Idag när jag hämtade min lille kerub, 6 år gammal med långt, gyllene hår, sa en av fritidsledarna hejdå med det grabbiga ”tjarå [efternamn]”.
Jag fnissade, de är så gulliga killarna och nu uppfostrade den vuxne mannen en ny generation småglin till att bli karlar, men den lille sonen såg mest förvirrad ut. Jag undrade om de brukar säga så, men det är bara just den pedagogen. En kvinna som jag alltid uppskattat, men som helt ändrat attityd sedan gossen råkade säga n-ordet, överhörde vårt samtal om tilltal. Mycket pedagogiskt la hon en hand på hans axel och frågade om han inte tycker om att bli kallad vid efternamn.
”Äh, han får väl säga va han vill.” svarade min pojk obrytt.
Jag log.
”Jo” fortsatte pedagogen ”för det är jätteviktigt att få kallas för det man vill! Du måste säga till!”
Jag erkänner. Jag blev triggad. Med all rätt visserligen, men ändå, i dagsläget borde man vara van. Så, när vi traskade vidare för att hämta tredje barnet så sa jag stolt till min lilla ängel att ”det är bra att du inte är så lättkränkt”, naturligtvis så att pedagogen skulle uppfatta det.
Det är så viktigt att prata med sina barn hela tiden. Inte lägga all fokus på aktiviteter och skärmar för att ha lite kvalitetstid på lördan. Det räcker inte. Att klaga när barnen är tonåringar och tro att de ska kunna omprogrammeras, gärna med lite skuldbeläggande och idiotförklarande, glöm det. Man måste prata med ungarna VARJE DAG. Viktigt är också att det är en dialog. Mina äldsta barn är 2 flickor med mycket skarpa intellekt. Många gånger har jag stört mig över hur de inte verkar förstå, men när jag tystnar och lyssnar på dem så ger de egna infallsvinklar och istället överraskas jag över hur mycket klokare de är som tonåringar än vad jag var.
Idag blev alltså vådan av att vara lättkränkt samtalsämnet för hemvägen med mitt lilla grabbgäng. Vi passade även på att öva lite. De började faktiskt inte skrika idiot åt varandra för att provocera, tack o lov, istället var jag och nioåringen överens om hur trist det är att folk säger att vi ser så sura ut i vila, men, vi gör ju faktiskt det. Och det skiter vi i.
När jag var liten var det en dygd för mig att aldrig visa mig kränkt eller svag hur mycket jag än kokade på insidan.
Rätt att bli kallad vad man själv vill? Jag tror man blir kallad för det man förtjänar. Är man en skitstövel så blir man kallad det och är man en hyvens kille blir man uppskattad för det.
Att visa sig kränkt är ju att visa upp sin svaghet, sådana kan utnyttjas oavsett hur ”snäll” världen vill verka. Så jag tycker du gör rätt som håller dem inne, jag försöker göra lika.