I skenet av de nyligen uppblossande stridigheterna i Palestina kan det vara av intresse med en liten historisk återblick. Man kan fundera på hur långt tillbaka i tiden man ska backa och i det geografiska området kring dagens Israel och Palestina finns det många skäl att backa väldigt långt tillbaka i tiden, gott och väl ett par tusen år. Men här tänkte jag nöja mig med att blicka tillbaka drygt 100 år, till det krig som efter att USA valde att gå in i det, kom att kallas första världskriget och vilken avgörande betydelse den så kallade Balfourdeklarationen fick för kriget och har haft ända in i vår tid.
I november 1916 hade kriget pågått drygt två år. Trippelententen, Storbritannien, Frankrike och Ryssland, var hårt pressade. Ryssland var plågat av inre motsättningar och det som skulle komma att gå till historien som den ryska revolutionen. Storbritannien led svårt av ett av detta krigs nya vapen, de tyska ubåtarna, som slog mycket hårt mot den brittiska handeln. Britterna som var vana att som imperium och sjömakt dominera över hav och handel och hade nyttjat det till fullo under napoleonkrigen, fick nu smaka på sin egen medicin. På västfronten stod skyttegravskriget bara några mil utanför Paris.
Av centralmakterna, Tyskland, kejsardömet Österrike-Ungern och Osmanska riket (dagens Turkiet) hade Österrike-Ungern lidit men Tyskland var i sig tämligen oskadat, ingen fiendesoldat hade satt sin fot på tysk mark. Tyska soldater stred offensivt på erövrad mark i fiendeland.
I det läget, november 1916, föreslår Tyskland att man ska sluta fred och återgå till de landgränser som gällde före kriget. Det skulle kunna ses som en skänk från ovan för Ententen, men det fanns krafter som ville fortsätta kriget. Fredsförslaget avvisas. Ententens förhoppning var att kunna få med USA i kriget och därmed få tillgång till fler soldater, men också friskt amerikanskt kapital till de sinande krigskassorna.
USA:s president Woodrow Wilson var inte främmande för att ta in USA i kriget men kongressen trilskades och ville inte besluta om krig. Det behövdes stark lobbyism för att övertyga lämpliga kongressmän för ett godkännande av en amerikansk krigsinsats. En inflytelserik lobbygrupp var amerikanska sionister, som önskade upprätta en judisk stat i Palestina.
Lord Walter Rothschild, de brittiska sionisternas främste företrädare, övertygade den brittiske utrikesministern, Arthur Balfour, att amerikanska sionister var en lobbygrupp som skulle kunna övertyga tillräckligt många kongressmän att rösta för ett amerikanskt inträde i kriget. Priset, förutom fortsatt krig och mer dödande och förstörelse, var att Storbritannien skulle åta sig att verka för ett upprättande av en judisk stat i Palestina.
Överenskommelsen mellan Balfour och Rothschild, Balfourdeklarationen, gjordes i februari 1917 och redan den 6 april 1917 kom den amerikanska krigsförklaringen mot Tyskland. Palestina var under denna tid en del av det Osmanska riket och inget som vare sig britter eller amerikanare hade något mandat att besluta om. Lite hårdraget lovar man alltså bort landområden i Osmanska riket som man själv inte besitter. Av Befolkningen i Palestina under denna tid var endast några få procent judar, majoriteten var muslimer men också stora kristna grupper bebodde området.
Författaren Arthur Koestler beskrev Balfourdeklarationen så här, där ordet nation ska förstås som ett folk eller släkte.
”En nation lovade högtidligt en annan nation att få en tredje nations land. Dessutom var landet fortfarande en del av en fjärde nation, nämligen Turkiet”.
Med USA:s inträde i kriget, och en del andra omständigheter, vände krigslyckan och i november 1918 undertecknades ett vapenstillestånd som sedan ledde till den för Tyskland djupt förnedrande Versaillesfreden och som i sig självt bar fröet till fortsatt krig, andra världskriget.
Britterna erövrade betydande områden i Palestina under 1917 och kom senare att få, det efter kriget upprättade, Nationernas Förbunds, NF, mandat att förvalta området. Det brittiska så kallade palestinamandatet.
Den formella ordalydelsen för Balfourdeklarationen kom på pränt först i november 1917, och då som ett brev från Balfour till Rotschild.
”Regeringen ser med välvilja på en i Palestina upprättad nationell hemvist för det judiska folket och kommer att på bästa sätt bemöda sig om att underlätta verkställandet av denna avsikt, under den otvetydiga förutsättningen att intet må göras som kan inverka menligt på de mänskliga eller religiösa rättigheterna hos befintliga icke judiska samhällen i Palestina, eller de rättigheter och den politiska ställning som åtnjuts av judar i något annat land.”
Förverkligandet av löftet att upprätta en judisk stat i Palestina kom dock att dröja till några år efter andra världskrigets slut; år 1947 och 1948 sattes planerna i verket på allvar. Då hade det pågått en stor judisk immigration till Palestina så judarnas andel av befolkningen var betydligt större än 1917, dock var fortfarande muslimska araber i stor majoritet.
Att som Balfour skrev, att upprätta en judisk stat, ” under den otvetydiga förutsättningen att intet må göras som kan inverka menligt på de mänskliga eller religiösa rättigheterna hos befintliga icke judiska samhällen i Palestina” visade sig dock inte vara så enkelt. De palestinier som bodde i, och härstammade från området sedan hundratals år, hade föga lust att flytta därifrån. Det judiska ledarskapet, med sionisten Ben Gurion i spetsen, ville dock gärna att stora delar av palestinierna skulle lämna området för att den demografiska sammansättningen i den nya staten Israel skulle bli övervägande judisk.
Resultatet blev krig redan dagen efter den israeliska självständighetsförklaringen den 14 maj 1948. Det ledde till att en halv miljon till 900 000 palestinier fördrevs från sina hem, beroende på vem man frågar. Palestinier håller än idag minnet av detta vid liv genom högtidlighållandet av Nakba (”katastrofen”) den 14 maj – samma dag som Israel firar nationaldag.
Utan historia är det svårt att förstå sin samtid. Balfourdeklarationen har haft stor inverkan på vad som händer idag.
