. Men det innebar att somliga utvecklades och andra inte. Monstruöst ojämlikt. Därav skolans läroplan. Därav tristessen. Napoleon må ha varit ett monster, men tråkig var han åtminstone inte. Vad kan stora män som Julius Caesar och Jesus Kristus göra för arbetaren?”

Jennyann
Jennyann
Gift, traditionell fembarnsmamma och erfaren prepper med it-karriär.
Från skribenten

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här