Nidbilden av hemmafrun är en kvinna på 50-talet som med alla tidstypiska attribut lagar köttbullar, handlar i snabbköp och tvättar kläder. Ständigt leende med lagt hår iförd kjol med smal midja gör hon allt för familjen på hemmaplan. Ensam eller med små barn går hon runt i sitt dockskåp. En liten värld som inte är det minsta förverkligande av kvinnans potential som människa och individ. Mannen är iväg på förvärvsarbete. Kommer hem till middagen. Skruvar på något och krattar lite löv. Få skulle nog trivas i en sådan tillvaro.
Var det det människorna ville bort ifrån? Som jag antytt i en tidigare text kommer reaktioner på det som nyss var som inte fungerade – ensamheten. Bördan av att klara hela livet på 1-2 vuxna när det naturliga är att dela arbetet över flera generationer.
Det så kallade obetalda hushållsarbetet har blivit ett hinder för människors ”frigörelse från hemmet”. Det är nedvärderat som tidstjuveri och börda för oss moderna människor. Samma öde har de traditionellt manliga sysslorna mött. Tummen sitter mitt i handen på fler och fler. Så kallad ledig tid ska inte ägnas åt att ta hand om hus, trädgård och bil. Andra kan göra det mot betalning.
Det koketteras kring hur okunniga kvinnor är i att laga mat. Att laga mat är också en tidstjuv. Vardagsmat kan köpas färdig. Färdiga matkassar med tillhörande recept är en annan populär lösning. Att laga husmanskost har förvisso blivit trendigt senaste åren men tar sig mer uttryck som ett särintresse. Inte en självklarhet för att nära familjen. Att laga speciell och påkostad mat är däremot hedervärd syssla för både män och kvinnor.
Städning är något för pedanter som helst lejs bort för att få livspusslet att gå ihop. Utförs ofta av okunniga låglönearbetare utan kunskap i denna konst. De flesta tvättar ännu själva sin tvätt, om städpersonalen inte gör det också.
En del i hemmets värld som verkligen fått hög status på senaste åren är inredning. De flesta magasin och Instagram-bilder är kulisser. Inget om hur människor faktiskt lever och trivs i ett hem. Återigen ett instrumentellt förhållningssätt till det som faktiskt är viktigt för oss människor.
Glädjande nog har det kommit motreaktioner på det snabba externaliserade livsstilen de senaste åren. Återbruk, byggnadsvård och hållbarhet har blivit trendigt. Men som så ofta med med trender tar de sig ytliga uttryck. Det är bara ytterligare något att göra, inte ett sätt att leva. Ändå är dessa strömningar i alla fall ett steg åt det mer autentiska.
Vem vinner egentligen på att allt ska ingå i de så kallade produktiva delarna av samhället? Tja, de intressen som vill att allt ska vara en beskattningsbar transaktion som dessutom kan styras med diverse skatter eller nedsättning av skatt. Allt som ingår i en offentlig ekonomi kan styras enklare. Vi är många här som ser dessa mönster.
Det är förståeligt att vi har behov av avlastning, vi klarar inte allt själva. Vi är allt ensammare varelser i små hushåll. Frågan nutidsmänniskan bör ställa sig är vad vi kan göra mindre av? Hur kan vi arrangera våra liv så att det blir mindre ensamt, stressande och meningslöst? Att faktiskt ta hand om de sina, sina saker och lägga tid på det som är ditt. Det skapar en koppling till din absoluta omvärld. Att inte maxa tiden med förvärvsarbete eller upplevlser utanför hemmet är en rebellisk handling vi alla kan göra.
Att ta hand om familj och hushåll är inte en tidstjuv från livet – det är själva livet.
